Tricket med att lyckas ta sig upp på morgonen ligger i att lyckas vakna innan väckarklockan ringer. Det är det enda sättet som gör att jag faktiskt kan ta mig upp ur sängen utan att snooza, och utan att vara extremt jättetrött. Det svåra är att det inte finns något bergsäkert sätt att få mig att vakna av mig själv klockan halv sju på morgonen. Än mindre halv sex, de dagar jag jobbar på orter där det krävs.

Ibland har jag tur och blir kissnödig precis innan klockan ringer, men det är inte ofta. Annars kan det hända att jag vaknar av att jag fryser. Då är det inte säkert att jag behöver snooza, men det är nästan omöjligt att få upp mig ur sängen ändå. Jag vill inte gärna lämna det varma täcket, så jag stannar hellre kvar och läser lite eller något.

Imorse vaknade jag av att jag hade en mardröm. Det var ganska skönt att vakna upp och upptäcka att jag inte satt i en bil mitt ute på isen som började knaka. Så jag hade inget emot att gå upp istället för att somna om, två minuter senare när klockan ringde.

Fast jag kan ju inte hoppas på mardrömmar varje natt. Och den alltid lika hemska ”vakna en gång i timmen hela natten” är inte heller så kul, även om den gör att det är ganska lätt att gå upp när man vaknar den timmen klockan ska ringa.

Jag vill ju helst att det ska gå att vakna av sig själv bara genom att gå och lägga sig en viss tid, som gör att man vaknar för att man har sovit färdigt. Men det verkar inte fungera. Oavsett när jag går och lägger mig är jag alltid trött klockan halv sju på morgonen, förutom om något av ovanstående ovanligheter har inträffat.

Kanske skulle det gå att vänja kroppen vid att vakna halv sju om det var det den skulle göra varje morgon. Om jag inte gick upp halv sex, sex eller halv åtta vissa veckor, så kanske kroppen skulle lära sig. Men som det är nu så är det kört. Jag får fortsätta hoppas på mardrömmar.

"Hoppas att det känns såhär att vara död."

- Totte när vi sover middag i varandras armar efter ett spinningpass

Totte och jag har varit tillsammans i två år idag!

När vi möttes blev jag kär.

Du visade mig en annan värld.

Tänk att det kan kännas såhär.

Jag vill aldrig vara isär!

Efter ett år var jag fast.

Du var min och jag var din.

Det är vi två helt krasst.

Ingen vila, ingen rast.

Alla känslor brinner klart.

Efter två år i din famn.

Jag älskar dig mer, och ännu mer snart.

Vårt förhållande är helt underbart!

Det som gör att jag känner mig som mest handikappad när jag använder datorn är nog att jag saknar post-it-lappar. I verkligheten utgör post-it-lappar största delen av mitt kategoriseringssystem, min påminnelsefunktion och mina uppiggningsförsök. Utan färgglada post-it-lappar som tillfälligt går att fästa vid vilket tråkigt dokument som helst, utan att någonting ändras i själva originalet, är jag vilse.

Ska nu försöka jämföra tre versioner av samma word-dokument på datorn, utan att blanda ihop dem. Detta skulle onekligen fungera mycket bättre i verkligheten, för då kunde jag sätta post-it-lappar med olika färger och varsin test på varje dokument. Jag funderar allvarligt på att skriva ut dem och jämföra dem. Men det kanske motverkar sitt syfte när jag har kommit fram till vilken som är bäst, och då inte längre vet vilken version i datorn som är den bästa utskrivna.

Datorer gör inte alltid som man vill. De är besvärliga, omständliga och har bestämda regler som man måste följa. Men de är också praktiska, underlättande och logiska. En nackdel som jag tycker har gjort sig tydligare de senaste dagarna är att man är begränsad av musen.

Musen gör att man kan röra sig mycket mer fritt på datorskärmen än endast med hjälp av tangenterna. Ändå känner jag att det finns begränsningar. Ibland hamnar musen utanför musmattan när jag ska dra någonting från högt upp till långt ner på skärmen. Och ganska ofta är det svårt att få den att peka på exakt det man vill att den ska peka på, utan att man tar det väldigt lugnt.

Jag får en känsla av att det skulle vara friare och gå fortare om man styrde muspekaren genom att helt enkelt peka på skärmen. Det här bekräftas delvis av mina erfarenheter från Nintendo DS i XL, där pekpinnen är lätt att använda, men saken man drar med pekpinnen ofta följer med lite fördröjt. Men det känns ändå som att man skulle kunna sikta mycket snabbare och exaktare med din egen hand, än när man använder en mus.

Det jag framförallt har tänkt på är att det inte går att göra vad som helst på datorn. Om jag hade tre olika, fysiska, papper framför mig, så skulle jag lätt kunna lägga dem på varandra hur jag vill, lite omlott eller exakt bredvid varandra. Om jag hade ett foto skulle jag på en halv sekund kunna lägga det var jag vill på papperet och sedan skriva text ovanför under eller på fotot, utan problem.

