Nu när helgen närmar sig sitt slut känner jag mig ganska utvilad och redo för en ny vecka. Jag tror att den här helgen har varit så skön mest för att Totte jag har struntat i att göra allt som vi egentligen borde ha gjort. Vi har inte gått igenom veckans post, inte tvättat kläder och inte handlat. Vi har helt enkelt inte gjort något av de tråkiga saker som brukar vara det enda jag hinner med att göra den enda dag i veckan jag är hemma. Skönt nu, men inte hållbart i längden!

En annan anledning till att helgen har gett mig tillfälle att ladda om batterierna, är att jag har varit ensam hemma i flera timmar, för första gången på hur länge som helst känns det som. Totte jobbar dagtid var fjärde söndag. Så de flesta helger får jag ingen tid för mig själv. Dessutom tror jag att han var sjuk sist han skulle jobba söndag, så det är ännu mer än fyra veckor sedan jag var ensam hemma sist. Jag älskar Totte och vill egentligen vara med honom så mycket som möjligt när jag äntligen är hemma, men i helgen märkte jag hur mycket jag har saknat att var ensam hemma också.

Att bara vara ensam har jag tröttnat på för länge sedan. Det har jag varit varje kväll den här veckan och många andra veckor. Men att vara ensam hemma är något speciellt. Jag kan se mig omkring och välja bland alla saker jag äger, och göra precis vad jag vill. Jag kan sitta i min egen soffa med min egen dator i knäet, och använda vilket USB-minne jag vill för att säkerhetskopiera saker. Jag kan välja att måla naglarna med vilken färg jag vill, av precis alla nagellack jag äger. Vem som vill av alla gosedjuren kan komma och sätta sig i soffan bredvid mig och titta på TV tillsammans, och TV:n har precis de kanaler jag vet att den har, på precis de knappar jag vet att de ligger.

Den största skillnaden med att vara hemma utan Totte är att jag också kan laga vilken mat jag vill, till och med någonting med champinjoner. Sedan kan jag städa lite, och plocka undan saker, utan att Totte sitter vid datorn och får dåligt samvete. Jag kan snygga till hemma utan att bli irriterad på Totte för att han inte hjälper till, för han är på jobbet, så han kan inte hjälpa till. Jag kan gå på en liten promenad i det välbekanta området, precis när jag känner för det, utan att behöva vänta på Totte för att han ska kunna följa med.

Det bästa som finns är att få vara med Totte, men det behövs egentid också ibland. Så den här helgen har jag ägnat mig åt lyx på högsta nivå; att få vara ensam hemma i sitt eget hem. Tänk vad lite det krävs för att göra mig glad ibland!

Att mycket skiljer bröllopet mellan kronprinsessan Victoria och numera prins Daniel från bröllopet då jag själv ska ingå äktenskap med Totte är inte förvånande. Självklart kommer vårt bröllop inte att bli lika pampigt och storslaget som deras. Men jag vill inte påstå att jag endast är avundsjuk. Jag vill nog snarare säga att det var lika mycket jag är glad att slippa som jag skulle vilja ha.

Jag vet inte hur många gånger Totte och jag klagade på den fula brudbuketten. Vi kan för våra liv inte förstå varför det skulle hänga ner några blommor dinglandes i sina skaft. Nog för att jag kan tänka mig att ha en droppformad bukett, men då ska den ju vara bunden så att den är en sammanhängande bukett hela vägen ner.

Kyrkan var stor och fylld med många gäster. Det är jag lite avundsjuk på. Den lilla kyrka vi har valt är mysig och passar bättre när man bara känner max 100 personer som man kan bjuda. Men det skulle kännas roligt om platsen där framme där brudparet står var så stort och rymligt som i Storkyrkan.

Klänningen var blank och tjusig, riktigt fin. Precis en sådan klänning vill jag absolut inte ha. Jag vill inte se blank och vacker ut. Jag vill se snygg och cool ut. Släpet var fint där det bredde ut sig bakom henne i storkyrkan, fem meter långt. Just ett sådant släp skulle se störtlöjligt ut i den lilla kyrka Totte och jag ska gifta oss i, om det överhuvudtaget ryms i den kyrkan. Dessutom verkade det extremt jobbigt att gå omkring och ha ett släp så långt att man inte ens kan sitta ner utan att ha en extra stol där man kan lägga släpet.

Middagen såg god ut och borden var underbart dekorerade. Jag skulle också vilja ha hur mycket pengar som helst att använda till bordsdekorationer och mat. De stora rosa blomsterarrangemangen på väggarna var också hur fina som helst, även om jag inte kunde låta bli att tänka på hur synd det är att använda så många blommor till något som bara varar några timmar, och sedan kommer blommorna att dö.

Etiketten ska det dock bli skönt att slippa. Det var bara de som ”ska” hålla tal som höll tal. Både Olle Westling och prins Daniel hade faktiskt små skämt med i sina tal, så att gästerna skrattade, men annars var talen ganska korrekta också. Det var inga spex, lekar eller uppdrag åt brudparet under middagen. Jag vet förstås inte hur det kommer att bli på vårt bröllop, men jag hoppas att alla våra gäster i alla fall ska känna sig fullt tillåtna att hitta på roliga saker om de vill.

För övrigt gillade vi Romeo och Julia kören som studsade omkring och sjöng bland gästerna, men vi hatade tårtan som var både ful och ologiskt uppbyggd. Jag är glad att Totte och jag tyckte så lika om många detaljer när vi tittade på bröllopet. Det bådar gott inför när vi själva ska bestämma oss för detaljer på vårt bröllop. Som det ser ut nu kommer vi inte att bli osams alls. Toppen!