Direktlänk till inlägg 15 december 2009
När jag berättade för en av mina kollegor att jag har förlovat mig, sa han att han inte tror på äktenskap efter att hans sprack. Han var tillsammans med sin exfru i elva år. Sedan gifte de sig och skilde sig redan efter ett halvår. Han tror att bröllopet var ett sista försök av hans ex att få honom att förändra sig.
Det känns som att jag förstår precis vad han menade. Om det skulle ha gått så långt som till att jag hade gift mig med mitt ex, efter de åtta år vi var tillsammans, så hade jag nog bara gjort det i hopp om att han skulle förändra sig. Eller framförallt i hopp om att han skulle sluta försöka förändra mig.
Men med Totte känns allt helt annorlunda. Vi älskar varandra precis som vi är. Att gifta sig är inte ett sista försök till någonting. Att gifta sig känns som en del av början på vårt förhållande. Och även om det kommer att ske förändringar i våra liv (till exempel i och med att vi båda vill ha barn) så är det inte dem jag vill åt. Om allt skulle vara som det är nu skulle jag vara lycklig resten av mitt liv. Och om något ändras till det bättre är jag också lycklig. Eller som jag uttryckte mig till min kollega:
”Jag förväntar mig inte att det ska hända någonting när jag gifter mig. Det enda jag vill är att det ska fortsätta vara så bra som det är nu … fast för alltid.”
När barnen har flyttat hemifrån kommer jag att ha mycket mer tid till att skruva åt trappgrinden, tvätta kläder åt sex personer, fylla i papper till förskolan, städa undan leksaker och lyssna på oändliga berättelser som mina skatter vill dela med s...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | ||||
7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | |||
14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | |||
21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | |||
28 | 29 | 30 | 31 | ||||||
|