I datorns värld tar det mycket längre tid att fixa det som man vill ha det. Även om det oftast går att åstadkomma, så måste man hitta rätt verktyg och lyda dataprogrammets regler innan man till slut lyckas. I verkligheten går det att lägga bilden precis hur som helst med en enda handrörelse. Man kan lägga den sned eller rak, längst ut i kanten av papperet eller i mitten. Man kan till och med tejpa ihop två papper och sätta bilden mitt över båda, om ett A4 inte räcker.

Jag känner mig så begränsad i datorns värld. Men samtidigt är jag glad för alla funktioner i datorn som inte finns i verkligheten. I datorn kan man välja att rita ett rakt streck och hålla in shift, så vet man att det blir exakt perfekt lodrätt. I verkligheten blir det alltid bara ungefär. I datorn kan man förstora en bild proportionerligt. I verkligheten kan man bara göra den mindre, och i så fall genom att klippa den, så hela motivet inte finns kvar. I datorn kan man trycka på en knapp, så ligger hela ens text till beskådning på Internet. I vekligheten kan man bara visa sin handskrivna dagbok för de som finns i rummet. Men det har en charm ändå, att göra saker i verkligheten. Och visst är man mindre begränsad då, även om det ultimata är en blandning.

Jag vet inte varför det rinner ur ögonen och näsan, men jag misstänker att jag börjar bli förkyld. Jag har redan tagit ut linserna, för att de kliade som galningar. Nu väntar jag bara på att min tankeverksamhet ska sluta fungera. Men om jag har tur så blir jag bara snuvigare, utan att hjärnan överger mig. Det här känns inte som en riktig Erica-förkylning ändå.

Sedan jag började på det här jobbet har jag inte alls varit sjuk lika mycket som när jag jobbade på ICA. Visst är jag mindre utsatt för nysande kunder nu, men framförallt mår jag mycket bättre psykiskt, och det påverkar nog också immunförsvaret. Dessutom kan jag jobba även om jag är snuvig nu. Det kunde jag inte i kassan.

Enda gången hittills jag kan komma på att jag varit förkyld sedan jag började jobba här var i januari, runt den röda onsdagen trettondag jul. Nu blir jag nog förkyld lagom till den röda torsdagen kristi himmelsfärd. Jag passar in de lediga dagarna bra, så att jag slipper jobba fulla veckor när jag är förkyld, utan att behöva ta ut någon sjukdag. Perfekt! Fast det blir lite tråkigt att bara ligga och snyta mig när jag för ovanlighetens skull är hemma i Göteborg en torsdag.

Nu vet vi att vi har haft fel angående var vårt köksfönster kommer att befinna sig. Så därför har vi bytt ut den vyn vi hade till den vi nu tror köksfönstret är på.

För övrigt har vi fått golv i vår lägenhet. Trevligt, trevligt! Och byggföretaget ringde idag och frågade om vi ville ta bort en vägg i vår planlösning, så jag antar att de börjar bygga väggar snart. De ville ha svar innan klockan 12 idag. Det tycker jag var extremt dålig framförhållning. Om vi fick välja bort väggar hade de väl kunnat berätta det i tid, så att vi seriöst hade hunnit överväga saken. Men det gör inte så mycket, för jag är helt säker på att jag vill ha kvar väggen. Helst vill jag ju ha ännu fler väggar, men det fick vi inget erbjudande om.

Det läskigaste just nu är att lägenheten ser så fruktansvärt liten ut. På husets lilla kortsida ska vårt sovrum, badrum och kök rymmas efter varandra. Och nu när det tydligt framgår var hörnen sitter, så slås jag av hur trångt det ser ut. Jag måste tvinga bort mina egna tankar med logik, som säger att lägenheten kommer att bli så många kvadratmeter som den lovades bli, hur litet det än ser ut. Och det kan inte kännas litet i och med att det är dubbelt så stort som vår nuvarande lägenhet.

Det var inte ofta jag klippte naglarna när jag jobbade på ICA. Då gick naglarna av så fort jag visade mig på jobbet, och jag lade snarare ner mycket tid på att få dem att växa, inte på att få dem kortare. Men om alla naglar hade gått av utom en, så hände det att jag tog fram nagelklipparen för att jämna ut det hela.

Nu måste jag plötsligt klippa naglarna för att de annars blir för långa. Jag trodde inte att naglar kunde bli för långa. Ju längre desto bättre, liksom. Men det har visat sig att det finns en längd som gör att det känns väldigt obekvämt om naglarna överstiger. Och de går inte av av sig själva längre, så det blir till att klippa dem nu och då.

Problemet är att jag inte har vant mig vid att naglar måste klippas, så jag tar inte med mig min nagelklippare i veckorna när jag jobbar borta. Det här leder till att jag kan känna mig obekväm i flera dagar om mina naglar växer ut förbi obehaglighetsgränsen på måndagen och jag inte kommer hem till nagelklipparen förrän på fredagen. I värsta fall får jag fila ner dem lite med min nagelfil som jag självklart har med mig överallt jag går. Men det är inte samma sak.

I helgen när jag äntligen fick tillfälle att klippa naglarna var de såhär långa:

Efter en omgång med både nagelklipparen, nagelfilen och nagellacket såg de istället ut såhär:

Det kanske inte ser ut som någon stor skillnad, men det känns mycket bättre. Och jag hade inte klarat av det med enbart en nagelfil.