Alla inlägg under december 2009

Av Erica - 23 december 2009 17:45


Såhär dagen före julafton tillät jag mig själv att bara jobba till kl 13. Sedan gick jag på stan och köpte den allra sista julklappen. Och nu ska jag vara ledig i flera dagar. Åh, vad skönt!


Det känns som att jag har jobbat och åkt tåg konstant i två månader nu. Jag har inte jobbat något på helgerna (lördag, söndag) men jag har ändå inte varit ledig två dygn i sträck på hur länge som helst. Några enstaka gånger har det hänt att jag har varit tvungen att åka in till mitt kontor och hämta grejer på en lördag, men framförallt har jag inte varit ledig för att jag nästan alltid måste åka iväg med tåget på söndagen för att hinna till den ort jag ska börja jobba på klocka 8.00 på måndag morgon.


Nu ska jag äntligen få vara ledig både julafton, juldagen, annandagen och söndagen. Lyxigt värre! Av någon konstig anledning fick jag för mig att det var värt att frivilligt åka tåg på min ledighet, så på lördag åker Totte och jag till Uppsala och har lite julledigt hos mina föräldrar. Det ser jag fram emot! Det ska bli roligt att åka tåg med sällskap för ovanlighetens skull.

ANNONS
Av Erica - 22 december 2009 19:30


Med andan i halsen skyndade vi ut från kontoret efter att precis hunnit jobba klart det som måste bli klart. Vi visste att vi hade bråttom, men vi visste att vi inte var hopplöst för sent ute. Mitt tåg skulle gå om 12 minuter och bilresan till tågstationen borde inte ta mer än 8 minuter.


Med fasa i blicken såg vi att grinden var stängd. Vi var inlåsta på industriområdet och enda vägen ut var en öppen grind för gående, alldeles för smal för att få ut en bil. Paniken steg medan jag funderade igenom möjliga alternativ. Om jag gick ut genom grinden skulle jag inte vara inlåst längre, men jag skulle aldrig hinna med tåget om jag gick till stationen. Inte heller skulle en taxi kunna komma så fort. Hur jag än gjorde skulle jag alltså missa tåget, och då stannar jag hellre med min kollega och hans bil, för att hjälpas åt så att vi båda kommer ut.


Lite hopp dök upp när en förbipasserande faktiskt hade ett passerkort till grinden. När vi kom ut var det inte många minuter kvar till att mitt tåg skulle gå och mitt enda hopp var att tåget skulle vara försenat. Vilket det inte var, visade det sig när vi kom till tågstationen 3 minuter för sent.


En tanke dök upp i mitt huvud när jag snällt stod och väntade på min tur inne på SJ:s kundservice. Jag hade missnöjt konstaterat att jag hade två byten, när jag köpte tågbiljetten för några dagar sedan. Det här kan vara en fördel i det här läget. Första bytet var bara en timme bort. Jag kanske fortfarande skulle kunna hinna med de andra två tågen och de återstående fem timmarnas tågresa hem till Göteborg.


En enda fråga var fortfarande relevant när det till slut blev min tur att prata med SJ: Hinner vi med nästa tåg om vi tar bilen och åker nu? Det kanske vi skulle göra trodde hon. Då fanns det ingen tid att spilla. Efter en stressad vägbeskrivning gav vi oss av.


Under den lite för snabba bilresan ringde både jag och kollegan upp våra respektive och bad om vägbeskrivning. Totte hittade en karta på Eniro, men den gav inte så mycket. Kollegans fru var lite bättre på att hitta passande vägnummer att följa och hon var dessutom snäll nog att kolla upp att mitt anslutande tåg var försenat. Sju minuter extra hade vi alltså på oss.


När vi väl kommit fram till rätt ort kändes det som att vi hade ganska god tid på oss. Men det visade sig ta en evighet att ta sig till själva tågstationen när vi väl var på rätt ort. Hoppet övergav mig nästan när klockan i kollegans bil visade på det exakta klockslaget då mitt tåg skulle gå enligt min tågbiljett, och vi fortfarande inte hade en aning om var tågstationen låg eller hur långt det var kvar dit. Men klockan i bilen gick två minuter före och tåget var enligt kollegans fru fortfarande sju minuter sent, och kommer att komma in på spår ett, så jag behövde inte bekymra mig om att hitta någon informationstavla när vi väl kom fram.


