Totte och jag gick förbi en villa som vi vill flytta till när vi har två barn och ett till på väg, häromdagen när vi var på promenad. Gräsmattan var tillräckligt stor för att jag ska vara nöjd och tillräckligt liten för att Totte ska orka klippa den. Perfekt med andra ord!

Den ligger i samma område som vi bor nu. Det är också perfekt, för även om vi flyttar närmare city om ett år, så trivs vi i det här området. Passar bättre när man har barn. Jag skulle gärna flytta tillbaka om några år.

Problemet är att det inte finns någonting vi kan göra för att lyckas få den familj som bor där nu att sälja villan till oss precis när vi vill ha den. Men jag är glad att det ens finns en villa som både Totte och jag vill ha. Finns det en så finns det säkert fler!

Jag har precis börjat läsa Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein. Den handlar om Ann som ständigt söker upp psykakuten för sin ångest. På sida 22 stod det något som får mig att tro att hon skulle förstå mig om hon läste mitt blogginlägg ”Jag ska dö.” som jag skrev för någon vecka sedan.

Det var något om att undra vad alla andra vet som gör att de inte får ångest. Eller om det är något som alla andra har fått slippa veta, men man själv inte kan glömma nu när man vet om det. Precis så känns det för mig ibland.

Den extremt stora skillnaden mellan mig och Ann är att jag ju visst vill leva. Jag vill absolut inte dö, utan jag vill superjättegärna leva. Det är ju just det som gör att jag får panikångest när jag inser att jag ska dö. Jag har aldrig känt som Ann att jag vill komma bort från livet. Det känns ju positivt i alla fall.

De här söta figurerna kunde jag bara inte låta bli att köpa, med tanke på att jag är galen i både PEZ dispensers och Hello Kitty. Vad kan bli bättre än en Hello Kitty PEZ dispenser? Jo, två.

Jag är helt säker på att kassörskan trodde att jag köpte dessa till mina två barn. Men jag har ju inga barn. Den ena är till mig och den andra är till Totte. Varsågod, Totte! Gissa vilken som är din!