Äntligen har mina produkter från Dermalogica kommit! Strax efter att jag hade beställt dem tog min fuktkräm slut. Så nu har jag använt min gamla fuktkräm i nästan två veckor. Jag förstår inte hur jag stod ut med den förut. Den är hemsk! Ansiktet känns helt kladdigt och instängt.

Askmolnet såg till att det inte fanns en chans att mina produkter skulle hinna bli hitflugna från USA innan jag åkte på min tvåveckorsvistelse till Uppsala. Sedan störde det mig enormt att jag inte kunde hämta ut dem direkt när Totte berättade att de hade anlänt i Göteborg. Men idag var jag äntligen och hämtade ut dem på posten. Det ska bli underbart att tvätta ansiktet ikväll! Må jag alltid beställa nya produkter i god tid i fortsättningen!

Nu är jag äntligen på väg hem, efter att ha spenderat nästan två hela veckor i Uppsala hos mina föräldrar. Jag jobbar ju i Uppsala ganska ofta, så det är inte ovanligt att jag är där, men det är ganska ovanligt att jag stannar över helgen. Förra helgen var det dock sista april och då måste man ju vara i Uppsala, så Totte kom upp istället för att jag skulle åka ner. Så Totte har jag träffat, men jag har inte fått vara hemma något på två veckor, och jag saknar det.

Mest av allt saknar jag att få ta egna beslut om vad jag ska ägna min dag efter jobbet åt, utan att behöva förklara mig för någon. Det har varit ganska mycket klagande och pikande, fast kanske mest bara nyfikenhet om vad jag håller på med. Ibland vill man bara kunna sätta sig vid datorn och spela Country Life på Facebook när man kommer hem från jobbet. Man kanske inte vill behöva berätta för någon vad det är man gör och ännu mindre behöva berätta vad det går ut på och hur man spelar.

Vissa saker har jag inte ens förstått mig på när mina föräldrar klagar på mig. Mamma har uttryckligen förklarat för mig att jag går och lägger mig för tidigt, fast jag lägger mig så sent att jag inte ens får åtta timmars sömn, och är jättetrött dagen efter. Jag trodde att mammor skulle klaga på sina barn för att de går och lägger sig för sent, inte för tidigt. Så jag vill hem för att komma in i en sundare dygnsrytm där jag får gå och lägga mig tidigt utan att någon kommenterar på det.

Pappa frågar mig varje torsdag om jag vill ha pannkakor till middag. Varje torsdag svarar jag att jag inte vill ha några pannkakor för att de egentligen är en efterrätt och att jag kommer att laga något annat till mig att äta. Då suckar pappa. Det här börjar också bli ganska jobbigt. Tack snälla pappa för att du tänker på mig och frågar om jag vill ha pannkakor, och tack för att du kan tänka dig att göra dem åt mig! Men snälla sucka inte när jag inte vill ha. Jag har tillräckligt svårt att motivera för mig själv att jag ska hålla mig till nyttiga maträtter. Om jag måste försöka motivera det för dig också finns det stor risk att jag trillar dit och äter onyttigt igen. Det vill du väl inte? Så jag tycker att det ska bli skönt att komma hem så att jag kan äta nyttigt utan att behöva motivera mig.

Sist men inte minst ska det bli skönt att kunna göra något, vad som helst, utan att behöva känna att man är otrevlig och inte är med i gemenskapen, bara för att man inte sitter och tittar på TV med de andra. Ska jag behöva sitta och slötitta på ett program jag inte ens vill se, och känna mig stressad för att jag inte kommer att hinna lägga upp ett blogginlägg eller skicka ett mail som planerat? Eller borde jag inte kunna sätta mig vid datorn utan att folk kommer och är oroliga för mig och undrar varför jag inte vill vara med.

Det känns lite bakvänt att jag vill komma hem för att kunna leva mer sunt och hinna med, för mig, mer viktiga saker. När man bor hos sina föräldrar förväntar man sig att de ska klaga på en när man roar sig för mycket utan att ha tagit tag i det viktiga och sover för lite och äter fel. Men nu har jag bara fått klagomål på det jag gör som jag tycker känns vettigast, sundast och bäst för att jag ska må bra. Jag vill inte behöva förklara mig. Jag vill bara leva så och må bra.

