Igår när jag kokade pasta kom jag att tänka på en gång när jag var på väg till ett cirkusläger. En av de andra ungdomarnas mamma skjutsade oss dit och i bilen pratade vi om lite allt möjligt.

Jag är väldigt nyfiken av mig när det gäller varför saker och ting sker på ett visst sätt. Just den här gången, i bilen med denna mamma, undrade jag vad det är som gör att pasta blir ätklar när man kokar den.

Är det själva kokandet som gör det? Alltså att det bubblar? Skulle det i så fall gå lika bra att koka pasta i kallt vatten? Om man har ett annat tryck kokar ju vatten vid en annan temperatur. Skulle det fungera?

Eller är det vattnet som gör det? Skulle pasta bli mjuk och i princip ätbar om man bara la den i vatten, utan att det kokade? Vatten kan vara hundra grader varmt utan att koka vid vissa tryck. Skulle det gå att tillaga pastan utan själva kokandet då? Eller fungerar det till och med i kallt vatten, bara pastan får ligga i tillräckligt länge?

Kan det vara värmen som är hela vitsen? Skulle det gå att få pasta ätklar utan vatten, om man värmer den på annat sätt? Eller torkar den ut då? Räcker det med fuktig luft och hög värme kring pastan? Eller måste den ligga i vätska?

Det här är frågor som jag tycker är intressanta än idag, och jag tycker absolut inte att det är något fel med att vara nyfiken. Man kan lära sig mycket på att vara nyfiken. I värsta fall får man inga svar på sina frågor, men då har man i alla fall kommit på vilka frågorna är.

Mamman tyckte inte att det var ett dugg kul att jag hade konstiga funderingar kring pasta. Hon verkade bara tycka att jag var knäpp. Hon verkade inte alls förstå vitsen med att ställa sig alla dessa frågor. Jag fick känslan av att hon tänkte: ”Man kokar pasta i vatten. Då blir den ätklar. Så bara är det.”. Dessutom tror jag att hon trodde att jag skämtade på något sätt. Att jag bara låtsades vara intresserad av dessa frågor för att det är knasigt. Hon kunde väl inte för sitt liv föreställa sig att någon faktiskt är intresserad av hur saker hänger ihop.

Då kände jag mig ledsen och arg, och mitt glada engagemang för dessa frågor tvärdog. Jag som är van vid att ställa alla möjliga konstiga och intressanta frågor om varför saker fungerar som de gör. Jag var inte alls beredd på den här reaktionen. Pappa brukar alltid ta sig an mina frågor med stort tålamod och resonera med mig, även om han själv inte vet svaret från början. Jag har fått lära mig av honom att det är bra att fundera på sådana här saker. Det har alltid varit välkomnat.

Den här mamman fick mig att känna som att jag hade gjort något fel. Jag skulle nog inte fortsätta vara glad, nyfiken, intresserad, engagerad, frågvis, eftertänksam och mottaglig för kunskap om jag hade haft henne som förälder. Jag hoppas verkligen att jag själv blir en sådan förälder som min pappa är, för om mina barn inte känner sig trygga i att ifrågasätta saker kan det gå riktigt illa. Och jag vill inte att någon någonsin ska känna sig så straffad för sitt engagemang att lära sig något, som jag kände mig i den där bilen, den gången, när jag bara ville veta vad det är som gör att pasta blir ätklar.