Jag har en tendens att gå in för saker mer på allvar när de är lite på låtsas. Om saker är på riktigt blir det för farligt att ta dem på allvar. Undrar om det här är någonting dåligt.

När jag började på det jobb jag har nu, var det en tidsbestämd anställning på två månader. Sedan skulle jag flytta tillbaka till en annan stad och aldrig behöva träffa människorna på det nya jobbet igen. Därför vågade jag gå in för jobbet med hela hjärtat. Jag vågade visa vem jag var och göra allt för att genomföra de idéer jag har. Skulle de inte tycka om mig så gjorde det ju inget. Men nu när jag fick tillsvidareanställning så kan jag fortsätta gå in för jobbet på allvar, för att det började med att det var lite på låtsas. På det sättet fick jag en jättebra start.

Gosedjuren har jag väldigt lätt att ta på fullt allvar. De är jätteviktiga i mitt liv. Jag vet att de alltid kommer att finnas där för mig och det betyder mycket för mig. Men det är kanske inte så konstigt, för de är ju inte på låtsas.

Man har ingenting att förlora på att ta sig an låtsassakerna med fullt allvar. Om det skulle gå fel så gör det ju inget, för det är ändå inte på riktigt. Det är värre att ta sig an de viktiga sakerna. Då kan de ju bli dåligt på riktigt om man inte gör det bra. Så de riktiga sakerna är bättre att ta med ett positivt tänkande, att det inte spelar så stor roll, för livet går vidare ändå.

Totte är det enda jag tar på fullt allvar och går in för med hela mitt hjärta, fast jag har vetat redan från början att det här är på riktigt och kommer att hålla resten av mitt liv. Det gör honom speciell. Det gör att jag känner att han är bra för mig. Han är helt rätt, fast han finns på riktigt.

Maddi följde med mig på arbetsresa den här gången. Valdemar ville inte följa med, för han har precis fått en ny, fin, grön låda att leka med. Totte tyckte dessutom att det var hans tur att få vara med Valdemar en vecka.

Men inte känns det som något tröstpris att få ha Maddi med sig istället. Han är så söt och charmig. Inte lika busig som Valdemar men ändå väldigt påhittig. Busigast är de nog när de är tillsammans båda två.

De är unika och olika, men lika mycket värda. Det som känns bäst för mig är att jag har någon av mina älsklingar med mig. Vem av dem spelar ingen roll. Jag saknar alltid de som inte är med, och uppskattar alltid de som är med mig.