Totte har blivit expert på att rabbla upp helt störda, gubbiga, svenska dubbelnamn. Varje tillfälle han får att nämna Hans-Greger eller Krister-Urban tar han med inlevelse i akt.

Det började med att han kallade sig själv lite olika gubbnamn när han ringde mig på jobbet, för att jag skulle tro att det var någon jag inte kände som ringde och sökte mig i jobbet. Men jag gick aldrig på det, för jag känner ju igen hans röst. Dessutom är det ingen annan än han som ringer mig och påstår sig heta Olf eller Bengt-Bjarne.

Efter ett tag fastnade han för Olof och kallar sig nu nästa alltid för Olof i telefon, oavsett om jag ringer honom, han ringer mig, han ringer min pappa eller han svarar i min telefon när min syster ringer mig. Det här är roligt och jag skrattar varje gång. Fast det här borde inte vara roligt längre. Det har gått för långt. Ändå tycker jag att det är roligt fortfarande. Det måste vara för att jag älskar honom, min kära Olof i telefonen.

På senare tid har det hela dessutom flippat ur totalt och Totte kallar inte bara sig själv för konstiga namn, utan hittar även gärna på ett par, tre personer som inte finns på riktigt och inte är relevanta i sammanhanget. Han hittar på dem bara för att få berätta vad de heter. Han kan komma hem från Konsum och säga ”Nils-Julius och jag köpte mjölk på vägen hem.” fast han helt uppenbarligen var och handlade ensam. Roligt och knasigt!

Nu ikväll, när vi pratade i telefon, skulle Totte berätta för mig att alla svenska barn som föds automatiskt blir medlemmar i svenska kyrkan. Han såg det perfekta tillfället att radda upp gubbiga dubbelnamn och presenterade det hela som: ”Så fort du föds och får ett namn, som Hans-Ingvar, Frans-Greger eller Krister-Arne …”. Varpå jag måste inflika: ”Vart vill du komma? Menar du alla som föds och får ett namn? Går det lika bra med till exempel Erica?”. Han svarar ja och fortsätter rabbla dubbelnamn innan han till slut kommer till poängen, som är att alla blir medlemmar i svenska kyrkan.

Långt efter att vi har lagt på får Krister-Arne mig fortfarande att skratta tills jag gråter. Jag tycker att det är fruktansvärt roligt, men jag förstår inte varför. Det är inte namnen i sig. Eller jo, det är lite namnen i sig. Det är inte direkt de vanligaste dubbelnamnskombinationerna han tar upp. Men mest är det den totala meningslösheten i att hitta varje tillfälle som går, att få rabbla upp gubbiga dubbelnamn. Totte gör mig glad, till och med bara genom att säga Hans-Krister.