Alla inlägg under november 2009

Av Erica - 7 november 2009 19:15


Nu vill jag inte sakna Totte längre. Nu vill jag inte vara i Uppsala längre. Nu vill jag åka hem, och stanna hemma tills jag, som ett undantag från det vanliga, åker och hälsar på mina föräldrar igen, eller som ett undantag jobbar en vecka på en annan ort.


Nu vill jag ha tillgång till alla mina saker. Nu vill jag ha utrymme att sprida ut mig hur jag vill utan att det skapar problem. Nu vill jag sova i min egen säng. Nu vill jag ha Totte nära.


Nu vill jag kunna skapa en vardag som baseras på mitt eget liv. Nu vill jag ha gångavstånd till mitt gym igen. Nu vill jag kunna cykla till Konsum. Nu vill jag väga mig på min egen våg. Nu vill jag titta ut genom mitt eget fönster.


Nu vill jag ta tag i min egen oordning, som ska ner i källaren. Nu vill jag orda min och Tottes ekonomi med ett besök på banken i Göteborg. Nu vill jag leta lägenhet och till slut flytta.


Nu vill jag ha något som inte känns tillfälligt. Nu vill jag fortsätta mitt liv med min älskade underbara Totte.

Av Erica - 6 november 2009 18:45


När jag gick förbi Systembolaget idag kom jag att tänka på en fredag för några veckor sedan, när jag var på Gränby köpcentrum med mamma. Utanför Systembolaget stod det då två personer och pratade med varandra. De stod där med varsin rosa påse med fredagens inköp.


Det ena var en ung man. Han hade sitt nyinköpta fredagsnöje i en rosa Systempåse. Det andra var en gammal tant. Hon hade sitt nyinköpta fredagsmåste i en rosa Apotekspåse. Jag undrar vem som hade trevligast den kvällen. Förmodligen tanten med sina uppfriskande mediciner. Eller kan det ha varit mannen med sina förfriskande drycker?


Hur som helst så var det roligt att se dem stå där och se så lika ut, med varsin rosa påse, fast ändå så helt olika.

Av Erica - 5 november 2009 18:45


Titta vilka fina Hello Kitty chokladkalendrar jag köpte till mig och Totte idag!



Nu börjar inhandlandet av adventskalendrar. Jag älskar dem! Jag vill ha hur många som helst! Varje år försöker jag hejda mig och bara köpa ett par stycken, men sen hittar jag alltid fler och fler som jag jättegärna vill ha, så till slut har jag ett helt gäng av dem.


Bara det inte blir för många med godis i, så blir det nog bra. De andra kalendrarna kan jag få unna mig hur många som helst i år, tycker jag, för jag har ju månadslön nu. Jag ska dessutom vara i Göteborg över julen, så jag behöver inte släpa med mig alla kalendrar till Uppsala när jullovet börjar, som jag har gjort de senaste åren.


Av Erica - 4 november 2009 20:00


En del människor är snålare än andra. En del människor är slösaktigare än andra. Men även människor som ligger på samma nivå av slösaktighet kan ha helt olika uppfattningar om vad som är värt pengarna.


Vissa människor använder alla rabattkuponger de kan komma åt och försöker alltid hitta det billigaste priset. Men ändå kan de vara sådana som alltid åker taxi istället för buss för att få det bekvämare, eller alltid äter trerätters när de äter ute. De tycker väl att taxiresorna och maten är värt de dyra pengarna för att de får mer komfort, medan livsmedel i butik inte är värt att köpa för tre kronor extra när man kan få samma produkt billigare med rabattkupong.


Andra människor struntar i rabattkupongerna. Om de ser någon liten sak de vill ha så köper de den, även om den finns billigare någon annanstans. Men de åker gärna buss och äter bara trerätters vid speciellt tillfällen. För dessa personer är det inte värt mödan att hålla reda på kuponger vareviga dag. Men bussen är det värt att spara in pengar på, för det är ändå inte så fruktansvärt mycket bekvämare att åka taxi. Om man ska ta sig från punkt A till punkt B kan man passa på att göra det för en tiondel av priset.


