Det blev inte så farligt mycket frossande här ikväll, trots att jag är ensam hemma. Men det blev ganska sen middag. Jag kollade klart på Fringe innan jag nu bloggar, men jag åt ändå klart rätt sent. Bland annat på grund av ett långt telefonsamtal mitt i maten.

Först försökte jag äta köttfärspajen som Totte hade lämnat åt mig. Men det visade sig att det var linser i den, så jag klarade inte av att äta den på grund av konsistensen. Sedan gjorde jag idealmakaroner och åt.

Totte föreslog kladdkaka till efterrätt som i så fall skulle ätas vid kvart i tolv på natten, när han kommer hem från jobbet. Det lät inte som ett helt orimligt förslag, men jag är faktiskt inte alls sugen. Just nu känner jag bara för att gå och lägga mig, så jag gör nog det.

I helgen tror jag inte att jag ska tråkblogga om middagsmaten. Problemet med att sitta kvar och vara sugen på godis gäller mest på vardagar. På helgerna får man ju göra roliga saker som man gillar att göra, och man måste inte gå och lägga sig någon viss tid. Alltså hittar man på andra saker än att sitta framför TV:n och vara sugen på godis.

Varje gång jag går förbi blomsteraffären inne på tågstationen i Göteborg, blir jag sugen på att köpa blommor. Oftast jobbar jag ju borta i veckan och kommer hem till Göteborg över helgen, så jag går förbi den där blomsteraffären minst en gång i veckan.

Men det passar aldrig att köpa blommor. Krukväxter har vi redan de vi vill ha, så det vill jag inte köpa. Men snittblommor dör ju efter en vecka eller två, så det känns onödigt att köpa det när jag bara ska vara i Göteborg över helgen. Då är de döda sedan, när jag kommer hem igen.

En gång tänkte jag köpa snittblommor till Totte. Han är ju kvar i Göteborg hela veckan, så han kan ju njuta av dem längre. Men han kom och hämtade mig på stationen, så jag var tvungen att avslöja vad jag skulle göra, när jag styrde in mot blomsteraffären. Då ville han ha en krukväxt istället, och det var ju till honom jag skulle köpa, så det fick bli den han ville ha. Alltså fick jag fortfarande inte köpa mina snittblommor.

Nu äntligen har jag gjort slag i saken och köpt påsktulpaner. Den här gången ska jag inte åka någonstans efter helgen, utan jag ska jobba i Göteborg på måndag. Och sedan är jag påskledig resten av veckan, och åker inte upp till Uppsala för att fira påsk med familjen förrän på torsdag. Jag får alltså nästan en hel vecka med mina fina påsktulpaner. Den chansen fick jag ju bara inte missa, även om jag använde mina sista pengar och nu inte kan köpa någonting mer förrän jag har aktiverat mina nya Visakort på banken.

Vi fick åka jättelångsamt med tåget förbi ett ställe idag, för att det var en obehörig person ute och gick på spåret. Läskigt! Undrar vad personen tänkte. Om den var förvirrad, eller rent av ville bli påkörd.

Först stod vi stilla ett bra tag och väntade på att polisen skulle komma och ”hjälpa personen”. När vi till slut fick åka så fick vi smyga fram, så jag vet inte om polisen hade lyckats få bort personen från spåret eller inte. Om inte borde vi väl inte ha fått åka alls, men om de hade fått bort personen från spåret borde vi väl ha fått åka med full fart?

En kille som satt i närheten av mig på tåget idag hade en ganska cool sms-signal. Det lät som att någon hällde upp en öl, när han fick sms. Han hade en riktig öl bredvid sig också, som han hade köpt i bistron, så det tog ett tag för mig att förstå att det var hans mobil och inte hans öl som lät.

Det är möjligt att signalen egentligen låter som en läsk som hälls upp. Jag kanske bara var så inställd på öl för att jag visste att han hade en öl. Men det är coolt ändå. Det är inte alkoholen som gör det!

Plötsligt slogs jag av en hemsk tanke. Tänk om mina barn blir perfekta! Kommer jag att kunna stå ut med att ha perfekta barn? Kommer jag att kunna älska dem?

Sedan jag träffade Totte och visste att jag ville ha barn med honom, har jag alltid tänkt att jag kommer att älska mina barn hur många fel de än har. De får vara precis så charmigt slarviga som Totte är, eller barnsligt icke-allmänbildade som jag är. Det är inga problem. Mina barn får vara precis hur som helst. Jag kommer att tycka om dem för dem de är.

Men nu inser jag att jag aldrig har funderat på att de skulle kunna bli på ett helt annat sätt. Jag kan älska dem med alla dess fel. Men vad händer om de inte har några fel? Kan jag stå ut med dem ifall de växer upp och blir sådana där människor som tar politik på fullt allvar? Eller ifall de blir seriösa veganer, som tycker att djur är viktigare än godis med gelatin i? Tänk om de blir vuxnare än mig. Fungerar det då?

Och vad händer om de blir större perfektionister än mig? Om de slår mig på hemmaplan. Tänk om de alltid plockar undan efter sig och alltid kommer ihåg att ta med sig sina saker när de ska någonstans. Kommer de att behöva mig då? Om jag inte behövs för att städa undan och påminna? Och framförallt, kommer jag att älska dem då, om de är bättre än mig på det jag är bäst på?

Fler och fler hemska, perfekta bilder sprider sig i huvudet på mig. Jag känner inte alls igen mina barn längre. Så här brukar det inte vara när jag tänker på dem. Jag var beredd på att de inte skulle vara som jag hade föreställt mig dem, när de väl kom. För man kan ju aldrig låta bli att få en bild i huvudet, men det går ju aldrig att veta hur de är, förrän de kommer. Men jag var inte beredd på att min fina bild av dem i huvudet skulle förstöras såhär redan innan de kom.

Jag vill fortsätta att tänka på mina barn som härligt operfekta barn, med negativa egenskaper ärvda från både mig och Totte. Vi ska vara en familj som älskar varandra trots våra fel. Hur ska det gå om de inte har några fel? Jag dör den dag mitt barn inte kan låta bli att se ner på mig, för att det har blivit så framgångsrikt och förmöget att äkta märkesvaror är standard i dess liv.