Min bank gav mig detta felmeddelande när jag skulle föra över pengar mellan mina konton på bankens hemsida: ”Från konto och till konto kan inte vara samma.” Jag är villig att hålla med. Det verkar dumt att föra över pengar från ett konto till det kontot. Effekten uteblir. Inga pengar flyttas. Jag är glad att de sa nej till det. Men jag hade förstås bara glömt att byta ut mitt förvalda konto mot mitt andra konto i ena rutan. Det var inte så att jag faktiskt hade tänkt föra över pengar från och till samma konto.

Det låter nästan som att de tror att man har velat föra över pengar från och till samma konto när de skriver så, ”kan inte vara samma”. Men rimligen är det många fler som stöter på det här felmeddelandet när de bara har skrivit fel. Man kanske skulle kunna tänka sig: ”Du har råkat skriva samma konto till och från.” istället. Men det låter inte lika informativt. Det är nog bäst med det felmeddelande de har. Då vet man vad som gäller.

Fast jag blev inte i första hand upplyst om att från konto och till konto inte kan vara samma när jag fick det meddelandet. Det visste jag nog redan om jag hade tänkt efter. Jag blev framförallt upplyst om att jag hade råkat skriva samma konto till och från. Jag blev indirekt upplyst om det, i och med att jag förstod att de inte skulle meddela mig om att kontona inte får vara samma om jag hade skrivit olika konton. Alltså fungerade felmeddelandet på önskat sätt, fast bara för att jag har en förmåga att tänka vidare.

Delisious side dish!

Jag har varit oerhört trött den här veckan. I och för sig har det hänt mycket och jag har jobbat hårt, men jag tycker ändå att jag borde känna mig hyfsat pigg när jag har fått sova mer än åtta timmar. I natt fick jag åtta timmar och natten innan hela nio timmar. Ändå var jag så trött på jobbet idag att jag bara gjorde klart det viktigaste på slutet och gick hem tidigare. Det är ju ingen idé att vara kvar när jag håller på att somna.

Varje gång väckarklockan har ringt den här veckan, förutom morgonen i Umeå, har jag snoozat och knappt trott att det är sanning att det är dags att gå upp. Det har känts som att klockan har ringt och väckt mig mitt i natten, fast jag har sovit åtta timmar när den ringt. Efter många snoozningar har jag motvilligt tvingat upp mig och sedan sovit istället för att plugga på bussen. Jag tycker inte alls om det. Det är mycket roligare att vara pigg. Men när det inte ens hjälper att gå och lägga sig i tid så vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Faktum är att jag tror att jag är sjuk. Det känns faktiskt lite som att linserna vill ut, och jag tänker inte helt klart. Men mamma säger att jag inte får bli sjuk förrän tidigast på söndag för hon, jag och min syster ska till Stockholm i helgen och sova på hotell. Tyvärr vet jag att det inte brukar gå att låtsas vara frisk. Jag får helt enkelt sova minst åtta timmar i natt med, och hoppas att det hjälper den här gången.

Det finns antydningar till att de vill ha mig kvar på mitt nya jobb även i november. Förhoppningsvis på kontoret i Göteborg. Det här är jättegoda nyheter, men jag kan inte låta bli att känna mig kluven. Ingen har sagt till mig rakt ut att jag ska få förlängt och det känns lite oproffsigt av mig att fråga, i alla fall såhär långt i förväg. Men samtidigt börjar det bli dags att prata med ICA om jag inte tänker komma tillbaka till dem i november.

Jag blev illamående idag när jag insåg att jag måste höra av mig till ICA. Det är så svårt att veta vad man ska säga när ingenting är riktigt bestämt. På något sätt måste jag lista ut hur jag ska göra med det där. Men det är så lätt att bara glömma bort. Mitt liv är ju i Uppsala och på mitt nya jobb nu. Jag går inte omkring och tänker på ICA varje dag.

När det började antydas att jag behövs på mitt nya jobb även i november blev jag först bara glad. Försiktigt glad, i och med att inget är bestämt, men bara glad. Idag när jag kom på att jag måste ta tag i saker och ting och lösa det faktum att jag redan har jobb på ICA i november blev jag helt matt. Jag orkar inte tänka på det nu. Det får bli ett senare problem. Men jag får inte skjuta upp det så länge att det är för sent att komma ur jobbet på ICA när och om jag blir erbjuden förlängt på mitt nuvarande jobb.

”Vill du använda min dator eller ska jag koppla ur den ur projektorn så att du kan använda din dator?” frågade min chef mig igår, när mötet i Umeå precis skulle börja. ”Do I want to do what?” tänkte jag och blev lite orolig för en sekund, i och med att jag trodde att jag skulle vara en deltagare på det här mötet, precis som alla andra. Jag visste inte att det var jag som skulle hålla i mötet.

Men det gäller att vara proffsig och hålla humöret uppe, så jag sa att jag kunde använda chefens dator, och tänkte frenetiskt på vad jag skulle kunna inleda mötet med, medan jag rotade efter USB-minnet i handväskan. I och med att jag inte visste vad som förväntades av mig och jag är asdålig på att prata oförberett satte jag igång en Power Point som jag tidigare hade fått i uppgift av chefen att göra till ett annat ändamål.

Ingen verkade tycka att det var konstigt. Bildspelet hade ganska mycket med det mötet handlade om att göra, även om det var skrivet från ett annat perspektiv. Framförallt tror jag att alla uppfattade det som att jag gjorde rätt för att jag bara satte igång helt självsäkert, som att jag hade vetat om att det var det här jag skulle göra i flera dagar. Jag lyckades strunta i att vara nervös. Det var ju faktiskt ingen som hade bett mig att göra något speciellt, så jag kan ju inte göra fel om jag bara gör någonting. Det kändes jättebra!

