Varje gång jag går förbi blomsteraffären inne på tågstationen i Göteborg, blir jag sugen på att köpa blommor. Oftast jobbar jag ju borta i veckan och kommer hem till Göteborg över helgen, så jag går förbi den där blomsteraffären minst en gång i veckan.

Men det passar aldrig att köpa blommor. Krukväxter har vi redan de vi vill ha, så det vill jag inte köpa. Men snittblommor dör ju efter en vecka eller två, så det känns onödigt att köpa det när jag bara ska vara i Göteborg över helgen. Då är de döda sedan, när jag kommer hem igen.

En gång tänkte jag köpa snittblommor till Totte. Han är ju kvar i Göteborg hela veckan, så han kan ju njuta av dem längre. Men han kom och hämtade mig på stationen, så jag var tvungen att avslöja vad jag skulle göra, när jag styrde in mot blomsteraffären. Då ville han ha en krukväxt istället, och det var ju till honom jag skulle köpa, så det fick bli den han ville ha. Alltså fick jag fortfarande inte köpa mina snittblommor.

Nu äntligen har jag gjort slag i saken och köpt påsktulpaner. Den här gången ska jag inte åka någonstans efter helgen, utan jag ska jobba i Göteborg på måndag. Och sedan är jag påskledig resten av veckan, och åker inte upp till Uppsala för att fira påsk med familjen förrän på torsdag. Jag får alltså nästan en hel vecka med mina fina påsktulpaner. Den chansen fick jag ju bara inte missa, även om jag använde mina sista pengar och nu inte kan köpa någonting mer förrän jag har aktiverat mina nya Visakort på banken.

Vi fick åka jättelångsamt med tåget förbi ett ställe idag, för att det var en obehörig person ute och gick på spåret. Läskigt! Undrar vad personen tänkte. Om den var förvirrad, eller rent av ville bli påkörd.

Först stod vi stilla ett bra tag och väntade på att polisen skulle komma och ”hjälpa personen”. När vi till slut fick åka så fick vi smyga fram, så jag vet inte om polisen hade lyckats få bort personen från spåret eller inte. Om inte borde vi väl inte ha fått åka alls, men om de hade fått bort personen från spåret borde vi väl ha fått åka med full fart?

En kille som satt i närheten av mig på tåget idag hade en ganska cool sms-signal. Det lät som att någon hällde upp en öl, när han fick sms. Han hade en riktig öl bredvid sig också, som han hade köpt i bistron, så det tog ett tag för mig att förstå att det var hans mobil och inte hans öl som lät.

Det är möjligt att signalen egentligen låter som en läsk som hälls upp. Jag kanske bara var så inställd på öl för att jag visste att han hade en öl. Men det är coolt ändå. Det är inte alkoholen som gör det!

Plötsligt slogs jag av en hemsk tanke. Tänk om mina barn blir perfekta! Kommer jag att kunna stå ut med att ha perfekta barn? Kommer jag att kunna älska dem?

Sedan jag träffade Totte och visste att jag ville ha barn med honom, har jag alltid tänkt att jag kommer att älska mina barn hur många fel de än har. De får vara precis så charmigt slarviga som Totte är, eller barnsligt icke-allmänbildade som jag är. Det är inga problem. Mina barn får vara precis hur som helst. Jag kommer att tycka om dem för dem de är.

Men nu inser jag att jag aldrig har funderat på att de skulle kunna bli på ett helt annat sätt. Jag kan älska dem med alla dess fel. Men vad händer om de inte har några fel? Kan jag stå ut med dem ifall de växer upp och blir sådana där människor som tar politik på fullt allvar? Eller ifall de blir seriösa veganer, som tycker att djur är viktigare än godis med gelatin i? Tänk om de blir vuxnare än mig. Fungerar det då?

Och vad händer om de blir större perfektionister än mig? Om de slår mig på hemmaplan. Tänk om de alltid plockar undan efter sig och alltid kommer ihåg att ta med sig sina saker när de ska någonstans. Kommer de att behöva mig då? Om jag inte behövs för att städa undan och påminna? Och framförallt, kommer jag att älska dem då, om de är bättre än mig på det jag är bäst på?