Runt nästa hörn hittade vi tågstationen och en sten lyftes från mitt hjärta. Kollegan sprang med min resväska medan jag skyndade efter med övrig packning. Spår ett var närmast oss. Skönt! Skylten visade att mitt tåg skulle komma in snart, sju minuter försenat. Underbart!


Jag ville titta på klockan. Jag ville veta om vi skulle ha hunnit även om tåget inte varit försenat. Men jag vågade inte riktigt tänka så. Jag vågade inte tro att jag skulle kunna ha lurat iväg kollegan på denna helvetesfärd i onödan. Jag ville inte veta om det hade funnits en risk att jag inte hade fått sova med Totte i natt. Men jag stod där och väntade på tåget, med gråten i halsen, i vad jag tyckte kändes som sju minuter.


Tack så fruktansvärt jättemycket, kollegan min, som är den snällaste personen i världen! Tack för att du skjutsade mig en hel timme utan att ens veta om vi skulle hinna! Tack för att du offrade två timmar av din kväll på att åka fram och tillbaka! Tack för att du är genomsnäll! Och förlåt för att jag förstörde din kväll! Du skulle ha låtit mig bjuda på maten!

ANNONS
Av Erica - 21 december 2009 22:00


Utan att ha bokat någon tid, bestämde jag mig för att klippa mig idag. Håret växer bara längre och längre, men jag är aldrig i samma stad tillräckligt länge för att planera in någon klippning. Så nu gjorde jag det utan att planera in det. Och det gick alldeles utmärkt.


När jag satt där i frisörstolen tog det inte lång tid innan vi kom in på ämnet bröllop. Det känns alldeles för tidigt för mig att gå omkring och säga att jag ska gifta mig, egentligen, men det ska jag ju faktiskt, så jag kan ju inte undvika att prata om det heller. Jag sa som det var, att jag ska gifta mig om ett och ett halvt år, att jag inte ville klippa bort för mycket för jag vill kunna ha långt hår då, men att hon kan klippa ganska mycket för det hinner ju växa ut bra mycket på ett och ett halvt år.


Efter att vi hade pratat om bröllop ett tag, både om inbjudningskort, blommor och frisörskans systers bröllop, så fick jag en liten utanför-kroppen-upplevelse. Jag såg mig själv sitta där i frisörstolen och vara en av de där, en av de blivande brudar som pratar om sitt stundande bröllop, som inte bara är en dröm, fantasi, vision eller ett hopp, utan verklighet. Jag satt där och pratade om mitt stundande bröllop som är verklighet. Det kändes riktigt bra när jag kom på det, fast samtidigt väldigt overkligt.


Färdigklippt och lite lockad i topparna gick jag sedan tillbaka till hotellrummet för att beundra min nya frisyr. Efter ett tag framför spegeln, med utsläppt böljande hår, och mobilkameran i högsta hugg, bestämde jag mig för att duscha och gå och lägga mig. Men då hände det som jag varken hade strävat efter eller förväntat mig, men verkligen välkomnar.


Med ett enda drag genom håret förvandlades min frisyr till en underbar uppsättning som jag mycket väl kan tänka mig att ha när jag gifter mig. Jag hade bara dragit handen genom håret för att samla ihop det och sätta upp det i en hästsvans, men med första draget fick jag med mig sådär lagom halvmycket hår, så att det varken var en hästsvans eller utsläppt, och de små lockarna i topparna av håret bredde ut sig över hela min rygg och ända upp till handen som jag höll där hästsvansen skulle sitta.


Jag blev som förstelnad. Utan att röra handen som höll i håret, sprang jag och hämtade min mobilkamera igen. Ni får ursäkta min (knappt befintliga) klädsel på kortet nedan. Jag var som sagt var på väg in i duschen. Men det här måste jag dela med världen. Det här kan vara min bröllopsfrisyr. (Den var förstås mycket snyggare i verkligheten än på kortet, sådär som det alltid är, speciellt med mobilkamerakort, men ni förstår konceptet.)


