Världens sötaste lilla, rosa gitarr tittade på mig från ett skyltfönster idag. Jag vill jättegärna köpa den till Valdis! Den såg ut att vara ungefär hans storlek. Men jag tror inte att jag ska slösa pengar på leksaker som bara är till Valdis. Om de andra gosedjuren också ville ha en gitarr, eller om Totte och jag hade barn som kunde leka med gitarren också, skulle det vara mer ekonomiskt.

Valdemar kan ändå inte leka med gitarrer förrän hans arm är sydd, så jag har ett tag på mig att fundera. Kanske kommer jag fram till att jag själv vill ha gitarren också. Då kan jag köpa den och sedan kan jag och Valdemar turas om att spela på den. Fast förmodligen är den svindyr, så jag kan nog inte motivera det inköpet alls.

”Det som oroar mig mest nu är att det är jag som oroar mig mest.”

- Charlie på Lyxfällan

Röd är en färg som jag aldrig har tyckt om. I alla fall inte så länge jag kan minnas. Annars tycker jag jättemycket om de flesta färger, bara de är tillräckligt tydliga. Jag tycker inte om spygrön, marinblå eller mörkgul. Men chockrosa, neongrön, klargul, ljusblå, svart, vit, mellangrå, nougatbrun, lila och ibland till och med orange, är helt underbara färger. Pasteller är oftast fina också. Men aldrig röd, varken klarröd, vinröd eller ljusröd. Det funkar bara inte.

När jag ser en sak jag tycker om, kan jag aldrig riktigt bortse från färgen. Jag reagerar alltid på om det är en nyans jag inte riktigt gillar eller en nyans jag tycker jättebra om. Ytterligheterna är när jag ser en sak som är grön eller röd. När jag ser en sak som är grön blir jag kär i den direkt. Det känns i hela kroppen. Jag blir glad och varm inombords. Ibland måste jag köpa saken bara för att den är grön, trots att jag inte ens behövde en sådan sak och aldrig skulle ha köpt den om den var rosa (som också är en jättefin färg). Men när jag ser en sak som är röd är det tvärtom. Jag blir illamående och vill inte titta på den. Jag känner motvilja och vill helst gå därifrån. Det skulle aldrig falla mig in att köpa något som är rött om saken finns i andra färger. Det spelar ingen roll om jag behöver saken med en gång och den första affären jag går in i bara har den i rött. Då går jag därifrån och tittar i en annan affär. I värsta fall får jag beställa den från Internet om den inte går att hitta i någon affär. Finns den i en annan färg så vägrar jag att köpa den i rött.

På min elfte eller tolfte födelsedag fick jag ett rött pennställ i plast av mamma och pappa. Jag hade önskat mig ett pennställ och det som jag fick var perfekt … förutom färgen. Det hade flera sektioner där man kunde ställa pennor och till och med en sektion för sudd och gem. Det såg coolt ut med cylindrar i olika storlekar. Jag blev jätteförtjust i det, fast ändå inte. När jag tittade på det blev jag illamående. Jag kunde inte annat än att hata det för att det var rött. Och jag tyckte att det var så synd, för det hade verkligen varit världens bästa pennställ om det hade varit vilken annan färg som helst. Till slut började jag gråta och mamma blev lite arg på mig för att jag inte var tacksam för mina presenter. Jag förstår henne absolut. Det verkar ju väldigt otacksamt att gråta när man får en present. Men jag kunde verkligen inte rå för det. Jag mådde illa när jag tittade på den. Jag ville så gärna tycka om den, men det gick inte.

Mardrömmen höll på att upprepas igår, på min 26:e födelsedag när jag fick röda Rosti köksredskap. Men mamma sa att jag fick byta dem, så det tänker jag göra. Jag är inte otacksam. Jag är verkligen glad för presenten. Men jag är helt övertygad om att mamma och pappa hellre vill att jag ska byta till en färg som gör att jag tycker bra om köksredskapen när jag använder dem. Istället för att jag ska ha kvar en färg som gör att jag blir illamående och vill gå därifrån. Helt ärligt så hade jag bara tagit fram dem på julen om jag skulle ha kvar de röda. De tar sig inte in i mitt kök i den färgen. Det handlar inte om att jag är noga med att alla mina saker matchar färgmässigt eller att jag lite hellre skulle vilja ha dem i grönt. Det handlar om att jag fysiskt inte klarar av att använda dem om de är röda. Psykiskt klarar jag inte av att tycka om dem om de är röda, oavsett hur snygg formdesign eller hur bra funktion de har.

Till jul byter färgen röd skepnad och blir en helt annan nyans av sig själv. En nyans jag gillar. Jättemycket av mitt julpynt är rött. Röda tomtar, röda ljus och röda julgranskulor. Av någon anledning tycker jag att rött är fint på julen. Det går inte att förklara. Jag ser inte färgen röd längre, utan jag ser färgen jul. Och jul är en färg jag tycker jättemycket om. Då blir jag inte illamående och vill backa. Då är rött till och med bättre än grönt. Jättekonstigt!