Fler och fler hemska, perfekta bilder sprider sig i huvudet på mig. Jag känner inte alls igen mina barn längre. Så här brukar det inte vara när jag tänker på dem. Jag var beredd på att de inte skulle vara som jag hade föreställt mig dem, när de väl kom. För man kan ju aldrig låta bli att få en bild i huvudet, men det går ju aldrig att veta hur de är, förrän de kommer. Men jag var inte beredd på att min fina bild av dem i huvudet skulle förstöras såhär redan innan de kom.

Jag vill fortsätta att tänka på mina barn som härligt operfekta barn, med negativa egenskaper ärvda från både mig och Totte. Vi ska vara en familj som älskar varandra trots våra fel. Hur ska det gå om de inte har några fel? Jag dör den dag mitt barn inte kan låta bli att se ner på mig, för att det har blivit så framgångsrikt och förmöget att äkta märkesvaror är standard i dess liv.

Det där gick ju ganska dåligt, det där. Jag åt köttfärssås och pasta till middag. Inte så jättedåligt, men resten var det värre med. För det första åt jag alldeles för mycket, i och med att jag åker hem till Göteborg imorgon. Ifall jag inte skulle göra det hade jag nog gjort en matlåda av hälften. Men nu är det som det är, och jag har väldigt svårt att tycka att det är okej att slänga maten som jag har stått och slavat vid spisen för att åstadkomma, även om det innebär att jag får sundare matvanor. Därför åt jag upp nästan allt. Portionsstorlek, misslyckat!

För det andra så var jag mitt inne i ett TV-program när jag hade ätit klart, så jag ville inte gå och blogga direkt. Jag ville förstås se klart programmet så att jag fick veta hur det gick. Det här är väl inte så hemskt i och för sig, har jag kommit på. Om målet fortfarande är att gå och blogga så fort man går från TV:n, så gör det inget att man sitter kvar ett tag. Huvudsaken är att man inte går iväg för att hämta godis, eller sitter kvar tills man är så uttråkad att man inte vet vad man ska göra, och därför letar efter godis. Att blogga efter maten, istället för att äta godis, hyfsat godkänt!

Den stora boven i dramat var att pappa informerade mig om att det är våffeldagen idag. Följaktligen gjorde pappa våfflor till hela familjen. Jag vägrade att äta våfflor istället för middag, men jag tog en våffla till efterrätt. Trots att jag skulle blogga för att undvika efterrätt åt jag alltså efterrätt. Det var inte bra. Att undvika efterrätt, misslyckat!

Nya tag imorgon. Det blir en farlig dag. Hemma i Göteborg igen utan att jag vet vad, om något, det finns i kylskåpet. Totte jobbar kväll, så jag får äta middag ensam hemma. Lutar åt att jag ska göra något som är enkelt att laga, oavsett hur onyttigt det är. Sedan finns det ju ingen som ser om jag äter godis. Farligt!

Jag tänker börja blogga om vad jag äter till middag. Fruktansvärt tråkig läsning, men förhoppningsvis får det mig att välja nyttigare måltider. Dessutom får det bort mig från platsen där jag äter middagen (oftast framför TV:n), så att jag inte sitter kvar och blir sugen på efterrätt.

Ett alternativ jag har funderat på är att gå en promenad direkt efter maten. Då sitter jag inte heller kvar och blir sugen. Men det är nog lättare att få mig till datorn än ut genom dörren, när jag egentligen bara vill sitta kvar och lata mig.

Tanken är alltså att jag ska få bättre matvanor och mindre sötsug. Om det fungerar eller inte märker vi väl om ett tag. Just nu vet jag inte vad jag ska äta till middag ikväll. Det blir nog något med köttfärs. Jag återkommer – direkt efter maten!

Min hud har fått en helt ny tillvaro. Min syster har introducerat mig för Dermalogica och deras produkter. Det är som dag och natt jämfört med mina gamla ansiktsvårdsprodukter. Nu är jag i himlen, och förhoppningsvis betyder det här att jag inte kommer att få rynkor lika fort.

Förut brydde jag mig inte så mycket om vad jag tvättade ansiktet med för produkter. Huvudsaken är väl att man inte tvättar sig med tvål, tänkte jag. Senare började jag fundera på om olika märken faktiskt hade bättre produkter än andra märken, men jag orkade inte testa mig fram, så jag valde bara ett märke och tyckte att det funkade.