 

Av Erica - 20 december 2009 15:15


När en person har dött får man aldrig mer träffa den. Det kan vara väldigt tråkigt om det var en person som man tyckte väldigt mycket om. Men om det var en person som man i vanliga fall inte träffar varje dag, så kan det kännas som att personen fortfarande lever. Så känns det med min mormor ibland. Jag vet att hon är död, men det är inte så jättestor skillnad ändå, de dagar jag är i Göteborg. Jag tänker att hon lika gärna skulle kunna vara i Uppsala istället för död. Jag tänker att jag lika gärna kunde få träffa henne till jul. Fast jag vet ju att det inte kommer att bli så.


De personer som är döda, och man aldrig kommer att få träffa igen, fastnar i tiden. När jag tänker på min mormor och tänker att hon lika gärna kan vara i Uppsala, tänker jag att hon ser ut precis som hon gjorde alldeles innan hon dog, och beter sig likadant som hon gjorde alldeles innan hon dog. Förutom att hon är död så är hon precis likadan som när hon levde. Det här får mig att må bra ibland. Att få tänka att hon är som vanligt. Vi är bara inte i samma stad.


Värre är det med människor som man har tyckt om en gång i tiden, men som fortfarande lever. De kan ha ändrats hur mycket som helst. Någon som man brukade leka med när man var liten eller har varit tillsammans med förut, går det inte att låtsas att de fortfarande är som förut, fast bara i en annan stad. Om man fortfarande träffar dem ibland, och de visar upp sitt nya jag, kan man inte ha kvar den gamla bilden också i huvudet. Tiden går och folk ändras. Det här kan också kännas bra ibland, så att man slipper fortsätta tycka om folk som har ändrats och man inte vill tycka om längre. Man slipper sakna den de en gång var, för man kan inte riktigt komma ihåg hur det var.

Av Erica - 19 december 2009 19:45


Till slut kom Totte och jag iväg till stan idag och lyckades inhandla de sista julklapparna. Jag ska fortfarande få tillfälle att köpa en till Totte också, men jag vet precis vad jag ska köpa och var jag ska köpa den, så det går nog ganska fort när jag väl får en stund ensam på stan.


Ett tag var jag riktigt oroad att jag inte skulle lyckas få ihop några julklappar i år. Jag är ju nästan aldrig hemma, så det har inte funnits mycket tid till att shoppa. Igår kom jag på att den här helgen är sista tillfället jag får att gå och shoppa med Totte innan julafton. Och imorgon åker jag med tåget tidigt på eftermiddagen, så då har jag inte tid heller. Men som sagt så lyckades vi köpa julklappar till alla idag, så det var ju bra.


Nu återstår bara att se om någon tycker om julklapparna de får. Jag har nog inte riktigt lagt ner lika mycket tid som vanligt på att komma på något bra till varje person. Dessutom har Totte och jag köpt mycket tillsammans. Förra året köpte vi en hel del för sig. Vi är ju faktiskt två personer. Men nu har jag inte haft tid, så det har varit smidigare att köpa tillsammans.


Det känns hemskt att det har varit lite av ett måste att köpa julklappar i år. I vanliga fall älskar jag att köpa julklappar till alla möjliga. Men nu förstår jag för första gången lite av det som vuxna brukar kalla ”julstress”. Den har jag aldrig riktigt känt på förut. Nog för att jag ville ha ett jobb, men jag ville inte bli av med all min fritid på köpet. Hoppas att jag jobbar i Göteborg nästa december, så att jag har det så lyxigt att jag har varje ­kväll på mig att köpa julklappar, städa och baka julkakor. Det skulle vara underbart!

Av Erica - 18 december 2009 19:30


Totte och jag tog på oss våra förlovningsringar igår kväll, efter att jag hade hämtat dem på Nordstans Guld där de graverats. Sedan skålade vi i rosa champagne och använde våra hjärtdekorerade champagneglas som vi fått av Tottes föräldrar i förlovningspresent. Det hela var mycket roligt, och jag kände mig barnsligt vuxen hela kvällen. Men huvudsaken är att Totte och jag älskar varandra. De är bara ett plus att vi har superfina ringar som visar det nu.


