Väskor, speciellt tunga väskor, är väldigt besvärliga när man ska åka tåg. Men ännu besvärligare är alla otåliga människor som inte orkar vänta på att man fipplar med sina väskor.

Om det inte fanns någon risk för att en enda person skulle komma och vilja gå på eller av tåget eller vilja hjälpa mig med mina väskor, skulle jag inte alls tycka att det var jobbigt att ha flera tunga väskor med mig på tåget. Om jag visste att jag i lugn och ro kunde lyfta på en väska i taget på tåget, utan att behöva vara stressad, så skulle jag inte ha något emot att ha med mig dessa väskor. Men som det är nu blir jag nervös varje gång inför att jag ska gå på eller av tåget.

När man är två personer som åker tåg tillsammans är det inte alls lika jobbigt att ha med sig tunga väskor, även om det är fler väskor än när man reser ensam. Det är inte alls samma sak som att vara två enskilda personer med varsina väskor. När man är två personer som åker tillsammans kan den ena bära på alla väskor, en i taget, medan den andra personen på heltid står och vaktar så att annat folk inte tränger sig förbi, ber om att få hjälpa till eller är allmänt stressande. På det viset klarar man många fler än dubbelt så många väskor när man är två tillsammans än när man är en ensam.

Bäddning av sängen går också betydligt mycket fortare om man är två. Man kan stå på varsin sida av sängen och hålla i två hörn var på överkastet. På det viset är det bara att lägga det på plats. Ska man bädda ensam måste man först göra ena sidan och sedan gå runt sängen för att göra andra sidan, men eftersom ingen står kvar på första sidan kan det fortfarande bli snett och behöva justeras, så man kan behöva gå tillbaka till första sidan igen. Det blir ett mycket smidigare jobb om man är två. Det går absolut mer än dubbelt så fort när man gör det tillsammans.

Faktum är att det finns en hel del saker som är mer än dubbelt så mycket bättre om man är två. Vi borde ta hjälp av varandra oftare och inte slösa bort våra liv på att göra saker långsammare ensamma. Det går inte fortare att bädda en säng var. Det går fortare att hjälpas åt med att bädda båda sängarna. Så om man hjälper varandra får båda två mer tid över till annat. Det kan man tänka på ibland.

Efter en tugga av lussekatten fylldes jag av doften av jul. Den var mycket mysigare att lukta på än den var god att äta. Men den lyckades ju med att förverkliga sitt syfte: att få mig att känna julstämning.

Man kan se ut som en idiot när man sitter på tågstationen och sniffar lussekatt, men ibland spelar det ingen roll hur man ser ut. Ibland är det viktigaste hur man känner sig. Den här gången kände jag jul.

Den här veckan har jag fått låna en bil, för att ta mig mellan villan där jag bor och lokalerna där jag jobbar. Det har varit riktigt skönt att slippa behöva ta reda på om det går någon buss som man måste vänta på och byta i stan och så. På det viset har det varit riktigt bra att låna en bil. Men det har varit läskigt att köra bil också, så jag är glad att jag bara ska köra en gång imorgon också, och sedan lämna tillbaka bilen.

Jag har klarat att köra riktigt bra, och efter några felkörningar första dagen har det gått bra att hitta också, så egentligen har jag inget att vara orolig för när jag kör. Men ändå är det skönt att det bara är en gång kvar. Jag vågar inte köra mer nu. Om jag har klarat mig såhär bra hittills så kan jag ju inte annat än närma mig tillfället då någonting går fel. Jag lever på lånad tid och känner att jag vill lämna tillbaka bilen nu, medan jag fortfarande kan säga att allt gick bra, att det inte har varit några problem alls att köra.

Det jobbigaste har varit trafiken. Jag har inga problem att manövrera bilen. Om jag är helt ensam på en väg, parkering (full med parkerade bilar) eller till och med brant uppförsbacke med tvär sväng, så går det jättebra. Det är när de andra bilisterna kommer och stör som jag blir aningen stressad. Ingen verkar hålla sig till maxhastigheten på 50-vägarna, och det här får mig att känna att jag antingen är i vägen eller måste köra olagligt. Jag vill inte behöva välja något av det. Dessutom är det väldigt olika hur folk blinkar i de otaliga rondellerna här i stan.

En annan jobbig sak är målen. Så länge jag kör går det bra, och jag får inte alltför mycket panik om jag kör fel heller. Det är bara att vända när tillfälle ges och försöka igen. Men det jobbiga med att sätta sig i en bil, bakom ratten, är att man måste vara igång sedan, ända tills man har kommit fram till målet. Speciellt jobbigt är det om målet är en parkeringsplats på stan och man inte vet om det kommer att finnas några platser lediga. Jag kan liksom inte slappna av förrän jag vet att jag kommer att kunna stanna bilen. När jag har åkt ”hem” till villan har det känts lugnt, för där har jag en egen parkering. Ingen annan tar den platsen, så jag vet att jag kommer att kunna stanna bilen där.

Det sista jag har upptäckt att jag inte gillar med att köra bil är att man inte kan göra någonting annat under tiden. Man kan inte svara i mobilen om det ringer. Man kan inte ta fram plånboken ur väskan och lägga den i jackfickan så att man är förberedd att snabbt springa in och handla något. Man kan inte ta upp blocket och läsa igenom sina anteckningar från jobbet. Man kan absolut inte sova en stund. Man kan nästan inte göra någonting av det man kan göra om man åker buss, eller får skjuts i bil av någon annan som kör. Fast man är i alla fall sysselsatt. På bussen kan det snabbt bli tråkigt om ingen ringer till mobilen, plånboken redan ligger i jackfickan och man inte har några anteckningar att gå igenom. Om man kör hinner man aldrig bli uttråkad. Men nu vågar jag inte köra mer, så imorgon ska det bli skönt att lämna tillbaka bilen.

Det suger så mycket som någonting bara kan suga, att höra hur ledsen Totte är för att jag är hemma så sällan. Det skär rakt in i mitt hjärta att höra honom berätta hur mycket han saknar mig. Allt jag har intalat mig själv, om att det är mysigt när vi ses på helgerna och att det här bara är tillfälligt tills jag får vara på plats på mitt kontor i Göteborg på heltid, är som bortblåst. Allt jag känner är hjälplöshet.

Jag saknar Totte hur mycket som helst, men på något sätt lyckas jag förtränga de känslorna och se det positivt. Mig är det inte synd om. Jag klarar mig. Jag ska banne mig göra det bästa av situationen. Men att Totte saknar mig kan jag inte stå ut med. Det är hemskt! Jag vill inte vara den som orsakar sådan smärta och saknad hos den jag älskar. Jag vill alltid vara där för honom. Jag vill att han ska känna att jag tänker på oss i första hand. Men just nu är det jobbet som kommer i första hand och jag vill verkligen inte gå tillbaka till att jobba på ICA. Så hur mycket jag än älskar Totte och lider av att höra honom sakna mig, så gör jag ingenting åt det.

Min enda reaktion är att jag gråter så högt att det ekar i hela huset, vrider mig så förtvivlat att jag tappar balansen och känner sådan smärta att jag bara vill gå under. Hur lägger man sig och sover efter det här? Hur går man till jobbet och är professionell imorgon? Totte, jag älskar dig! Jag vill att vi ska vara tillsammans. Det är inte så nu. Jag har ingen ursäkt. Det bara är inte så nu. Och jag lider. Både för att jag saknar dig och för att du saknar mig.

När jag sitter här och myser i soffan, alldeles ensam med Valdemar, i den lilla villan, tänker jag att det skulle vara ännu mysigare att sitta hemma i soffan, med Totte, och mysa. Men faktum är att om jag var hemma på kvällarna den här veckan så skulle jag göra allt annat än att sitta och mysa i soffan med Totte. Jag skulle julstressa istället.

Det finns massor av saker som behöver göras hemma för att det ska bli fint och stämningsfullt till jul. Städas, julpyntas, bakas tusen olika sorters kakor och julgodis, tändas ljus och köpas julklappar. Om jag hade varit hemma den här veckan skulle jag ha haft fullt upp med att ta tag i de grejerna. Men nu är jag inte hemma, så då slipper jag.

Även om jag faktiskt fick några julklappar handlade idag efter jobbet, så är jag långt ifrån stressad. Det är som att ingen kommer att anklaga mig för att ha gjort något fel om jag inte har fixat lika mycket med julen i år som jag brukar göra. I vanliga fall bakar jag massor av kakor och klurar jättelänge på julklappar och pyntar in i minsta detalj. Det brukar vara på gränsen till vad jag hinner med, men ändå känner jag att folk skulle fråga mig varför jag inte hade gjort det, om jag skulle hoppa över. Det känns som att de skulle tro att jag har valt att bara ligga och lata mig om jag bakar hälften så många kakor, fast jag i själva verket bara har hoppat över att baka dem som jag brukar göra istället för att få någon sömn hela natten innan de ska ätas.

Nu när jag är borta hemifrån är jag på något sätt förlåten. Det är ingen som skulle ifrågasätta varför jag inte har haft tid att baka alla miljoner kakor. Det är ju självklart för att jag har varit bortrest så mycket. Det känns skönt på något sätt att inte behöva hitta på en giltig ursäkt till varför man inte hinner, även fast ursäkterna jag har när jag är hemma borde vara giltiga de också, för jag känner ju på riktigt att jag inte hinner.

Faktum är att jag tycker att det här är den sämsta ursäkten hittills. Det finns väl nätter även om man inte är hemma. Och i den här villan har jag till och med tillgång till ugn. Om jag kan stå och baka hemma efter att ha jobbat på ICA 16 –22, så borde jag väl kunna svänga ihop något här när jag slutar jobba klockan 17. Men det känns som att jag inte behöver. Och det är en skön känsla, även om jag i vanliga fall vill.

Alla personer på företaget där jag jobbar verkar ha olika bilder om vem jag är. De tror att mina huvudsakliga arbetsuppgifter består av olika saker. Ingen bild av mig, som jag har hört, har jag tyckt verkar dålig eller direkt fel. Men ingen har heller koll på exakt vad jag egentligen gör.

Nu jobbar jag halvt ihjäl mig för att få alla bilder att stämma, alla förväntningar att uppfyllas och ingen person att bli besviken. Ändå lyckas jag inte riktigt. Varken timmarna på dygnet, orken i kroppen eller tankarna i huvudet räcker till för att lyckas med precis allt som alla tror att jag gör. Men jag är inte den som ger mig.

På något konstigt sätt trivs jag med att ha mer krav på mig än jag klarar av. Speciellt när det är jag själv som har satt upp kraven. Alla andras bilder är ju bara förslag. Det är skönt på något sätt att ha så mycket att göra, så mycket att fundera ut, och vara så ovärderlig på företaget.

Dessutom är det mysigt att det blir speciellt att få träffa Totte varje helg. Jag tycker inte alls om att vara ifrån honom, men när vi väl träffas är det ännu underbarare än vanligt. Det är roligare att titta på en film med honom en lördagskväll när jag har varit borta hela veckan, än en tisdagskväll efter jobbet kl 23, när man har kollat på två filmer per kväll i två veckor i sträck.

På ett sätt känns det som att det skulle vara skönt om jag fick min arbetsbeskrivning mer klar för mig, jag kom in i jobbet och kunde göra det lättare och fortare, och framförallt fick jobba i Göteborg och vara med Totte på kvällarna. Men samtidigt fasar jag för den dagen då mitt jobb blir lätt och slutar vara utmanande. Jag tror inte att jag skulle tycka att det var kul längre då. Och om jag aldrig fick känna mig viktig och åka på affärsresa så skulle jag gå miste om hur bra det känns att komma hem igen. Det är nog bra som det är, ett litet tag till i alla fall.

Alla TV-reklamer, förutom möjligen ICA-reklamen, bygger på att folk är lata. Det finns inte en människa som skulle sätta sig och titta på TV-reklam frivilligt, utan att det är tänkt att det ska leda till något annat. Om det fanns en TV-kanal med bara reklam, så skulle ingen titta på den. Och då menar jag vanliga korta reklamsnuttar. TV-shop är lite mer som TV-program, så det kan jag tänka mig att några är intresserade av att titta på. Men en hel TV-kanal med bara de vanliga, korta reklamsnuttar som brukar sändas efter varandra, mitt i programmen på trean och femman, skulle ingen slå om till.

Antingen tittar man på TV-reklam för att man nyss har tittat på programmet som var innan reklamen och är för lat för att byta kanal eller gå därifrån och göra något annat, eller så tittar man på TV-reklam för att man vill se, eller är nyfiken på, programmet som kommer efter reklamen och är för lat för att hitta på något annat att göra fram tills programmet börjar, eller för lat för att byta kanal och hålla koll, nu och då, så att man inte missar när det börjar.

Det är lömskt att attackera oss när vi är som mest sårbara. Man är som mest lat när man väl har satt sig ner för att titta på TV, och det är då de kommer med de små reklamavbrotten som man måste vara allt annat än lat för att kunna undvika. Kunde inte reklamavbrotten komma när vi är ute och springer eller bär ner saker till källaren istället. Då skulle det inte alls kännas lika jobbigt att ta ett avbrott och gå undan och diska för att slippa reklamen.

Sushi, köttfärssås med champinjoner och kantarellsoppa. Sedan jag flyttade in i den här lilla villan har jag nog inte ätit en enda måltid som Totte skulle kunna tänka sig att stoppa i sig. Det gäller att passa på när man ska äta ensam. Fast det är inte så jag har tänkt. Inte medvetet i alla fall. Jag har köpt det jag har varit sugen på. Sedan upptäckte jag idag att det bara har varit saker som Totte inte äter.

Förmodligen har han ätit en hel del saker som jag aldrig skulle kunna tänka mig att stoppa i mig också. Som kebabpizza med stark sås, korv och paprika. Det är tråkigt att vi inte tycker om varandras favoritmaträtter. Det är nästan omöjligt att laga vardagsmat hemma om det är tänkt att båda ska bli nöjda. Men nu slipper jag tänka på det några dagar till. Det är bara för mig att laga den mat jag är sugen på.