Pappa visade mig några bilder som han använder för att testa sina kunskaper i Photoshop idag. På den ena bilden hade han sminkat mig med hemsk, blå ögonskugga. Men det var inte ögonskuggan jag reagerade starkast på, utan min tydliga, oretuscherade dubbelhaka. Bilden var från i somras, så jag förstår att jag fortfarande ser ut sådär. Det är hemskt!

Den andra bilden var ca fyra år gammal. Pappa hade gjort så att jag hade tre huvuden, men min kropp i övrigt hade han inte rört. Jag hade en halvtajt tröja på mig och slogs direkt av hur smal jag var. Det borde inte förvåna mig, för jag vet ju att jag har gått upp ganska mycket i vikt sedan dess. Men det var ändå smått chockande att se hur mycket det syns på min kropp.

De här bilderna gav mig den motivation jag behövde för att ta tag i min hälsa igen. Jag tog genast på mig träningskläderna och gav mig iväg ut och sprang. Nu ska jag göra upp en plan för träning och nyttig mat under nästa vecka. Jag vill absolut sätta igång omedelbart. Sedan får jag se till att inte glömma de där bilderna om jag känner mig sugen på godis eller tänker att jag är för trött för att träna.

Jag vill verkligen bli så vältränad som jag var på bilden igen, och det borde ju gå, med tanke på att det är jag själv som har sett ut så. Det är inte något overkligt kändisideal jag eftersträvar. Och på bilden var jag smal och vältränad efter en tids hårt arbete med att gå ner i vikt från att ha vägt mer än jag gör idag. Det är alltså absolut inte så att jag aldrig kan ta mig dit igen när jag väl har släppt den formen. Jag tog mig dit en gång förut och jag ska ta mig dit igen. Den resan börjar nu!

Totte svepte in som en virvelvind i det lilla gästrum jag bor i, precis som han svepte in i mitt liv och skapade förnöjande kaos. Jag älskar att han är här och jag älskar att han är som han är, men jag får lugna mig själv för att inte bli galen på den oordning som plötsligt översvämmar rummet.

Jag insåg snabbt att en av de få fördelar med att bo utan Totte, i ett eget rum, är att jag kan ha pedantisk ordning på alla grejer i hela rummet. Om det är lite stökigt och jag måste städa så är det bara för att jag själv har stökat till. Jag behöver alltså aldrig städa efter någon annan för att få det så perfekt som jag vill ha det. Varje gång jag har varit duktig och plockat undan efter mig själv så är det verkligen snyggt och rent här. Det är aldrig så att någon annans grejer ändå ligger och stökar, är i vägen och förstör stämningen i rummet.

Jag trivs bra när jag får ha ordnig omkring mig. Dessutom känner jag mig nöjd när jag får lista ut själv vilket som är den bästa ordningen. Om någon annan ständigt går omkring och sprider saker omkring sig i en annan ordning eller helt utan ordning, känner jag mig hjälplös. Antingen måste jag gå runt och plocka i ordning hela tiden, vilket inte är det roligaste jag vet, eller så måste jag stå ut med att det inte är den fina ordning jag vill ha, och då känns det inte alls bra.

Men jag kan absolut stå ut med lite oordning över helgen, för att få ha Totte här. Frågan är bara hur det kommer att kännas att flytta hem till Totte igen efter att ha fått ha det såhär underbart ordningsamt. Förmodligen kommer jag att känna mig irriterad i början, men det är nyttigt för mig att utsättas för lite stökighet. Jag måste lära mig att trivas utan att allt alltid är perfekt. För det som egentligen är perfekt i mitt liv är att få stöka runt med Totte och bara ha det bra, inte att ägna all ledig tid åt att plocka undan saker.

Det tog ett tag innan jag förstod vad Totte menade när han sa att han skulle göra en elvispvisphållare. Men när han sa ordet igen och jag fick tänka efter några sekunder insåg jag att det var rätt så självklart. Det är förstås en hållare för visparna som hör till elvispen. Inget konstigt med det! Förutom att jag aldrig har sett en elvispvisphållare någon gång, och själv bara brukar förvara mina elvispvispar i en vanlig kökslåda.

Det är inte helt lätt att fota en tetraeder, så att det syns att det är en tetraeder. Jag ångrade ju att jag inte tog kort på det förra paketet jag slog in som en tetraeder, så den här gången fotade jag paketet så fort det var färdiginslaget.

Presenten är till Totte. Jag tänker inte säga vad det är, men han ska få den imorgon när han kommer hit och hälsar på. Paketet riskerar alltså inte att bli sönderregnat den här gången. Det känns bra, för jag vill att Totte ska få ett så fint paket det går!

Ligger och kollar på True Blood på SVT 1. Det är inte en repris egentligen, men SVT ligger så långt efter de avsnitt jag har sett nedladdade från när de visades i USA, att det nästan känns lite nostalgiskt. ”Jag minns när jag såg det här avsnittet, en gång för länge sedan.” tänker jag ungefär.

