Alla inlägg under september 2009

Av Erica - 14 september 2009 23:34


Dagens tips är kort och koncist:


Släng aldrig en persikokärna i en papperskorg!


(När du räknar bananflugorna förstår du varför.)


Av Erica - 14 september 2009 23:15


Tack, alla människor som har lyssnat på mig idag. Tack alla som förstår. Tack för att ni bryr er om och tack för att ni upprörs med mig. Tack för att ni föreslår de lösningar ni tror på. Tack för att ni inser att de kanske inte går. Tack, ni som inte fått en syl i vädret medan jag mal på. Tack för att ni tror på mig. Tack för all beröm. Tack, ni som har inspirerat mig. Tack, ni som står ut med mig. Tack, ni som tycker om mig. Tack, ni som svarar när jag ringer, fast jag har klickat er när jag har varit upptagen. Tack, alla människor som hjälper mig att förstå. Tack för att ni återigen får mig att känna mig värdefull!


Av Erica - 13 september 2009 16:30


Min bror satt och spelade gitarr igår när Valdemar och jag kom in i rummet. Valdis blev väldigt nyfiken och ville prova. Han drog med tassen mot strängen, och det lät riktigt bra. Man kanske inte kan tro att det ligger tillräckligt mycket kraft bakom när man bara har en liten tygtass, men det räckte för att det skulle låta bra.


Lite försiktig och blyg är han när han ska prova något nytt och det dessutom är människor han inte brukar umgås med i rummet. Men efter ett tag vågade Valdis till och med prova några ackord medan brorsan höll i gitarren. Den var ju alldeles för tung för att Valdis skulle kunna hålla den själv.


Efter ett tag hittade Valdemar en trumpinne som han orkade lyfta och slog på Guitar Hero World Tour trumsetet. Men det lät inte så mycket i och med att X-boxen inte var på. Så det tyckte inte Valdemar var så roligt.


När Valdis hade tröttnat på att musicera, men fortfarande var nyfiken på gitarren, roade han sig med att knuffa in Nin innanför strängarna, in i hålet. Men han var snäll mot Nin och höll i honom hela tiden, så att han inte skulle ramla in i gitarren och försvinna. Och han tog ut Nin igen när Nin klagade på att det var för högt ljud.


Nu önskar sig Valdemar en gitarr i sin egen storlek, men det blir nog svårt att hitta. Han får nöja sig med att låna min brors gitarr och spela lite ibland.


Av Erica - 12 september 2009 12:15


Nu när jag jobbar från klockan åtta på morgonen till nästan sex, sju på kvällen varje dag är jag mycket gladare än när jag jobbade kväll på ICA i fem timmar eller var ledig en hel dag. Jag tror helt enkelt att jag alltid har velat jobba åtta till fem, måndag till fredag. Men nu när jag har jobbat mindre än det i mer än ett år ligger jag efter. Så nu jobbar jag ikapp genom att jobba över varje dag. Till slut kommer jag nog att nå jämvikt, och då kommer jag att tycka att åtta till fem är lagom, varken för mycket eller för lite. Undrar bara hur mycket övertid som behövs för att jag ska komma ikapp.


Av Erica - 11 september 2009 23:30


Valdemar tycker att det är ganska tråkigt att vara här i Uppsala. Jag jobbar ju nästan hela tiden, och när jag inte gör det så pluggar jag. Det är inte ofta jag har tid att leka med Valdemar. Och här i Uppsala finns det inga andra han kan leka med heller. Bara Nin. Fast Valdis tycker att Nin är lite barnslig ibland och vill leka med gosedjur i sin egen ålder istället.


I Göteborg kan Valdis leka med Maddi, Konrad, Nalle 1 och 2, Mu, eller till och med Nasse och hans vänner. Och om han vill leka med en vuxen kan han leka med Totte när inte jag har tid. Det finns ju i och för sig en hel del vuxna här i Uppsala också, men Valdis vågar inte gå omkring med dem i det stora huset när jag inte är hemma. Han är rädd för mammas katt.