Det är någonting som känns fruktansvärt obehagligt med att snoppa jordgubbar. Jag tror att det har att göra med att jag blir kladdig av jordgubbssaft. När jag snoppar jordgubbar använder jag nämligen alltid min långa, prefekt spetsiga tumnagel. Jag fuskar inte och använder kniv som Totte, och jag slarvar inte och bara drar i det gröna som vissa gör och lämnar det hårda vita kvar. Nej, jag kör ner tumnageln och gröper ur ett perfekt litet hål ur jordgubben. Med resultatet att jordgubben är perfekt för att äta, men nageln är klibbig och röd.

Jag kan omöjligt njuta av en jordgubbe som jag äter inom en kvart från det att jag har snoppat den. Det enda jag tänker på är den jobbiga situationen med den nerkladdade nageln. Jag måste oundvikligen tvätta händerna noga innan jag äter jordgubben, efter att jag har snoppat den. Jag förstår mig därför seriöst inte på folk som serverar en skål med jordgubbar osnoppade, inte ens om det är direkt ur förpackningen ute på en picknick. Det går ju inte att äta dem! Var ska jag hitta ett handfat mitt ute i naturen? Och hur opraktiskt är det inte att gå och tvätta händerna mellan varje jordgubbe man äter? Nej, det är mycket bättre att snoppa alla jordgubbar först, och äta dem sen. Helst mycket senare.

Men även om jag har tvättat händerna så är det alltid lite röd saft som sitter kvar längs nagelbandet och påminner mig om hur hemskt det är att snoppa jordgubbar. Det tar minst en kvart för mig att börja kunna använda min hand normalt igen. Och innan det händer vill jag inte äta jordgubben jag har snoppat. För det första är jag alldeles för irriterad på handen för att kunna njuta av något överhuvudtaget, och då känns det dumt att slösa bort en god jordgubbe på att äta när den inte kan njutas. För det andra tycker jag att det inte riktigt kan kännas som att det var värt det, även om jag skulle lyckas njuta. Om jag fortfarande ”betalar” för jordgubben när den är borta kunde jag lika gärna ha låtit bli.

Ska jag snoppa jordgubbar gör jag det helst åt andra. De kan få äta dem inom en kvart om de vill. Det spelar inte mig någon roll. Men ska jag äta jordgubbarna så får någon annan snoppa dem om de ska förtäras direkt. Annars satsar jag allt som oftast på att snoppa mina jordgubbar själv, och sedan göra något annat i en timme, innan jag sätter mig ner och på riktigt njuter av dem.

Idag var jag jättesugen på jordgubbar och letade efter några att köpa på Stockholms central, så att jag kunde äta dem på tåget. Det närmaste jag kunde hitta var en superliten fruktsallad med jordgubbar och melon. Inte så mycket till jordgubbar där, men det kanske var lika bra. Det hade känts ganska besvärligt att sitta på tåget och snoppa jordgubbar, sedan gå iväg och tvätta händerna och få alla blickar på sig när man inte äter av jordgubbarna på en halvtimme. Men det hade varit fullt utförbart. Fruktsalladen innehöll till min stora glädje redan snoppade jordgubbar. Lycka!

Staket blev jag jättesugen på att bygga imorse när jag gick förbi dessa:

Det är väl någon allmän skaparglädje jag har drabbats av idag. Jag vill både sy och bygga. När jag tittar på byggprogram på TV brukar jag bli rädd för att bygga. Speciellt när jag tittar på ”Agra snickaren”, men även när jag ser ”Fuskbyggarna” eller gamla hederliga ”Room Service”. Jag märker ju att det är viktigt att bygga rätt, och jag vet ju att jag inte har den kunskap man behöver för att veta vad som är rätt.

Jag skulle säkert kunna bygga en vägg eller täta ett fönster helt själv, om man bara menar att utföra själva arbetet. Däremot skulle jag behöva en byggkille bredvid mig som berättade var jag skulle sätta varje spik. Och även om det skulle kunna råka bli rätt utan att jag har en byggkille bredvid mig, så skulle jag aldrig våga försöka, för jag vill veta att min vägg håller för det den ska hålla för.

När det gäller staket inbillar jag mig att det inte är lika viktigt att det blir superrätt. Förutom att det vore tråkigt om staketet ramlade så fort man petar på det, så behöver det inte vara speciellt hållbart. Och så länge man inte har barn eller djur, så är det värsta som kan hända om staketet trots allt går sönder, att en blomsterrabatt blir mosad. Det kommer inte att leda till rötskador på huset eller sättningar i fastigheten. Man kan prova sig fram och bygga ett staket, utan att det gör något om det inte blir bra. Alltså vågar jag bygga det.