Jag har två teorier till varför det är just rött jag inte tycker om. Den ena teorin är att rött är ganska likt rosa, fast lite grann skär sig mot rosa. Man har alltså inget stort behov av att tycka om både rött och rosa. De är ju så lika varandra att det varken gör till eller från. Och i och med att de skär sig mot varandra är det ganska dumt att omge sig av saker i båda färgerna. Det är därmed bäst att välja en av dessa två färger och bara tycka om den. Jag har valt att tycka om rosa. I och med det kanske jag enligt uteslutningsmetoden lyckades välja bort att tycka om rött. Den här teorin stärktes lite igår när min kompis som tycker jättemycket om rött sa att hon inte gillar rosa.

Den andra teorin är att rött är motsatsen till grönt. Och jag älskar grönt, alltså måste jag hata motsatsen. Det är inte jag som har hittat på att rött är motsatsen till grönt. Det är vetenskapligt bevisat. Om inte annat så kan man testa själv genom att titta på en grön text i 30 sekunder och sedan titta på ett helvitt papper. Då ser man texten i rött. Man kan göra tvärtom också. Hur man än vänder på det så är rött motsatsen till grönt. Det är alltså inte så konstigt att jag hatar rött när jag älskar grönt. Det skulle även förklara varför jag reagerar så starkt på allt rött. Det är bara motsvarande fast motsatt reaktion på hur jag reagerar på grönt. De flesta blir inte illamående av färger de inte tycker om. Men så blir de flesta inte överlyckliga och upprymda av färger de tycker om heller. Fast det blir jag.

Jag får helt enkelt leva mitt liv undvikandes färgen röd. Oftast går det bra, men när jag inte riktigt lyckas är det omöjligt att förklara för omgivningen varför jag blir illamående och vill börja gråta. Jag är inte otacksam. Jag är bara allergisk, mot rött!

De här fina presenterna låg och väntade på mig när jag kom hem från jobbet:

Här är ett urval av det som befann sig i paketen:

Snacka om att jag ska baka kolapaj. Den här pajformen är härligt enorm! Halsbandet är jättefint och duschgelen kom väl till pass. Totte har nämligen använt upp hela min duschgel medan jag har varit i Uppsala. Han skyller på att hans Axe tog slut, men ärligt talat kan man faktiskt gå och köpa nya Axe på nästan vilken affär som helst. Man behöver inte ta slut på min nästan oanvända duschgel som jag har specialbeställt på nätet. Men jag kan inte låta bli att le, för det är bland annat för att Totte gör sådana här saker som han är Totte. Och det är för att han är Totte som jag älskar honom.

Hur som helst fick jag tre pennor också. Älskar pennor! Den gröna byter färg när man skriver med den. Ascoolt! Först blir det grönt. Sedan skiftar det till silver. Den svarta pennan går att sudda, fast det inte är blyerts. Också ascoolt! Den lila pennan är bara fin, men det är inte så bara det inte!

Förutom det som syns på bilden fick jag en spargris, ett set med Rosti köksredskap och några sedlar. Spargrisen är exakt likadan som den jag redan har, så den ska jag byta, men det var en superbra present. Om jag redan har köpt en själv så vet man ju att jag verkligen tycker om den. Annars skulle jag ju inte ha köpt den.

Köksredskapen ska jag eventuellt också byta. Jag tycker att mina föräldrar borde ha lärt sig vid det här laget att jag inte tycker om röda saker, men mamma tyckte ändå att det hade blivit för tråkigt att köpa vita eller svarta köksredskap (som var alternativen) så hon köpte röda. De hade varit perfekta till jul, men jag tror att mina föräldrar vill att jag ska kunna använda dem året runt, och då är det bättre att byta till en annan färg.

Sedlarna lyckades inte omvandlas till en rosa Rosti salladsskål innan min födelsedag, så min brors tanke är att jag ska omvandla dem till en sådan nu efter min födelsedag. Jättebra idé! Hoppas att jag får tag på en!

I vanliga fall brukar jag inte byta presenter. Jag blir glad för allt jag får. Om inte annat så representerar saken omtanke från personen jag fick den av, så det gör inget om jag inte använder saken. Den är värd något för mig ändå. Men den här gången tror jag inte att mina föräldrar misstycker. Grisen är verkligen typiskt Ericig, men jag har ju redan en exakt likadan. Och köksredskapen är också underbara, men jag måste få byta färg. Så bara är det.

Tack för alla presenter!

Nu är det ett par veckor sedan jag köpte in pennor till jobbet och två saker förbryllar mig:

För det första undrar jag vart alla pennor jag köpte in har tagit vägen. Det är inte många kvar. Äter folk pennor, eller hur går det till? Och hur kan de försvinna mitt framför ögonen på mig utan att jag märker exakt när det händer? En helt vanlig dag, när jag inte har sett en enda penna sticka ut ur mungipan på någon för att snart bli uppslukad, kan det märkas en betydlig skillnad på pennor som fanns innan dagens början och pennor som finns efter dagens slut. Utan att jag har räknat pennorna vet jag att det saknas pennor. Så många är det som har försvunnit. Jag menar att ca 90% av alla pennor har försvunnit på två veckor.

