Staket blev jag jättesugen på att bygga imorse när jag gick förbi dessa:

Det är väl någon allmän skaparglädje jag har drabbats av idag. Jag vill både sy och bygga. När jag tittar på byggprogram på TV brukar jag bli rädd för att bygga. Speciellt när jag tittar på ”Agra snickaren”, men även när jag ser ”Fuskbyggarna” eller gamla hederliga ”Room Service”. Jag märker ju att det är viktigt att bygga rätt, och jag vet ju att jag inte har den kunskap man behöver för att veta vad som är rätt.

Jag skulle säkert kunna bygga en vägg eller täta ett fönster helt själv, om man bara menar att utföra själva arbetet. Däremot skulle jag behöva en byggkille bredvid mig som berättade var jag skulle sätta varje spik. Och även om det skulle kunna råka bli rätt utan att jag har en byggkille bredvid mig, så skulle jag aldrig våga försöka, för jag vill veta att min vägg håller för det den ska hålla för.

När det gäller staket inbillar jag mig att det inte är lika viktigt att det blir superrätt. Förutom att det vore tråkigt om staketet ramlade så fort man petar på det, så behöver det inte vara speciellt hållbart. Och så länge man inte har barn eller djur, så är det värsta som kan hända om staketet trots allt går sönder, att en blomsterrabatt blir mosad. Det kommer inte att leda till rötskador på huset eller sättningar i fastigheten. Man kan prova sig fram och bygga ett staket, utan att det gör något om det inte blir bra. Alltså vågar jag bygga det.

Varför jag vill bygga det är en annan fråga. Förmodligen för att man kan välja själv vilken stil man vill ha på det och experimentera med färger och former. Sedan skulle det kännas roligt om Totte ville hjälpa till. Eller kanske ännu roligare om han ville ligga i en hängmatta och läsa bok och slänga ett öga på mitt staket nu och då och säga att det ser bra ut. Han får gärna hämta citronvatten åt mig ibland också. Det känns som att det skulle vara en härlig dag om man ägnar den åt att bygga ett staket, bara för skojs skull. Mer meningsfullt än att glo på TV.

Idag var jag in på en tygaffär och jag blev helt förtrollad. Jag ville köpa jättemånga tyger och sy allt mellan himmel och jord. Jag vill sy handdukar, vaxdukar, mysfiltar. Jag vill sy fleecetröjor, mysbyxor, kuddar. Jag vill till och med köpa tyg och sy något till bröllopet, fast jag inte ens vet vad, bara för att det fanns superfint tyg i rätt nyanser av grönt och rosa.

Som tur var var jag tvungen att gå till bussen innan jag köpte halva affären. Det var ganska svårt att hejda mig, men jag gick faktiskt därifrån tomhänt. Det tråkiga är ju att jag vet att jag inte kommer att ha tid att sy något inom någon snar framtid. Det tog väl ett halvår bara att få upp symaskinen ur källaren för att laga Tottes jeans härom sistens. Det jag vill är ju att skapa, planera mönster och sy. Inte köpa fina tyger som ska ligga på vardagsrumsgolvet och vara i vägen och ge mig dåligt samvete varje helg jag kommer hem och inte har tid att börja sy. Och om jag syr i en timme, för att jag har tid en timme en lördag, så kommer jag bara att bli ännu deppigare när jag måste åka därifrån i en vecka och inte komma ihåg hur jag tänkte, sedan när jag kommer tillbaka och ska fortsätta.

En annan tråkig sak är att jag inte nödvändigtvis vill ha fler handdukar, mysfiltar och fleecetröjor bara för att jag vill sy dem. Men det kommer ändå inte att vara lika roligt att sy sakerna om jag inte får spara dem. Jag måste alltså hejda mig tills jag kommer på någonting som jag verkligen vill ha, och då passa på att sy det själv istället för att köpa. Eventuellt kan jag sy några kuddar till uteplatsen när vi flyttar till vår nya lägenhet.

Faktum är att jag nog inte borde försöka sy något mer innan vi har flyttat, bara för att det inte finns plats att sy i vår nuvarande lägenhet. Det är inte speciellt bekvämt att sitta och sy i soffan, och matbordet är seriöst för litet. Alltså inte för litet om man försöker äta och sy samtidigt. Det är för litet bara till att sy. Symaskinen täcker hela matbordet, så man har ingen plats kvar att breda ut tyg.

Det kommer en dag då jag får sy igen. Jag vet det. Jag kan se det framför mig. Och när den dagen kommer hoppas jag innerligt att det finns en tygaffär som får mig att känna mig lika inspirerad, engagerad och förtrollad som jag kände mig idag. Jag vet att det gör det. Det kommer att ske.