Varför jag vill bygga det är en annan fråga. Förmodligen för att man kan välja själv vilken stil man vill ha på det och experimentera med färger och former. Sedan skulle det kännas roligt om Totte ville hjälpa till. Eller kanske ännu roligare om han ville ligga i en hängmatta och läsa bok och slänga ett öga på mitt staket nu och då och säga att det ser bra ut. Han får gärna hämta citronvatten åt mig ibland också. Det känns som att det skulle vara en härlig dag om man ägnar den åt att bygga ett staket, bara för skojs skull. Mer meningsfullt än att glo på TV.

Idag var jag in på en tygaffär och jag blev helt förtrollad. Jag ville köpa jättemånga tyger och sy allt mellan himmel och jord. Jag vill sy handdukar, vaxdukar, mysfiltar. Jag vill sy fleecetröjor, mysbyxor, kuddar. Jag vill till och med köpa tyg och sy något till bröllopet, fast jag inte ens vet vad, bara för att det fanns superfint tyg i rätt nyanser av grönt och rosa.

Som tur var var jag tvungen att gå till bussen innan jag köpte halva affären. Det var ganska svårt att hejda mig, men jag gick faktiskt därifrån tomhänt. Det tråkiga är ju att jag vet att jag inte kommer att ha tid att sy något inom någon snar framtid. Det tog väl ett halvår bara att få upp symaskinen ur källaren för att laga Tottes jeans härom sistens. Det jag vill är ju att skapa, planera mönster och sy. Inte köpa fina tyger som ska ligga på vardagsrumsgolvet och vara i vägen och ge mig dåligt samvete varje helg jag kommer hem och inte har tid att börja sy. Och om jag syr i en timme, för att jag har tid en timme en lördag, så kommer jag bara att bli ännu deppigare när jag måste åka därifrån i en vecka och inte komma ihåg hur jag tänkte, sedan när jag kommer tillbaka och ska fortsätta.

En annan tråkig sak är att jag inte nödvändigtvis vill ha fler handdukar, mysfiltar och fleecetröjor bara för att jag vill sy dem. Men det kommer ändå inte att vara lika roligt att sy sakerna om jag inte får spara dem. Jag måste alltså hejda mig tills jag kommer på någonting som jag verkligen vill ha, och då passa på att sy det själv istället för att köpa. Eventuellt kan jag sy några kuddar till uteplatsen när vi flyttar till vår nya lägenhet.

Faktum är att jag nog inte borde försöka sy något mer innan vi har flyttat, bara för att det inte finns plats att sy i vår nuvarande lägenhet. Det är inte speciellt bekvämt att sitta och sy i soffan, och matbordet är seriöst för litet. Alltså inte för litet om man försöker äta och sy samtidigt. Det är för litet bara till att sy. Symaskinen täcker hela matbordet, så man har ingen plats kvar att breda ut tyg.

Det kommer en dag då jag får sy igen. Jag vet det. Jag kan se det framför mig. Och när den dagen kommer hoppas jag innerligt att det finns en tygaffär som får mig att känna mig lika inspirerad, engagerad och förtrollad som jag kände mig idag. Jag vet att det gör det. Det kommer att ske.

Idag har jag hittat både kyrka och festlokal till bröllopet på Internet. Totte och jag ska åka och titta på dem för att se om de är något att ha i verkligheten också. Plötsligt kändes det väldigt roligt och relevant att leta lokaler. Det är förmodligen alldeles för tidigt fortfarande, men det kan vara en bra sporre att fortsätta spara så mycket pengar vi kan, om vi hittar en dyr festlokal som vi verkligen vill ha.

Det kommer nog att dröja ett tag innan vi kommer iväg och tittar på ställena dock. Jag är ju så sällan hemma i Göteborg. Undrar hur långt i förväg det går att boka en kyrka för vigsel. Och undrar hur långt i förväg man måste boka om man verkligen vill ha den ett visst bestämt datum i juni. Sådant kan vi fråga när vi är där och tittar på den.

Valdemar tror att han har mensvärk. Jag tror att det är jag som har mensvärk, och jag tror att Valdemar inte ens vet vad mensvärk är. Han tror bara att han har det för att jag har det, och för att han vill att jag ska tycka synd om honom när han vrider sig i magsmärtor. Han vill att jag ska vara snäll mot honom, precis som Totte är snäll mot mig när jag har mensvärk. Och så är jag säker på att han vill ha en ursäkt att smälla i sig en massa choklad.