Av Erica - 17 december 2009 17:45


Ibland på jobbet, när jag ägnar en timme åt att kopiera upp papper, känns det som att de kunde byta ut mig mot precis vem som helst. Att kopiera är inte en av mina favoritarbetsuppgifter. Jag tycker bättre om att planera, samordna och fixa. I fixa ingår i och för sig kopiering ibland, men inte i en hel timme.


Men när jag känner mig som mest utbytbar, när jag står där och kopierar, tänker jag på hur fel det faktiskt har blivit varje gång någon annan har försökt sköta kopieringen. En kollega lyckas aldrig få kopiatorn att fungera. Hur han än beter sig vill den inte. Om kopiatorn är minsta lilla tjurig (och kopiatorer är ofta ganska tjuriga) så vet han inte vad han ska göra. Han blir bara frustrerad och ber mig om hjälp. Är jag inte på plats ringer han till och med mig och ber att jag ska guida honom per telefon för att få igång kopiatorn. Så även om jag inte tycker att det är någon match att kopiera, så går det nog inte att sätta vem som helst på jobbet. Utan att tänka på att det är något speciellt jag gör, så får jag ju ändå kopiatorn att fungera till slut, genom att starta om, hålla i papperet tills det åker in, eller lägga papperet med texten åt rätt håll.


En annan kollega lyckas aldrig riktigt bra om jag låter honom själv häfta ihop papperen när de är kopierade. Han samlar ihop dem lite slarvigt och häftar, helt enkelt. Och nog för att papperen sitter ihop, men det ser ju inte snyggt ut. Det kan skilja en hel centimeter på hur papperna ligger både i sidled och höjdled, och ofta ligger de även snett i förhållande till varandra. Om papperna var hålade innan han häftade ihop dem kan man glömma att försöka sätta in dem i en pärm. Det finns inte ett enda hål som sitter på samma ställe som ett annat. Och om de inte var hålade innan så blir det väldigt svårt att håla dem efteråt. Man har ingen rak kant att gå efter när man för in den häftade pappersbunten i hålslagen. Och om man lyckas få till hål så är det ändå garanterat något papper som sitter så fel att det sticker ut ur pärmen ändå.


Den tredje kollegan som har försökt sig på kontorsarbete, gjorde fel ungefär varannan gång han använde hålslagen. Jag brukade skjuta in mätskenan på hålslagen för att jag hade ett så litet skrivbord på kontoret i Uppsala. Så när han lånade hålslagen var han tvungen att dra ut mätskenan först. Och som sagt, ungefär varannan gång, drog han ut den till fel längd. Så när man skulle sätta in papper som han hade hålat i en pärm så var det ofta gott om plats ner till nederkanten av pärmen, men alla papper stack ut ovanför pärmen. Inte så effektivt.


De här männen är väldigt bra på helt andra saker på jobbet, så jag menar absolut inte att de är inkompetenta på något sätt. Men det känns skönt att bli påmind ibland om att även när jag gör en så simpel sak som att kopiera, gör jag det för att det är mitt område som jag är mycket mer kompetent än mina kollegor på. Jag står inte bara och kopierar för att jag var den enda som hade tid. Jag gör det för att det är jag som gör det bäst.

Av Erica - 16 december 2009 20:30


Både Totte och jag vaccinerade oss mot den nya influensan igår, fast vi gjorde det i olika städer. Det är skönt att få det gjort. Nu behöver jag inte fundera längre, på om jag ska göra det, när jag ska göra det och var jag ska göra det. Som tur är spelade det ingen roll alls att jag vaccinerade mig i ett annat län än jag är skriven.


Idag mår jag hyfsat okej, men det känns lite grann som att jag har en gris i armen. Den går omkring i överarmen där sprutan stack och bökar runt i min muskel. Om jag lyfter armen blir den arg, ramlar omkull och håller sig krampaktigt fast runt min muskel, så då gör det ont. Men när jag sitter stilla somnar den och är så snäll, så snäll. Hoppas att den inte tänker bo kvar alltför länge!

Presentation

Tidigare år

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31
<<< December 2009 >>>

Omröstning

Ni som har egna bloggar: Vilken månad har ni mest besökare?
 Januari
 Februari
 Mars
 April
 Maj
 Juni
 Juli
 Augusti
 September
 Oktober
 November
 December

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Sju Sorters Drömmar med Blogkeen
Följ Sju Sorters Drömmar med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se