Det blir troligen ännu mer nostalgiskt av att Totte inte är här. ”Jag minns en gång i tiden då jag bodde ihop med Totte och vi tittade på True Blood en gång i veckan, mysigt uppkrupna i soffan tillsammans.” tänker jag och tycker att det är tråkigt att det är länge sedan nu. Men förhoppningsvis får jag flytta hem till Göteborg och mysa med Totte i soffan varje dag igen snart. Helst med nya avsnitt av True Blood.

Totte har fått en egen namnskylt till sin handduk här hemma hos mina föräldrar. Jag satte upp den nyss, bredvid min skylt. Jag har haft min sedan jag bodde här, innan jag flyttade hemifrån. Totte brukar bli lite avundsjuk när vi är här och hälsar på. Nu behöver han inte bli avundsjuk längre. Han har sin egen namnskylt och kan känna sig som en i familjen.

Nu har jag tagit tag i saken och ringt mitt jobb på ICA i Göteborg. Jag sa som det var, att jag kanske får förlängt där jag jobbar nu, men att jag inte vet helt säkert. De gick med på att låta mig vara tjänstledig i november också. Men om jag inte får förlängt så kan jag plocka extratider på ICA och jobba hos dem i november i alla fall.

Det känns jätteskönt att ha det här ur världen. Nu är jag fri att tacka ja till vad jag vill i november. Och jag känner mig schysst mot ICA som hörde av mig i god tid, och inte väntade tills jag vet säkert om jag får förlängt. November är med andra ord räddat, oavsett hur det blir.

Hela dagen igår och halva idag har jag letat efter en rosa Rosti salladsskål i Stockholm. Jag, mamma och min syster var i Stockholm den här helgen för att shoppa. Klädmässigt gick det riktigt bra. Jag hittade många klädesplagg jag var nöjd med. Sallasskålmässigt gick det mycket sämre.

Det hela började, för några månader sedan, med att jag köpte en svart och en grön Rosti salladsskål på ICA. Där fanns bara dessa två färger. Men ICA har inte så stort utbud av Rosti överhuvudtaget, så jag tänkte att det måste finnas salladsskålar i fler färger även om det inte finns fler färger på ICA. De har till exempel bara tre olika färger av Margretheskålarna på ICA, och de vet jag ju att de finns i massor av olika färger.

Till min födelsedag önskade jag mig därför en rosa salladsskål. Jag har reda en grön, och rosa är den färg jag tycker näst bäst om. Men jag hade fortfarande inte sett salladsskålarna någon annanstans än på ICA. Min bror hittade ingen rosa salladsskål åt mig så han gav mig pengar att köpa en istället.

Sedan dess har jag letat efter Rosti salladsskålar i alla affärer som har Margretheskålar, både i Uppsala och Göteborg. Inte på alla ICA och Coop, men på Åhléns, DUKA, Cervera, NK och andra sådana affärer. Salladsskålarna har inte funnits någonstans, och när jag har frågat efter Rosti salladsskålar har personalen inte ens fattat vad jag pratar om, utan föreslagit Rostis Margretheskålar.

Det var nära att jag gav upp, men innan jag tänkte gå så långt sökte jag på Internet. Det enda jag hittade var en blogg där en tjej hade lagt upp en bild på sin turkosa Rosti salladsskål. Hon hade köpt den på Coop och skrev att det fanns i rosa också. Men inlägget var över ett år gammalt.

Då visste jag att det existerade rosa Rosti salladsskålar i alla fall, så jag fick nytt hopp. Men eftersom inlägget var gammalt och jag inte kan åka runt till alla Coop i hela Sverige så kände jag mig lite hjälplös ändå.

Stockholm fick bli mitt sista försök, hade jag bestämt mig för. Men det såg mörkt ut igår kväll. Fortfarande inga salladsskålar och ingen som verkade veta om dem heller. Så idag kom mitt genombrott. På John Wall i Passagen har de tydligen Sveriges största utbud av Rosti. Och inte ens där hade de den skål jag ville ha. Men de visste i alla fall vad jag pratade om.

Den salladsskål jag har i grönt och svart tillverkas inte längre. På John Wall hade de salladsskålen i den nya designen, som jag aldrig har sett förut. Jag tyckte att den var fulare, men framförallt matchar den inte skålarna jag har, så jag var inte intresserad av den. Dessutom fanns inte heller den nya salladsskålen i färgen rosa. Rosti har tydligen dragit in rosa från sitt sortiment. Tråkigt! Fast på John Wall trodde de att färgen skulle komma tillbaka om några år, för rosa har varit väldigt populär.

Det här hjälper inte mig idag, och inte om några år heller i och med att de i så fall kommer att göra den nydesignade salladsskålen rosa, inte den gamla. Men jag är i alla fall jätteglad att jag fick svar på mina funderingar och kan nu med gott samvete sluta leta efter rosa Rosti salladsskålar. Fast om jag stöter på en, begagnad eller read på ICA i Kalmar eller Coop i Haparanda så kommer jag att köpa den direkt. Även om jag har släppt det så kommer jag aldrig att kunna släppa det på riktigt.