Av någon anledning har jag fått för mig att jag vill fixa allt på bröllopet själv, men jag börjar tro att det kanske inte är det jag vill ändå. Jag har alltid föreställt mig att jag viker mina egna servetter och själv står på en stol och sätter upp sidenband på väggen i festlokalen dagen innan. Jag vet ju att jag gillar att engagera mig och planera och fixa inför fester. Så det har väl känts självklart.

Nu tänker jag att det kan bli svårt att fixa allt själv och sedan ändå vara helt avslappnad och bara njuta på själva bröllopsdagen. Men framförallt undrar jag om det verkligen är servetter som lilla jag har gjort, som jag vill ha på min bröllopsdag. Det finns säkert snyggare servetter. Det vore väl bättre om jag la allt mitt engagemang på att hitta någon annan som gör snyggare servetter åt mig.

Jag tror att jag i bakhuvudet har jämfört bröllopet med en fikabjudning, t ex adventsfika. Vem som helst kan bjuda på en jättegod kaka, men det är inte alla som har lagt engagemang, energi och kärlek på att baka den själv. Det skulle aldrig någonsin falla mig in att bjuda över folk på fika och sedan köpa färdigt fika att bjuda på. Inte för att jag tycker att man inte får göra det, utan för att jag inte vill göra det. För det första är halva vitsen med att bjuda folk på fika, att man får en anledning att baka. För det andra vill jag visa att jag bryr mig, och faktiskt har ansträngt mig. Det är inte resultatet som är huvudsaken. Även om den kaka jag bakade inte blev riktigt lika god som en kaka man kan köpa, så skulle jag ändå vara stolt över att bjuda på min hembakade, och aldrig välja att köpa den godare och bjuda på.

Så här har jag som sagt tänkt angående bröllopet också. Det finns något charmigt i att fixa allt själv. Något att vara stolt över. Det behöver inte bli perfekt. Det räcker med att man har gjort det med kärlek. Så har jag tänkt, och det står jag fortfarande fast vid att jag tycker. Däremot har jag ändrat mig på den punkten att mitt eget bröllop skulle vara ett bra tillfälle att utöva det här på.

En vanlig fikabjudning brukar börja några veckor tidigare med att jag glatt och engagerat får välja vad jag ska baka och börjar köpa in ingredienser. Jag älskar att få tänka ut vilka två eller tre olika saker jag ska baka, för att de ska komplettera varandra bäst, och att planera in när jag måste baka de olika sakerna för att hinna med. Därefter kommer en lite stressig period där jag kanske inte riktigt har tid att baka när jag hade tänkt göra det, och får stanna uppe sent natten innan bjudningen för att hinna istället. Efter lite frustration är jag dock glad igen, för när jag väl börjar baka är jag som fisken i vattnet. Det är det roligaste som finns. Och ärligt talat så bakar jag nog helst på natten, när tiden står stilla och ingenting stör. När Totte sitter vid datorn utan att visa minsta tecken på att det har gått mer än en kvart, efter tre timmar.

Kakorna och godsakerna jag har bakat blir oftast utsökta, men jag utesluter inte att jag skulle ha kunnat hitta ännu godare bakelser om jag istället för att baka hade lagt all min tid och energi på att leta i Göteborgs alla konditorier. Jag lägger upp kakorna på fat, tvingar i Totte de fulaste eller mest brända, innan gästerna kommer. Och precis innan det ringer på dörren är jag oftast som gladast och nöjdast.

Efter det går det bara utför. Jag har det inte riktigt trevligt med gästerna, för även om det är kul att träffas, så har jag nästan bara bjudit in dem för att få baka. Och bakandet är ju tyvärr redan slut vid det här laget. Jag sitter bara och väntar på att de ska smaka av godsakerna, men sedan när de gör det, så tappar jag intresset ganska snabbt. Någon kanske berömmer mig för att det är gott, och det är kul att höra, men ingenting går egentligen upp emot min egen känsla av hur duktig jag har varit, som jag får innan gästerna kommer. Dessutom är det tråkigt att se de fina bakverken bli förstörda och skurna i. Själv känner jag mig inte som en del i sällskapet, utan även om jag äter en bit jag också, så sitter jag mest och studerar de andra och hoppas att det jag har åstadkommit gör tillställningen bra för dem, även om jag förstås har valt bakverk utifrån vad jag själv tycker är godast.

Så här vill jag ju absolut inte att det ska bli på mitt eget bröllop. Jag har inget emot att i princip alla andra tillställningar jag bjuder in till slutar med att jag har fått ha det roligt i flera dagar eller veckor innan, men att det bara är mina gäster, och inte så mycket jag själv, som har det bra på själva tillställningen. För mig är det värt det i vanliga fall. Jag har väl hellre roligt i flera dagar innan, än bara några timmar under själva bjudningen. Men i det här fallet handlar det om mitt eget bröllop. Ska jag någon gång i mitt liv ha roligt på en tillställning jag själv har bjudit in till så är det väl nu. Totte och jag ska trivas och ha det bra. Det är prio ett. Om gästerna också har roligt så är ju det ett plus. Men bröllopet är inte en sådan tillställning där jag är villig att offra mitt eget välbefinnande på själva festen mot att jag får ha roligt om det så är i ett helt år innan. Jag vill att själv bröllopsdagen ska vara en av de bästa dagarna i mitt liv.

Det jag nu siktar in mig på är därför att fixa någon annans bröllop, någon gång i framtiden. Någon som är nöjd med mina amatörservetter och blir glad för att jag sätter upp sidenband på deras väggar. Själv vill jag ha det jag vill ha istället, oavsett vem som har fixat det. Jag ska banne mig inte nöja mig med mina egna bordsdekorationer bara för att jag har gjort dem själv. Om jag på riktigt tycker att några färdigköpta dekorationer är snyggare så ska jag faktiskt köpa dem. På själva bröllopsdagen ska jag sitta där och tänka ”Åh, vad fint allting är.”, inte ”Åh, vad fint jag har fixat allting, även om det inte blev riktigt lika fint som om proffs hade gjort det. Hoppas alla gäster är imponerade över allt jag har fixat själv.”.

Med allt detta sagt känner jag mig redo att titta på en festlokal som egentligen är en restaurang, där restaurangen fixar allt med mat, dukning, dekorationer osv. Men jag är inte villig att släppa beslutsrätten. De får vika sina servetter själva, men det är jag och Totte som bestämmer vilka av deras servetter vi vill ha, och hur de ska vikas. De får bara komma med förslag. Och jag tänker inte gå med på någonting som jag på riktigt tror att jag hade kunnat fixa bättre själv, trots att jag är amatör och de är proffs. Då får de helt enkelt duka med mina servetter, för om det är något jag inte tänker sitta och tänka på mitt eget bröllop så är det ”Vad synd att jag inte fixade det där själv, för min idé var ju faktiskt bättre.”.