Ibland tror jag att min lilla handväska är hur stor som helst på insidan. Förutom det lilla facket med dragkedja på ena sidan, och mobilfacket på andra sidan, så är det bara ett enda stort fack inuti, där jag slänger ner allt möjligt rakt ner. Det händer ofta att jag får röra runt med handen flera varv innan jag hittar mitt lilla USB-minne. Andra saker kan också vara svåra att hitta, men det brukar ändå gå inom rimlig tid.

Lite nu och då händer det att jag för allt i världen inte kan hitta en viss sak som jag vet ligger i väskan. Det kan vara en rätt stor sak, som ett äpple, min bredbandsgrej eller en tuggummiförpackning. När jag har letat förtvivlat hur länge som helst blir jag helt övertygad om att saken är försvunnen. Jag har flyttat runt alla andra grejer i väskan och känt i varje ”hörn”, men ändå ser jag den inte och känner den inte med handen. Det är helt mystiskt. Ibland är det enda raka att packa ur hela väskan och vända uppochner på den.

Som tur är har jag hittills alltid hittat det jag söker till slut. Så min väska äter i alla fall inte upp saker. Men den är väldigt bra på att gömma saker tillfälligt. Fast jag älskar den ändå.

”Jag vill inte bara ha en inbjudan till bröllopet,” sa min mamma till mig igår, ”utan jag vill vara med och planera lika mycket som Tottes mamma.” Vad är det som får henne att tro att någon av dem ska få planera någonting? Planering är ju min specialitet, och det är mitt och Tottes bröllop. Här är det Totte och jag som bestämmer!

Men jag förstår vad hon menar. Det är klart att hon ska få vara med och hjälpa till, komma med tips och idéer. Däremot är det jag och Totte som har veto på allt som bestäms. Vi har redan en hel del idéer. Men det är långt kvar än, så det blir ingen planering från något håll än på ett tag. Sommaren 2011 är en evighet bort. Men det gör inget, för både den evigheten och evigheten som kommer efter det ska jag tillbringa med Totte.

Nu har jag äntligen tagit reda på vilken kudde som är min, av de tre kuddar som finns i gästsängen hos mina föräldrar. Jag började med att ta av örngotten från dem i hopp om att det skulle finnas några ledtrådar. Så fort jag läste på lappen till den första kudden var jag säker på att den var min. Gosa Blink stod det på lappen. Jag kommer till och med ihåg att jag gick runt på IKEA och valde ut den. Vad skönt att ha hittat den!

De andra kuddarna kom från andra affärer än IKEA och var på så sätt inte aktuella att tro att de skulle vara mina. En av kuddarna såg dessutom konstig ut, och jag är säker på att jag inte har bytt örngott på den förut. Alltså var det ganska lätt konstaterat att min kudde var Gosa Blinka.

Till sist provlåg jag på dem, en i taget, för att se vilken som var skönast. Det var helt klart min Gosa Blinka som var skönast. Med andra ord finns det ingen anledning att ta någon annan kudde än min med mig hem. Så nu är den redo att åka hem till Göteborg, med rätt gröna örngott på och allt.

När jag berättade för en av mina kollegor att jag har förlovat mig, sa han att han inte tror på äktenskap efter att hans sprack. Han var tillsammans med sin exfru i elva år. Sedan gifte de sig och skilde sig redan efter ett halvår. Han tror att bröllopet var ett sista försök av hans ex att få honom att förändra sig.

Det känns som att jag förstår precis vad han menade. Om det skulle ha gått så långt som till att jag hade gift mig med mitt ex, efter de åtta år vi var tillsammans, så hade jag nog bara gjort det i hopp om att han skulle förändra sig. Eller framförallt i hopp om att han skulle sluta försöka förändra mig.

Men med Totte känns allt helt annorlunda. Vi älskar varandra precis som vi är. Att gifta sig är inte ett sista försök till någonting. Att gifta sig känns som en del av början på vårt förhållande. Och även om det kommer att ske förändringar i våra liv (till exempel i och med att vi båda vill ha barn) så är det inte dem jag vill åt. Om allt skulle vara som det är nu skulle jag vara lycklig resten av mitt liv. Och om något ändras till det bättre är jag också lycklig. Eller som jag uttryckte mig till min kollega:

”Jag förväntar mig inte att det ska hända någonting när jag gifter mig. Det enda jag vill är att det ska fortsätta vara så bra som det är nu … fast för alltid.”

Idag har jag och chefen gått igenom datum för när jag ska vara var i januari. Det känns jättebra att ha ett flödesschema att följa, så att jobbet flyter på överallt, men det är ändå tråkigt att inte bara få stanna i Göteborg.

Totte och jag hade kombinerat tredjeadvents- och förlovningsfika för hans släkt idag. Bland annat bjöd vi på dessa adventiga pepparkakor med förloviga kristyrmotiv på. Det känns roligt att alla Tottes släktingar verkar tycka att det är roligt att vi är förlovade. Jag känner mig absolut välkommen till familjen.

Mest nöjd ikväll var jag med saffranskakan som jag bakat i en hjärtform. Smeten var gudomligt god, men även kakan blev lyckad. Jag lyckades ha den precis alldeles lagom länge i ugnen, trots att det var första gången jag bakade den.