Några äter oxfilé till lunch en vanlig lördag, men köper egen dricka och ställer in i minibaren när de sover på hotell. Andra låter vardagen hålla en lägre standard, men unnar sig lite lyx när det väl är semester. Hela vitsen med en minibar är ju att man inte ska behöva bestämma sig i förväg vad man vill ha, och köpa det innan. Man ska kunna ta något om man blir sugen, och då får det kosta vad det vill.


Dessutom väljer vi alla att köpa olika saker med de pengar vi har över. Ett färgglatt ljusfat som faller en person i smaken, skulle en annan person med siktet inställt på ett trädgårdstroll i sten, aldrig få för sig att köpa. Och medan vissa lägger alla pengar på kläder, lägger andra allt på dataspel. Vi vill inte ha samma saker. För mig är inte ett pråligt guldsmycke med rubiner värt flera tusen. Jag skulle inte ens använda det om jag fick det gratis. Men ett hemmagjort vänskapsband är värt mer än tråden det är gjort av.


Av Erica - 3 november 2009 21:15


Tillsvidareanställningsavtalet på mitt nya jobb är påskrivet och klart. Min arbetsort är från den 16:e november ändrad till Göteborg. Jag har aldrig känt mig mer värdefull i hela mitt liv. Och månadslönen dimper ner varje månad den 25:e. Vad skulle kunna få mig att gå tillbaka till ICA igen? Ingenting.


Alltså samlade jag mod till mig och ringde upp kassaledaren på ICA idag och sa upp mig. Hon blev jätteglad för min skull och verkade inte alls arg för att jag lämnar dem, även om hon sa att det är synd att de blir av med mig. Det skapade inga problem alls att säga upp sig. Men jag måste fortfarande komma in och lämna ifrån mig min nyckelplutt när jag är tillbaka i Göteborg.


Nu när det är gjort känns det otroligt skönt att inte ens ha möjligheten att jobba i kassan något mer. Det är definitivt slut på det nu. Härligt! Inga fler konstiga arbetstider, inga fler fula arbetskläder och inget mer jobbande där mina rörelser är högre värderade än min tankeverksamhet. Det känns bra att ha fått ett slut på det. Nu har jag sagt upp mig. Nu jobbar jag verkligen inte där längre.


Samtidigt känns det väldigt tråkigt att det inte var mer dramatiskt än så att säga upp sig. Skillnaden mellan dagen innan jag sa upp mig och dagen efter jag har sagt upp mig kommer nog inte att vara enorm. Jag gick till kontoret på mitt nya jobb och jobbade igår. Jag kommer att gå till kontoret på mitt nya jobb och jobba imorgon. Det blir liksom inte ens något hejdå-fika på mitt gamla jobb, för jag ska inte ens dit något mer, annat än en snabbis för att lämna in nyckelplutten.


Det stora, dramatiska var helt enkelt det som hände en torsdag, redan för två månader sedan, när min syster ringde upp mig och erbjöd mig ett jobb, i en stad på andra sidan Sverige mot var jag bor, och med första dag följande måndag. Det var den torsdagen jag jobbade mitt sista pass på ICA, innan jag ens hade tackat ja, utan att veta att jag inte skulle komma tillbaka. Det var där mitt liv förändrades för alltid. Då, när jag bara kunde ana hur bra det skulle kunna bli.


Av Erica - 2 november 2009 18:30


Förut kände jag mig redan ganska viktig på jobbet. Nu har jag fått en arbetsmobiltelefon, så nu känner jag mig ännu viktigare på jobbet. Känns bra, känns bra. Folk vill kunna nå mig hela tiden, var jag än befinner mig.


Hoppas att inte folk ringer mig och ställer viktiga frågor hela tiden, var jag än befinner mig, bara! Det skulle kunna bli lite jobbigt i längden.


Mest nöjd är jag med att jag fortfarande är mest nöjd med min privata mobil. Det är absolut inget fel på min nya jobbmobil, men den är hyfsat ”vanlig”. Silver och svart, små knappar, inga konstigheter. Min privata mobil är rosa, supersnygg och glansig. I och med att jag fortfarande tycker bättre om min privata mobil känner jag att jag fortfarande är jag och inte har blivit ett med mitt jobb. Hur mycket man än försöker kommer man aldrig kunna göra Erica färglös!