Nu förstår jag att det är väldigt stor skillnad på olika märkens produkter, och kanske framförallt prisvärt att inte köpa de billigaste produkterna. Det är möjligt att det finns andra, dyra, märken som är nästan lika bra Dermalogica. Men jämfört med den billiga skit jag tvättade ansiktet med förut så är det här en helt annan värld.

Tack, syster, för att du visade mig dessa produkter! Jag hade aldrig orkat bry mig tillräckligt mycket för att leta mig fram till dem själv. Nu kommer jag att ha fin hy istället för rynkig. Nu är det roligt att tvätta ansiktet, för jag känner att det verkligen hjälper. Underbart!

Det är till och med så att jag blir intresserad av vad det finns för andra saker jag kan förbättra i min kroppsvård. Ny handkräm är eventuellt på gång, också med hjälp av min syster. Kanske är det faktiskt värt det att orka göra hårinpackningar emellanåt också, om man hittar rätt produkter. Tidigare har jag trott att skillnaden är marginell och alldeles för liten för att jag ska orka göra något åt min hud och mitt hår. Men om det blir roligt att syssla med kroppsvård och dessutom faktiskt hjälper, så ska jag nog orka med. Fast jag känner fortfarande inte för att testa mig fram. Det kan ju ta evigheter! Så tipsa mig, ni som vet, vad borde man göra för att vårda hela kroppen?

I morse, på tåget, satt jag bredvid ett bagageutrymme där det stod en låda. När jag satte mig tänkte jag ”Konstigt att man har en låda med sig på tåget, och inte en väska.”. Det satt ett klistermärke på lådan som skvallrade om att personen hade beställt något av ett företag och fått det skickat i denna låda, som var för stor för att få direkt hem i brevlådan. Men jag såg att den var öppnad sedan tidigare, så jag trodde inte att personen kom med lådan direkt från Postens uthämtningsställe.

När jag väl hade satt mig ner och börjat försöka sova tänkte jag inte så mycket mer på lådan. Däremot blev jag efter ett tag irriterad på mannen som satt snett framför mig, för jag tyckte att han prasslade onödigt mycket med sin tidning. Det prasslade till ordentligt lite nu och då. Ofta så högt att det nästan lät som att källan till ljudet var närmare mig, än vad mannen med tidningen var.

Hoppade till gjorde jag, när lådan gjorde detsamma. Den rörde på sig. Jag blev väldigt nervös. Det kändes fel att en låda skulle kunna röra på sig. Men det kanske bara var tåget som krängde till och fick lådan att röra sig, tänkte jag, utan att våga släppa lådan med blicken.

Nästa gång mannen snett framför mig prasslade med tidningen, såg jag att han inte alls prasslade med tidningen. Däremot rörde sig lådan i lite lagom takt till ljudet. Jag började ana oråd. Nu när jag såg att det var lådan som lät började bitarna falla på plats. Det har förstås varit lådan som har rört sig och prasslat hela tiden. Det är något skumt med den här lådan.

Efter att lådan även börjat pipa, eller kanske snarare sjunga, konstaterade jag att det var ett djur i lådan. Och djuret var stundvis missnöjt. Jag kände mig inte längre lika bekväm med att sitta bredvid denna låda. Om djuret blev argt och tog sig ut ur lådan skulle det med stor sannolikhet attackera mig. Jag satt mellan djuret och vägen ut. Jag började inbilla mig att någon nafsade på mitt ben och vågade inte försöka sova längre, utan stirrade oavbrutet på lådan.

Till slut hörde jag det välbekanta ljudet av en bur som blir härjad i av ett djur. Då kändes det lite bättre. Djuret kan förmodligen inte ta sig ut ur lådan, utan att först vara tvungen att ta sig ut ur en bur. Jag slappnade av och vågade blunda en stund. Men strax därefter hörde jag hur små, svaga klor skrapade mot kartong. Så djuret når insidan av lådan. Finns verkligen denna bur jag trott mig höra? Jo, där var burljudet igen. Djuret når väl helt enkelt kartongen mellan burgallret. Inte så farligt. Resten av tågresan ägnade jag mig åt att försöka lista ut vad det var för djur.

När jag gick av tåget kom en kille och plockade upp lådan och gick av med den. Jag var frestad att fråga vad han hade i lådan, men jag orkade inte börja prata med folk jag inte känner. Antingen var det en gnagare av något slag eller så var det en fågel. Hur som helst så var det ett djur. Det är jag säker på. En låda beter sig inte sådär i vanliga fall.