Antingen får jag se till att ägna lite mer tid åt Valdemar eller så kanske jag borde lämna honom i Göteborg nästa gång jag åker dit. Fast jag tror att han kommer att sakna mig fruktansvärt mycket då. Det löser sig nog. Här är i alla fall en bild på Valdemar och Rudolf som hann bli vänner innan Valdis och jag lämnade Göteborg:



Av Erica - 10 september 2009 22:00


En av de stora fördelarna med att bo i Uppsala är att jag har möjlighet att umgås med mina syskon så mycket. Det känns jättebra att kunna göra det. Även om jag bara hjälper min bror med CSN-blanketten så är det roligare än att inte umgås alls. Dessutom skrattar jag väldigt mycket när jag umgås med mina syskon och det är ju roligt.


De har en förmåga att göra en hel del konstiga saker, mina syskon. Och när de sedan berättar om det så framställer de det på ett så tokigt sätt att man inte kan göra annat än att skratta. De inser själva hur tokigt det blev, så de berättar som att de själva är den man ska skratta åt i berättelsen. Jag tror att jag gör likadant själv när jag berättar saker för dem. För jag gör också en hel del konstiga saker som man kan berätta om på ett tokigt sätt om man bara har rätt lyssnare.


Tre gånger har jag skrattat så att jag gråter och inte kan andas, sedan jag började mitt jobb i Uppsala. Alla tre gånger har varit med något av mina syskon. Det är alltså inte jobbet i sig, utan snarare att jag bor i Uppsala och umgås mer med mina syskon, som gör att jag har tokskrattat fler gånger de här två veckorna än sammanlagt på två månader innan det.


Det är nästan bara tillsammans med mina syskon som jag verkligen skrattar tills jag får ont i magen, tårarna sprutar och jag omöjligen kan andas in någon luft. Ibland händer det tillsammans med mina föräldrar också, men i övrigt brukar jag nöja mig med att skratta okontrollerat glatt så att jag inte kan öppna ögonen. Några tårar eller andnöd brukar det inte bli när jag är med Totte eller mina kompisar.


Man har väl samma sorts humor som sin familj. Man är uppväxt med dem. Det behöver inte ens sägas någonting uttryckligen ibland, för att alla ska brista ut i skrattande gråt. Det är intern lycka på hög nivå. Och man blir glad av att skratta tills man gråter, så jag är jättenöjd med att få umgås med mina syskon så mycket mer än vanligt nu.


Fast en sak ska man ha klart för sig. Det Totte förlorar över mina syskon på när det gäller att få mig att skratta som en tokig, vinner han tillbaka på så många andra plan. Med Totte kan jag skratta av ren lycka, på ett helt annat sätt än jag någonsin gör med mina syskon. Det behövs inget tokroligt faktum för att Totte ska få mig att skratta. Det räcker med att han tittar på mig så börjar jag le. Jag blir lycklig inombords. Och när han gör någon av sina roliga miner skrattar jag med en varm känsla i kroppen, för jag vet att han kommer att fortsätta göra mig lycklig i all evighet.


Av Erica - 10 september 2009 22:00




Såhär färgad kan en White Board vara efter att man har rengjort den. Till och med när man inte bara har suddat den utan även gjort rent den med rengöringsspray för White Board. Gissa vilken färg det är på pennan som använts flitigt på tavlan innan den omsorgsfulla rengöringen!


Av Erica - 9 september 2009 12:15


Göteborg – Uppsala, tur och retur, och retur och retur i all oändlighet, har blivit vardag för mig. Jag har inget emot att åka tåg, så det är inget problem i sig. Däremot blir det mer och mer förvirrande för mig åt vilket håll jag åker. För att svara på frågan ”vart är jag på väg just nu?” måste jag oftast tänka länge och väl, och dessutom koppla tankarna till vad jag gjorde innan jag åkte och vad jag ska göra när jag kommer fram.


Flera gånger kommer jag på mig själv med att plötsligt inte ha en aning om vilket håll jag är på väg, fast jag visste det alldeles nyss. Andra gånger tänker jag uttryckligen ”När jag kommer fram till Göteborg ska jag köpa en frukt.” och sedan inser jag att jag är på väg till Uppsala. Det går att köpa frukt i Uppsala också, så det är ingen fara, men ändå.