Av Erica - 1 november 2009 23:15


Sport är inte min grej. När jag var liten gjorde jag allt för att komma undan, och idag är jag så ointresserad man bara kan vara av de flesta sportsändningar på TV. Fysisk aktivitet har jag inget emot. Jag gymmar gärna och har hållit på med cirkus hela min uppväxt. Men där har det inte funnits något tävlingsmoment med i bilden, så man kan inte kalla det sport.


Tävlingar har jag egentligen inte heller något emot. Jag gillar att spela sällskapsspel eller tävla mot varandra på TV-spel. Men av någon anledning tycker jag inte om sport. Speciellt inte att titta på sport. Det blir man ju inte ens vältränad av.


Oftast brukar jag kunna strunta i att sport finns, genom att bara inte titta på den kanal som sänder matchen i fråga. Då och då måste jag förklara för folk att jag inte ens vet vilken sport de pratar om, när de frågar om jag ska se matchen ikväll, men det går ganska smärtfritt.


Idag däremot har det faktum att fotboll existerar, ställt till så mycket besvär för mig att jag inte bara struntar i fotboll, utan till och med aktivt hatar fotboll.


Något fotbollslag från Göteborg spelade mot något lag från Stockholmstrakten idag. Matchen spelades i Göteborg. Så mycket visste jag ofrivillig redan när jag vaknade upp i morse. Att jag inte brydde mig ett dugg om vilket lag som vann visste jag också. Att det skulle vara fullt med fotbollsfans på stan hade jag kanske kunnat lista ut om jag hade tänkt efter. Men att åtta av tio in- och utgångar till och från Centralstationen i Göteborg skulle vara avstängda på grund av matchen hade jag inte kunnat gissa hur många försök jag än fick på mig.


De dörrar som var öppna var inte direkt de största dörrarna heller, så det var långa köer för att ta sig fram. Det tog säkert en kvart längre tid att ta sig igenom stationen än vad det brukar göra. Och eftersom jag åker tåg så ofta att jag kan utantill hur jag ska gå, så tyckte jag inte att det fanns någon anledning att åka in till stationen med något mer än en kvart till godo. Med andra ord hann jag precis med tåget. På grund av en fotbollsmatch som jag inte vill ha någonting med att göra. Hemskt!


Inte nog med det, var det heller. När jag hade bytt tåg i Stockholm lyckades jag hamna i samma vagn som ett par fulla fotbollsfans. När jag precis hade tagit av mig jackan, plockat fram tågbiljetten och min apelsinjuice, ställt ifrån mig resväskan och börjat läsa min tidning, då började dessa två idioter sjunga på en ramsa. Ramsan bestod av tre meningar. Så fort de hade sjungit klart började de om och sjöng samma ramsa igen. Sedan höll de på så, nonstop, om och om och om och om och om och om igen. Och igen. Och igen.


När konduktören var i vagnen sjöng de inte lika starkt, men de tystnade aldrig. När konduktören sedan gick tog de i mer än vanligt. De verkade aldrig tröttna. Jag förstår inte hur de själva eller någon annan i vagnen stod ut med att höra dessa tre meningar om och om igen. Jag blev i alla fall galen efter 25 minuter och packade ihop mina saker och gick och satte mig i en annan vagn. Det gick inte att tänka. Det gick inte att läsa tidning. Det gick bara att hata.


Fotbollsfansen får tro att jag bytte vagn för att jag hejar på ett annat lag, om de vill. Men jag bytte vagn för att jag inte hejar på något lag, men tycker att alla som sitter och högljutt stör andra människor i en tågvagn borde utrotas.


Jag tror att många accepterade dem för att de var fotbollsfans. Om jag hade satt mig nykter och sjungit Bä, bä, vita lamm, på samma ljudnivå så känns det som att någon hade sagt till mig. Eller i alla fall sagt till konduktören.


Tänk så mycket bättre mitt liv hade varit, speciellt idag, om fotboll inte fanns. Det är inte mycket idag som har pekat åt att jag ska ändra uppfattning. Jag tänker helt enkelt fortsätta med att hata fotboll.


Presentation

Tidigare år

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30
<<< November 2009 >>>

Omröstning

Ni som har egna bloggar: Vilken månad har ni mest besökare?
 Januari
 Februari
 Mars
 April
 Maj
 Juni
 Juli
 Augusti
 September
 Oktober
 November
 December

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards