Ärlighet i all ära, men ibland önskar jag att jag var kapabel till att dra en liten vit lögn. När folk man stöter ihop med på stan frågar ”Hur är det?” vill de inte veta hur det är. De vill bara att jag ska säga ”Bra, själv då?”. Men jag kan inte låta bli att tala sanning. Hur gärna jag än vill dölja för den ytligt bekanta, att jag mår skitdåligt just den dagen, så kan jag inte förmå mig själv att säga att det är bra, när det absolut inte är det. Så jag säger att det är sådär, och då vill de prata vidare om vad det är för fel, fast jag helst bara vill slippa tänka på det. Varför är det så svårt för mig att bara dra en vit lögn och säga att allt är bra?

När jag får en present som jag egentligen inte vill ha av någon som egentligen inte bryr sig om mig, har jag också svårt för att dra en vit lögn. Jag kan ta emot presenten utan att säga någonting om ifall jag kommer att använda den eller inte. Men om de frågar mig vid ett senare tillfälle om presenten fungerade som den ska eller var bra, så klarar jag inte av att svara ja, om jag inte har använt den. Av någon anledning måste jag erkänna att jag inte vet för att jag inte har använt den än.

Ofta tvingar jag mig själv att använda presenter, bara för att slippa erkänna att jag inte har använt den, om den som gav den till mig frågar. Och för att slippa ljuga, för det är inte ett alternativ. Men vem tjänar egentligen på det här? Jag vill inte använda saken, men gör det ändå för att jag känner mig tvungen. Personen som gav den till mig har ingen glädje av att jag faktiskt använder den utan skulle bli lika glad om jag drog en vit lögn och sa att den var bra. Ändå tar det emot så mycket att jag inte kan ljuga.

Det här gäller förstås bara personer som jag knappt känner och bara helt ytligt pratar med för att det är socialt. Släkt och vänner vill jag inte kunna dra vita lögner för, så det gör inget att jag inte kan det. Om min syster gav mig en semla som jag inte ville ha för att jag går på diet just nu, så skulle jag säga sanningen direkt och inte ta emot den. Hade jag tagit emot den för att jag tänkt bryta mot dieten och senare ändrat mig och inte ätit den, så hade jag sagt som det var när hon frågade om den var god. Jag har inga problem med att berätta sanningen för henne eller svara på följdfrågor.

Men nu var det en person som jag träffade genom jobbet som gav mig en semla som hans fru hade bakat. Då kan jag inte med att inte ta emot den. Det känns som att jag måste göra det för att vara trevlig. När jag kom hem skulle han ju inte märka om jag gav semlan till Totte istället för att äta den själv. Men jag vet att jag inte skulle kunna se honom i ögonen imorgon när han frågar om den var god och svara ”Ja!” ifall jag inte hade ätit den själv. Och jag vill inte behöva gå in på att jag går på diet och vad den innebär och att jag inte ens gör undantag för lördagsgodis. Därför bryter jag nu min diet, för att äta en semla som jag inte ens är sugen på. Personen som gav mig semlan kommer jag förmodligen att träffa max sju gånger till. Jag önskar att jag klarade av att bara ljuga!