För det andra undrar jag var alla underliga pennor har kommit ifrån. Det har dykt upp nya pennor varje dag. Pennor som inte alls är de pennor som jag köpte in. Det är diverse reklampennor och andra vanliga pennor i andra färger och utformningar än de pennor jag köpte. Spyr folk upp pennor, eller hur går det till? Var kommer alla pennor ifrån?

Man kan tro att jag i slutänden är glad och nöjd för att antalet pennor inte har minskat fullt så drastiskt som antalet pennor jag köpte in har minskat. Men det är jag inte. Jag är jätteirriterad. Nu ser ju alla pennor olika ut. Det är jättefult. Om pennor åtminstone bara hade försvunnit hade jag kunnat köpa in nya, likadana och sedan hade problemet varit löst och det varit snyggt och funktionellt igen. Men nu vet jag inte hur jag ska lösa problemet med de annorlunda pennorna. Även om jag köper in nya pennor (vilket inte riktigt behövs i och med att vi har ganska många som inte hör hit nu) så finns fortfarande de andra pennorna kvar och skapar ett dåligt intryck för att alla pennor är olika. Jag kan ju inte slänga de pennor som plötsligt har dykt upp. Det är ju fullt fungerande pennor. Men jag kan inte ha dem kvar heller, för jag blir galen på hur fult det är.

Tror folk att en penna är en penna, och det spelar ingen roll vilken penna man tar? Är det därför ”mina” pennor saknas och andras pennor har dykt upp? Har de tagit en penna från mig och även använt en penna som de själva har haft med sig och sedan bara lämnat en penna, vilken som helst av dem när de går, och tagit den andra med sig? Tänker de att de tog en penna från mig och därför lämnar tillbaka en penna? Det kan ju vara så. De behandlar pennorna som om det vore pengar. När man lånar fem enkronor av någon förväntar man sig ju inte att man ska behöva lämna tillbaka samma fem enkronor. Inte heller förväntar man sig att man ska behöva lämna tillbaka enkronor som är exakt likadana, alltså är från samma år. Faktum är att man till och med tror att det går bra med en femkrona och inte alls fem enkronor.

Jag tycker inte att det är med pennor som det är med pengar, men jag tror att vissa andra tycker det. Jag vill ha tillbaka samma penna som jag lånade ut. Och om det absolut inte går vill jag i alla fall ha tillbaka en likadan penna och inte en penna som är en annan färg, annan utformning och skriver med bläck av en annan nyans. Om jag får tillbaka en annan penna så är den pennan i sig kanske lika snygg eller till och med snyggare än den jag blev av med. Men jag är ändå inte nöjd, för helhetsintrycket blir ju helt förstört när den pennan är annorlunda än mina andra pennor.

Nu har jag gömt de pennor jag tycker bäst om i min skrivbordslåda. Så nu struntar jag i vad som händer med de andra pennorna. Om de andra människorna tycker att det är okej att byta ut pennor mot vilka pennor som helst så får de göra det. Jag tänker bara rycka in och göra något när det finns så få pennor kvar att det behövs fler. Då tänker jag köpa in nya. Och jag tänker inte bry mig om att köpa in likadana som jag köpte in första gången. Jag tänker köpa vilka som helst. Så får vi se sedan vem som har den snyggaste kompletta samlingen pennor, de som behandlar pennorna som skit, eller jag som tar hand om dem som om de vore mina egna små bebisar.

Valdemar har fått ett tygsår under armen. Han blev lite ledsen när jag sa att det kanske behöver sys. Helst ville han ha ett Hello Kitty plåster istället och hoppas på att det läker. Jag sa att vi kunde vänta med att sy tills vi är tillbaka i Göteborg igen, om han lovar att ta det försiktigt med armen och inte flänga omkring och hänga i den hela tiden.

Så nu tar Valdis det väldigt lugnt och försöker att inte röra sig mer än nödvändigt. Jag tror att det kommer att sluta med att vi får sy i alla fall. Fast jag vill inte göra honom ledsen. Såhär ängslig såg den lilla stackaren ut när jag berättade att vi förmodligen måste sy:

Ikväll på tåget kom jag att tänka på första gången Totte och jag åkte tåg tillsammans. Jag lutade mig mot Totte och somnade i hans famn. Han somnade också, med sitt finger i mitt öra. Under tågresans gång vaknade jag till lite smått vid flera tillfällen och varje gång kände jag att han fortfarande hade sitt finger kvar i mitt öra. Det var det mysigaste jag har varit med om! Det kändes så rätt! Jag kan inte förklara varför. Det får vara ett sådant minne som bara jag förstår varför det är så bra. Min Totte med sitt finger i mitt öra. Mmm …

Hon ser inte klok ut, den lilla stackaren. Framförallt ser hon inte helt nöjd ut i de här kläderna. Men Wilma är ju söt oavsett vad hon har på sig, så hon borde inte skämmas. Fast det kan vara en bra idé att spara den här utstyrseln till Halloween ändå.