När jag väl hade kommit igång och prata så blev jag mer och mer säker. Sedan hade folk frågor och det kom igång en del diskussioner som gjorde att alla fick vara delaktiga. Därefter flöt mötet på bra. Med mig och en kille från ett annat företag som huvudpersoner. Det var honom jag trodde att jag var där för att lyssna på. Men även när han stod där framme var det ganska mycket jag som fick hjälpa till, ställa rätt frågor och till och med på hans begäran visa de andra hur vissa saker gick till.

Till och med när vi fikade var jag duktig och trevlig. Annars brukar jag vara sämst på att småprata med folk jag knappt känner. Nu verkade personerna redan ha fått förtroende för mig genom mitt självsäkra sätt att visa min Power Point, så nu spelade det inte någon roll vad sa för konstiga saker i fikarummet. Det framstod bara som att jag hade personlighet.

Så här i efterhand förstår jag inte hur de skulle kunna ha utfört det här mötet utan mig. Det var nämligen inte tänkt att jag skulle ha följt med från början. Men jag gled ju i princip in och räddade dagen. Jag försöker inte alls skryta på något sätt. Jag säger bara som det är. När man är så bra som jag var igår får man berätta för andra hur bra man är och njuta av sin egen proffsighet.

För först gången sedan jag jobbade som cirkustränare känner jag att jag vet vad jag gör, kan min sak, har jättebra egna idéer, frihet att utföra saker på eget bevåg, ansvar för det jag gör och är mer insatt än min chef på just det område jag har hand om. Det är inte dåligt det. Om jag inte får förlängd anställning efter sista oktober känner jag helt ärligt att det är företaget som drar det kortaste strået. Ifall chefen skulle kalla in mig på löneförhandling nu skulle jag kunna titta honom i ögonen och berätta varför jag tycker att jag ska ha högre lön. Det är annat än de juristjobbsintervjuer där jag har suttit och utstrålat ”anställ inte mig för jag vet inte vad jag håller på med”.

Ta inte ner mig på jorden! Jag vill vara kvar i mitt lyckorus. Tyvärr är det ju inte viktiga möten i Umeå varje dag på jobbet, så jag får försöka att inte känns mig besviken nu när jag bara ska göra mina vanliga uppgifter igen. Men varför skulle jag känna mig besviken? Jag är ju sjukt bra på mina vanliga arbetsuppgifter också. Ända skillnaden är att jag vet att jag tror på mig själv nu och inte skulle bli nervös och känna mig rädd om jag fick mer ansvar på jobbet. Jag skulle känna mig bra och glad, precis som jag gör nu.

”Har du skrivit ut dina flygbiljetter?” ”Ja, jag har skrivit ut dina också, för säkerhets skull.” ”Vad bra. Jag har skrivit ut dina också, för säkerhets skull.”

”Jag är en sådan här som måste hitta gaten innan vi sätter oss någonstans och äter.” ”Vad bra, för det är jag också.”

”Nu ska jag bara borsta tänderna så jag är klar om fem minuter.” ”Jag med. Vi ses där nere då.”

Det verkar som att jag har funnit en vän. Fast vi är inte lika när det gäller allt. Som hon uttrycker det: ”Erica är bättre än mig, men jag pratar mer.”

Jag befinner mig i världens största hotellrum … ensam. Det är en överdrift, jag vet. Men det är faktiskt ett dubbelrum och inte ens Valdemar är med mig. Han vågade inte flyga med mig utan Totte. Det var knappt att jag vågade flyga utan Totte, så jag förstår honom. Och sedan tror jag inte att Valdis hade fått plats i min extremt minimalistiska packning heller. Den består nästan bara av en laptop och en pärm i en ryggsäck.

Umeå är staden, och möte med jobbet är händelsen. Det här är min första affärsresa någonsin. Och jag har bara jobbat på företaget i fem veckor. Roligt att jag ändå fick följa med! Men jag hade gärna bott i ett mindre rum. Det är alldeles tyst här inne. Lite mysigt overkligt på ett sätt, men ändå väldigt ensamt. Fast jag ska inte vara här så länge. Nu är det dags att sova och imorgon är det möte hela dagen. Sedan åker vi hem.

Vi var på inflyttningsfest hos en kompis igår och hade en present med oss. Presenten hade jag slagit in i ett jättefint paket innan vi gav oss av. Paketet var format som en tetraeder och hade jättefina snören på framsidan.

På väg till festen var vi tvungna att gå till busshållplatsen i regnet. Papperet blev helt genomblött och började gå sönder. Vi hade inte lagt paketet i någon kasse eller något för att det var så speciellt inslaget. Man måste lyfta paketet genom att hålla en hand under det. Om man knölar ner det i en påse eller håller det på något annat sätt skrynklar papperet ihop sig och slutar vara en tetraeder.

När vi kom fram var paketet blött, hopskrynklat och trasigt. Presenten som låg inuti var dock fortfarande hel, och man kan ju se det som att det är det som är huvudsaken. Personligen tycker jag att huvudsaken med presenter är att de är fint inslagna, men jag får väl gå på att huvudsaken är att innehållet var helt den här gången då.

Det finns mycket man skulle kunna ångra här, att jag inte slog in presenten på ett annat fint sätt så att man kunde ha haft den i en påse, att jag inte tog paraply med mig eller att vi inte såg till att få skjuts från dörr till dörr. Men det enda jag faktiskt ångrar är att jag inte tog kort på presenten med min mobilkamera, så att jag kunde visa för min kompis hur fin den var innan den regnade sönder.