Tricket med att lyckas ta sig upp på morgonen ligger i att lyckas vakna innan väckarklockan ringer. Det är det enda sättet som gör att jag faktiskt kan ta mig upp ur sängen utan att snooza, och utan att vara extremt jättetrött. Det svåra är att det inte finns något bergsäkert sätt att få mig att vakna av mig själv klockan halv sju på morgonen. Än mindre halv sex, de dagar jag jobbar på orter där det krävs.

Ibland har jag tur och blir kissnödig precis innan klockan ringer, men det är inte ofta. Annars kan det hända att jag vaknar av att jag fryser. Då är det inte säkert att jag behöver snooza, men det är nästan omöjligt att få upp mig ur sängen ändå. Jag vill inte gärna lämna det varma täcket, så jag stannar hellre kvar och läser lite eller något.

Imorse vaknade jag av att jag hade en mardröm. Det var ganska skönt att vakna upp och upptäcka att jag inte satt i en bil mitt ute på isen som började knaka. Så jag hade inget emot att gå upp istället för att somna om, två minuter senare när klockan ringde.

Fast jag kan ju inte hoppas på mardrömmar varje natt. Och den alltid lika hemska ”vakna en gång i timmen hela natten” är inte heller så kul, även om den gör att det är ganska lätt att gå upp när man vaknar den timmen klockan ska ringa.

Jag vill ju helst att det ska gå att vakna av sig själv bara genom att gå och lägga sig en viss tid, som gör att man vaknar för att man har sovit färdigt. Men det verkar inte fungera. Oavsett när jag går och lägger mig är jag alltid trött klockan halv sju på morgonen, förutom om något av ovanstående ovanligheter har inträffat.

Kanske skulle det gå att vänja kroppen vid att vakna halv sju om det var det den skulle göra varje morgon. Om jag inte gick upp halv sex, sex eller halv åtta vissa veckor, så kanske kroppen skulle lära sig. Men som det är nu så är det kört. Jag får fortsätta hoppas på mardrömmar.