”Det som oroar mig mest nu är att det är jag som oroar mig mest.”

- Charlie på Lyxfällan

Röd är en färg som jag aldrig har tyckt om. I alla fall inte så länge jag kan minnas. Annars tycker jag jättemycket om de flesta färger, bara de är tillräckligt tydliga. Jag tycker inte om spygrön, marinblå eller mörkgul. Men chockrosa, neongrön, klargul, ljusblå, svart, vit, mellangrå, nougatbrun, lila och ibland till och med orange, är helt underbara färger. Pasteller är oftast fina också. Men aldrig röd, varken klarröd, vinröd eller ljusröd. Det funkar bara inte.

När jag ser en sak jag tycker om, kan jag aldrig riktigt bortse från färgen. Jag reagerar alltid på om det är en nyans jag inte riktigt gillar eller en nyans jag tycker jättebra om. Ytterligheterna är när jag ser en sak som är grön eller röd. När jag ser en sak som är grön blir jag kär i den direkt. Det känns i hela kroppen. Jag blir glad och varm inombords. Ibland måste jag köpa saken bara för att den är grön, trots att jag inte ens behövde en sådan sak och aldrig skulle ha köpt den om den var rosa (som också är en jättefin färg). Men när jag ser en sak som är röd är det tvärtom. Jag blir illamående och vill inte titta på den. Jag känner motvilja och vill helst gå därifrån. Det skulle aldrig falla mig in att köpa något som är rött om saken finns i andra färger. Det spelar ingen roll om jag behöver saken med en gång och den första affären jag går in i bara har den i rött. Då går jag därifrån och tittar i en annan affär. I värsta fall får jag beställa den från Internet om den inte går att hitta i någon affär. Finns den i en annan färg så vägrar jag att köpa den i rött.

På min elfte eller tolfte födelsedag fick jag ett rött pennställ i plast av mamma och pappa. Jag hade önskat mig ett pennställ och det som jag fick var perfekt … förutom färgen. Det hade flera sektioner där man kunde ställa pennor och till och med en sektion för sudd och gem. Det såg coolt ut med cylindrar i olika storlekar. Jag blev jätteförtjust i det, fast ändå inte. När jag tittade på det blev jag illamående. Jag kunde inte annat än att hata det för att det var rött. Och jag tyckte att det var så synd, för det hade verkligen varit världens bästa pennställ om det hade varit vilken annan färg som helst. Till slut började jag gråta och mamma blev lite arg på mig för att jag inte var tacksam för mina presenter. Jag förstår henne absolut. Det verkar ju väldigt otacksamt att gråta när man får en present. Men jag kunde verkligen inte rå för det. Jag mådde illa när jag tittade på den. Jag ville så gärna tycka om den, men det gick inte.

Mardrömmen höll på att upprepas igår, på min 26:e födelsedag när jag fick röda Rosti köksredskap. Men mamma sa att jag fick byta dem, så det tänker jag göra. Jag är inte otacksam. Jag är verkligen glad för presenten. Men jag är helt övertygad om att mamma och pappa hellre vill att jag ska byta till en färg som gör att jag tycker bra om köksredskapen när jag använder dem. Istället för att jag ska ha kvar en färg som gör att jag blir illamående och vill gå därifrån. Helt ärligt så hade jag bara tagit fram dem på julen om jag skulle ha kvar de röda. De tar sig inte in i mitt kök i den färgen. Det handlar inte om att jag är noga med att alla mina saker matchar färgmässigt eller att jag lite hellre skulle vilja ha dem i grönt. Det handlar om att jag fysiskt inte klarar av att använda dem om de är röda. Psykiskt klarar jag inte av att tycka om dem om de är röda, oavsett hur snygg formdesign eller hur bra funktion de har.

Till jul byter färgen röd skepnad och blir en helt annan nyans av sig själv. En nyans jag gillar. Jättemycket av mitt julpynt är rött. Röda tomtar, röda ljus och röda julgranskulor. Av någon anledning tycker jag att rött är fint på julen. Det går inte att förklara. Jag ser inte färgen röd längre, utan jag ser färgen jul. Och jul är en färg jag tycker jättemycket om. Då blir jag inte illamående och vill backa. Då är rött till och med bättre än grönt. Jättekonstigt!

Jag har två teorier till varför det är just rött jag inte tycker om. Den ena teorin är att rött är ganska likt rosa, fast lite grann skär sig mot rosa. Man har alltså inget stort behov av att tycka om både rött och rosa. De är ju så lika varandra att det varken gör till eller från. Och i och med att de skär sig mot varandra är det ganska dumt att omge sig av saker i båda färgerna. Det är därmed bäst att välja en av dessa två färger och bara tycka om den. Jag har valt att tycka om rosa. I och med det kanske jag enligt uteslutningsmetoden lyckades välja bort att tycka om rött. Den här teorin stärktes lite igår när min kompis som tycker jättemycket om rött sa att hon inte gillar rosa.

Den andra teorin är att rött är motsatsen till grönt. Och jag älskar grönt, alltså måste jag hata motsatsen. Det är inte jag som har hittat på att rött är motsatsen till grönt. Det är vetenskapligt bevisat. Om inte annat så kan man testa själv genom att titta på en grön text i 30 sekunder och sedan titta på ett helvitt papper. Då ser man texten i rött. Man kan göra tvärtom också. Hur man än vänder på det så är rött motsatsen till grönt. Det är alltså inte så konstigt att jag hatar rött när jag älskar grönt. Det skulle även förklara varför jag reagerar så starkt på allt rött. Det är bara motsvarande fast motsatt reaktion på hur jag reagerar på grönt. De flesta blir inte illamående av färger de inte tycker om. Men så blir de flesta inte överlyckliga och upprymda av färger de tycker om heller. Fast det blir jag.

Jag får helt enkelt leva mitt liv undvikandes färgen röd. Oftast går det bra, men när jag inte riktigt lyckas är det omöjligt att förklara för omgivningen varför jag blir illamående och vill börja gråta. Jag är inte otacksam. Jag är bara allergisk, mot rött!