Vad skönt det är att utföra arbetsuppgifter som man faktiskt kan se ett slut på! Sådana saker som man vet hur man ska gå till väga för att bli färdig med, och som man vet med säkerhet att de kommer att bli klara samma dag, eller kanske till och med inom en timme, om man bara ser till att ägna sig åt dem fullt ut.

Sätta in en viss mängd papper i vissa bestämda pärmar, är sådant som får mig att känna att jag verkligen har gjort något idag. Det är lätt utfört, även om det kan ta tid, och även om man kan behöva leta ett tag innan man hittar rätt flik i varje pärm. En timme senare är jag klar och kan sätta ett kryss i min ”att göra” -lista. Jag drar mig inte för att sätta igång, för jag vet att jag kommer att hinna bli klar innan jag måste gå hem för dagen. Jag riskerar alltså inte att hamna mitt i något som blir svårt att sätta sig in i och ta upp igen nästkommande dag.

Att förbättra hela min avdelnings sätt att jobba på, är en mycket besvärligare arbetsuppgift. Jag funderar lite här, skriver några mallar där och gör ordentliga ryck ibland och drar ihop möten med folk som kan förstå mina förbättringar och är villiga att hjälpa mig att genomföra dem. Men i slutänden är jag ändå inte färdig. Och det är inte ens alltid så att jag känner att jag har kommit ett steg närmare slutet.

Det går att jämföra med mina pappershögar som ska in i pärmarna. Så länge de ligger i prydliga högar på bordet och pärmarna står uppradade i bokhyllan så är de i alla fall inte i vägen. När jag väl tar fram pärmarna och sprider ut alla papper över hela skrivbordet, för att kunna sortera dem, är de banne mig bäst att jag blir klar samma dag också, för när jag väl har börjat så går det inte att få någonting annat gjort förrän papperna och pärmarna är borta igen.

På ett sätt känns det så med förbättringsarbetet också. Jag har bara kommit så långt att jag har spridit ut allt och börjat sortera, så nu känns det väldigt svårt att sköta mitt jobb i övrigt. Men skillnaden är att jag inte kan överblicka när det här kommer att bli färdigt. Kanske aldrig, för det här är inte ett sådant jobb som man vet hur man gör, vet att det kommer att ta lite tid och bara är att utföra.

Det är inte bara på jobbet det är skönt med korta uppgifter som går att utföra inom rimlig tid. Även hemma känns det skönt ibland. Som att skriva in ett recept på muffins i datorn, för att kunna maila det sin syster. Det var mycket mer tillfredsställande att ägna kvällen åt det, och faktiskt bli klar med det, än om jag skulle ha försökt rensa min dator från alla reklam-mail eller spelat Scribblenauts i all oändlighet.

Jag vet att skönlitterära böcker är till för att läsas för sin egen tillfredsställelses skull. Det finns alltså ingen vits med att hinna läsa ut dem fort eller så. Det bästa vore väl egentligen om man kunde läsa en bok i evigheter utan att den blev utläst. I alla fall om det är en riktigt bra bok. Men ändå känns det som en oöverskådlig uppgift för mig. Jag kan välja att ta med mig en Kalle-tidning till stranden, för att läsa medan jag solar, istället för en bok. Jag vet nämligen att jag kan hinna läsa klart Kalle-tidningen. Det känns bra att veta att den här eftermiddagen ägnar jag åt att sola och läsa Kalle. Sedan är jag klar med det. Hade jag tagit med mig en bok hade jag ju varit tvungen att ägna mer tid senare åt att läsa klart boken, om jag väl har ägnat en eftermiddag åt att börja läsa boken. Det här borde inte vara ett problem, för jag hittar ju alltid fler tillfällen att läsa bok. Men det känns ändå som att jag läser för att bli klar istället för att jag läser för att jag vill, efter ett tag.

Men nog skulle jag bli galen om mitt liv gick ut på att läsa Kalle-tidningar, och jag aldrig fick sätta mig in i en riktig bok någon gång. Och visst tycker jag att det är mycket roligare att klura ut hur vi ska förbättra vårt arbetssätt på jobbet, än att bara sätta in papper i pärmar. Stora projekt som att köpa möbler till den nya lägenheten och tillverka egna inbjudningskort till bröllopet, är ju egentligen sådant som jag tycker bäst om. Så inte vill jag slippa det. Men det är ändå skönt ibland att inte behöva rädda världen, utan bara luta sig tillbaka och få en liten sak gjord, och sedan vara stolt, glad och nöjd för det lilla.