Tidigare idag höll jag på att gå av tåget utan min resväska. Men jag ser mig alltid omkring vid min plats innan jag går av, så det var ingen större risk att jag skulle ha lämnat den. Det var mest det att jag kände mig färdig att gå av, tittade mig omkring och hittade min resväska på hatthyllan. Då blev jag förvånad och tänkte ”Hur kom den hit? Bäst att jag tar med den då.”. Anledningen till att jag blev så förvirrad var att jag tänkte ”Men jag hade ju ingen resväska på det tåg jag åkte innan jag bytte till det här tåget. Hur kan jag då ha en resväska nu?”. Men tåget jag åkte innan jag bytte till det tåget var tåget jag åkte till Göteborg med igår. Och resväskan hade jag hämtat upp från källaren hemma i Göteborg och packat för att jag ville ha med mig fler saker till Uppsala än jag hade haft med mig till Göteborg. Så resväskan tog jag med mig idag, fast jag bara hade haft med mig min ryggsäck på tåget igår. Det är nog inte bara i mitt huvud det här är förvirrande. Jag kan inte förklara det mindre förvirrat heller, fast jag vet orsaken nu.


I värsta fall händer det en vacker dag att jag tar tåget till Stockholm, går av tåget och köper en banan på Pressbyrån, kliver sedan på samma tåg igen och åker tillbaka till den stad jag nyss kom ifrån, för att jag inte vet vart jag är på väg.


I vanliga fall kan man tänka ”Jag är på väg hem, efter en liten semester. Vad skönt det ska bli att komma hem.”. Men eftersom jag går revisorkurs i Göteborg, jobbar i Uppsala och pluggar Företagsekonomi på tåget, känns det inte som att jag har haft semester någonstans. Och eftersom jag har mitt hem, och nästan alla mina saker, i Göteborg, men egentligen bor i Uppsala just nu (i samma hus som jag bodde i för sex år sedan innan jag flyttade till Göteborg dessutom, för att förvirra det hela ännu mer) så känns det lite som att jag är på väg hem vilket håll jag än åker åt. Och vad det gäller känslan ”vad skönt det ska bli” så infinner sig inte den när man vet att man inte egentligen är framme vid slutmålet när man kommer fram, utan ska åka fram och tillbaka flera gånger till samma månad.


Tankar som ”ikväll får jag träffa Totte” eller ”i eftermiddag har jag chansen att få de här sakerna gjorda på jobbet” är de enda tankarna som ger mig någon riktig ledtråd om åt vilket håll jag åker. Men dessa tankar känns ibland overkliga, så jag måste tänka efter innan jag kan bekräfta dem.


På revisorkursen igår sa en tjej som jag hade pratat med förra veckan, till mig: ”Så du är nere i Göteborg?”, och jag var tvungen att tänka efter om hon menade ”Så du är nere i Göteborg i veckorna, men idag är du här i Uppsala och går kurs?” eller ”Så du har åkt ner hit till Göteborg för att gå del två av kursen fast du jobbar i Uppsala i veckorna?”. Efter en pinsamt lång tystnad kom jag fram till att hon menade alternativ två. Men det var lite klurigt. Jag visste att jag skulle få träffa Totte senare på kvällen, men jag visste att jag skulle vara tvungen att åka färdmedel på räls för att få träffa honom. Efter att ha tänkt ett tag kom jag på att det var spårvagn jag skulle åka för att få träffa honom och alltså redan var i Göteborg, men det hade inte varit helt orimligt att det skulle ha varit tåg och jag befann mig i Uppsala.


Till saken hör att jag bara har varit i HSB:s lokaler två gånger, båda gångerna sedan jag började jobba i Uppsala. Båda gångerna har jag dessutom vaknat upp i Uppsala innan jag åkt dit. Det är därför inte så konstigt att jag inte vet vilken stad jag befinner mig i när jag är i de lokalerna. Annars är det mest när jag sitter på tåget som jag inte vet vart jag är på väg. Oftast vet jag var jag är när jag är framme.


Presentation

Tidigare år

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30
<<< September 2009 >>>

Omröstning

Ni som har egna bloggar: Vilken månad har ni mest besökare?
 Januari
 Februari
 Mars
 April
 Maj
 Juni
 Juli
 Augusti
 September
 Oktober
 November
 December

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards