Med andan i halsen skyndade vi ut från kontoret efter att precis hunnit jobba klart det som måste bli klart. Vi visste att vi hade bråttom, men vi visste att vi inte var hopplöst för sent ute. Mitt tåg skulle gå om 12 minuter och bilresan till tågstationen borde inte ta mer än 8 minuter.

Med fasa i blicken såg vi att grinden var stängd. Vi var inlåsta på industriområdet och enda vägen ut var en öppen grind för gående, alldeles för smal för att få ut en bil. Paniken steg medan jag funderade igenom möjliga alternativ. Om jag gick ut genom grinden skulle jag inte vara inlåst längre, men jag skulle aldrig hinna med tåget om jag gick till stationen. Inte heller skulle en taxi kunna komma så fort. Hur jag än gjorde skulle jag alltså missa tåget, och då stannar jag hellre med min kollega och hans bil, för att hjälpas åt så att vi båda kommer ut.

Lite hopp dök upp när en förbipasserande faktiskt hade ett passerkort till grinden. När vi kom ut var det inte många minuter kvar till att mitt tåg skulle gå och mitt enda hopp var att tåget skulle vara försenat. Vilket det inte var, visade det sig när vi kom till tågstationen 3 minuter för sent.

En tanke dök upp i mitt huvud när jag snällt stod och väntade på min tur inne på SJ:s kundservice. Jag hade missnöjt konstaterat att jag hade två byten, när jag köpte tågbiljetten för några dagar sedan. Det här kan vara en fördel i det här läget. Första bytet var bara en timme bort. Jag kanske fortfarande skulle kunna hinna med de andra två tågen och de återstående fem timmarnas tågresa hem till Göteborg.

En enda fråga var fortfarande relevant när det till slut blev min tur att prata med SJ: Hinner vi med nästa tåg om vi tar bilen och åker nu? Det kanske vi skulle göra trodde hon. Då fanns det ingen tid att spilla. Efter en stressad vägbeskrivning gav vi oss av.

Under den lite för snabba bilresan ringde både jag och kollegan upp våra respektive och bad om vägbeskrivning. Totte hittade en karta på Eniro, men den gav inte så mycket. Kollegans fru var lite bättre på att hitta passande vägnummer att följa och hon var dessutom snäll nog att kolla upp att mitt anslutande tåg var försenat. Sju minuter extra hade vi alltså på oss.

När vi väl kommit fram till rätt ort kändes det som att vi hade ganska god tid på oss. Men det visade sig ta en evighet att ta sig till själva tågstationen när vi väl var på rätt ort. Hoppet övergav mig nästan när klockan i kollegans bil visade på det exakta klockslaget då mitt tåg skulle gå enligt min tågbiljett, och vi fortfarande inte hade en aning om var tågstationen låg eller hur långt det var kvar dit. Men klockan i bilen gick två minuter före och tåget var enligt kollegans fru fortfarande sju minuter sent, och kommer att komma in på spår ett, så jag behövde inte bekymra mig om att hitta någon informationstavla när vi väl kom fram.

Runt nästa hörn hittade vi tågstationen och en sten lyftes från mitt hjärta. Kollegan sprang med min resväska medan jag skyndade efter med övrig packning. Spår ett var närmast oss. Skönt! Skylten visade att mitt tåg skulle komma in snart, sju minuter försenat. Underbart!

Jag ville titta på klockan. Jag ville veta om vi skulle ha hunnit även om tåget inte varit försenat. Men jag vågade inte riktigt tänka så. Jag vågade inte tro att jag skulle kunna ha lurat iväg kollegan på denna helvetesfärd i onödan. Jag ville inte veta om det hade funnits en risk att jag inte hade fått sova med Totte i natt. Men jag stod där och väntade på tåget, med gråten i halsen, i vad jag tyckte kändes som sju minuter.

Tack så fruktansvärt jättemycket, kollegan min, som är den snällaste personen i världen! Tack för att du skjutsade mig en hel timme utan att ens veta om vi skulle hinna! Tack för att du offrade två timmar av din kväll på att åka fram och tillbaka! Tack för att du är genomsnäll! Och förlåt för att jag förstörde din kväll! Du skulle ha låtit mig bjuda på maten!