Är det bara jag som någonsin tänker på döden? Eller varför går inte folk omkring och är förtvivlade? Alla ska vi ju dö, och ingen vet vad som händer sedan. Är det bara jag som får panik ibland för att jag ska dö?

Ofta tror jag att andra har så fullt upp med att oroa sig för små vardagsproblem att de inte har tid att oroa sig över att de ska dö. Kan det vara så att jag också slutar tänka på det, när jag har tre småbarn och det största problemet varje dag är mat och blöjor? Kommer jag att vara så upptagen att jag inte hinner ha panik över att jag ska dö?

Det är skönt att Totte också vet att det är fruktansvärt hemsk att vi ska dö. Han förstår mig när jag blir ledsen för att jag ska dö. Han blir själv ledsen ibland för att han ska dö. Det känns ibland som att vi har en liten hemlighet som ingen annan vet, bara för att ingen annan pratar med oss om det. Men vi vet sanningen. Vi vet att vi ska dö.

En enda sak kan få mig att må bättre när jag får panik över att jag ska dö, och det är att det är så otroligt lång tid kvar tills jag ska dö. Jag vet att inte det går att veta med säkerhet, men jag är i alla fall helt övertygad om att jag ska bli minst 80 år gammal. Så en liten tröst är att jag kanske hinner hitta det där lugnet som alla andra verkar ha inför döden, innan det blir min tur.

Fast just nu undrar jag bara hur det kommer sig att jag verkar vara den enda som helt plötsligt kan börja gråta på en buss för att jag kommer på att jag ska dö. Är det ingen annan som bryr sig?