Totte och jag har köpt förlovningsringar idag. Även om den rosa i plast var fin så är det nog bättre att ha hållbarare ringar. Släta ringar i vitt guld blev det. Jättefina! Nu är de på gravering, så vi får dem inte förrän nästa helg. Jag som vill ha på mig den nu på en gång, och för alltid!

Tre olika affärer var vi i innan vi slog till. Och då hade det slutat med att vi tyckte att dessa ringar var bäst, i alla tre affärerna. Men den sista affären hade otvivelaktigt bäst service och dessutom mycket billigare priser på exakt samma ringar. Vi kommer absolut att gå dit igen när det är dags att välja vigselring.

Vi tänkte lite fram och tillbaka om vi skulle ha släta ringar eller ringar med krusiduller. Både Totte och jag gillar krusiduller, och några av de finaste och roligaste ringar vi såg hade streck, stenar och olika struktur på ytan. Det kändes dock som att man skulle tröttna på de ringarna kanske redan efter fem år, och vi planerar att vara gifta betydligt längre än så. Dessutom kände jag redan nu att de ringarna var för fina för att ha på sig vid alla tillfällen. Jag vill inte känna mig uppklädd när jag sitter hemma i soffan och myser med Totte och kollar på film i mjukisbyxor. Jag vill bara känna mig vanlig då. Men med en sån superfin ring på fingret skulle jag känna mig obekvämt uppklädd ändå. Med andra ord kom vi fram till att släta ringar är bäst. De är superfina de också, men ändå inte så iögonfallande att man behöver känna sig obekväm i mjukisbyxor.

När det gällde släta ringar var vi riktigt överens, Totte och jag. Efter mycket provande tyckte både Totte och jag alltid bäst om de vi till sist köpte. De är inte jätterundade och inte helt raka, utan lite lagom rundade. Populärast just nu var de också, fick vi veta i den tredje affären. Nu känns det väl i och för sig väldigt dumt att välja förlovningsring utifrån vad som är populärt för tillfället, men de är ju faktiskt bara vanliga släta, så jag kan inte tänka mig att de kan bli hopplöst ute, vilka trender som än kommer och går. Dessutom gör det inget om de ser lite daterade ut när Totte och jag är femtio. Det är bara roligt om man kan se att vi måste ha varit gifta länge då.

Jag är lite orolig över storleken på ringen. I och för sig verkade han i affären vara väldigt kompetent, men jag undrar ändå hur det kommer att kännas att ha ringen på sig. Jag vill ju inte att den ska sitta åt för mycket, eller ännu värre, sitta så löst att jag är rädd att den ska åka av hela tiden. Den modellen på ring vi valde har jag bara provat i den storlek som fanns som visningsex. Sedan provade han storlekarna på oss med speciella måttringar. Så jag har inte fått prova att ha min ring på mig. Men om det skulle vara så att det inte känns bra, sa han att de kan ändra på storleken i efterhand, så jag behöver nog inte oroa mig.

En sak jag måste ta reda på är när man måste ta av sig ringen. Helst vill jag ju ha på mig den alltid, alltid. Men det kanske finns tillfällen då man skyddar den bäst om man tar av sig den. Förut hade jag en silverring på tummen i flera år. Den tog jag bara av mig max ett par gånger om året. Oftast för att någon annan ville prova den eller för att jag skulle knåda deg. Den klarade sig riktigt bra tills jag hade på mig den när jag klättrade klättervägg. Då blev den helt sönderriven. Jag undrar om vitt guld beter sig annorlunda, eller om den här ringen också kommer att klara sig bra så länge jag tar av mig den när jag klättrar klättervägg. Jag vill absolut inte behöva ta av mig den varje gång jag ska duscha eller sova. Den ska tillhöra mig, vara en del av mitt finger. Precis som Totte tillhör mig och är en del av mitt liv.

Totte friade till mig när han mötte mig vid tåget. Jag visste inte om han menade allvar först, men det gjorde han. Jag fick världens sötaste, rosa ring i plast, med ett hjärta på. Och han hade en plastring med en blomma till sig själv. Sedan skålade vi i chailatte, drycken vi drack på vår första dejt.

Nu är vi alltså förlovade, och imorgon ska vi gå och titta på ringar i vitt guld. Superromantisk som Totte är hade han köpt rosa plastringar att fria med, men supersnäll som han är låter han mig vara med och välja ”riktiga” ringar. Han vet hur petig jag är med detaljer, så det här passade mig perfekt.

Det känns fortfarande inte helt verkligt, men det är det. På något konstigt sätt är Totte fortfarande Totte och jag fortfarande jag, fast vi är förlovade nu. Det hoppade inte upp några rosa kaniner och började dansa runt på moln. Vi måste inte se ut som något superperfekt sofistikerat par som aldrig petar sig i näsan. Vi behöver inte förklara vår kärlek till varandra i långa tal där den andra blir förvånad och låtsat generad. Vi behöver inte kyssas försiktigt och fint.

Vi kan fortsätta vara oss själva. Vi kan fortsätta berätta för varandra varje dag att vi älskar varandra, som vi brukar, utan att någon blir förvånad. Vi får vara fula. Vi får fisa i varandras närvaro och vi får fulhångla på stan så att folk tittar snett på oss. Vi får göra precis vad vi vill, så länge vi fortsätter att älskar varandra precis så tokmycket som vi gör. Den enda skillnaden är att vi måste gifta oss. Och det blir nog inga problem. Det blir nog bara underbart.