Det är läskigt vad jag känner igen mig själv i Ann Heberleins text. Det är verkligen en intressant bok att läsa. Ni som känner mig, känner ni igen mig i det här?

”Varje projekt blir lika betydelsefullt, lika viktigt att genomföra med spets: Mycket Väl Godkänt. Till varje fucking pris. Som den där glöggkvällen. Jag sparar inte på något: varken ansträngningar eller pengar. Jag kan baka femhundra kanelbullar om det behövs. Skriva en bok på tre veckor. Vara i Stockholm innan kvällen. Be mig! Utmana mig! Try me! Ju omöjligare desto bättre. Jag bangar inte för något. Den där glöggkvällen gick lös på ganska många tusenlappar – bara blommorna kostade säkert tvåtusen, glöggen närmare femtonhundra. Och så fick jag för mig att jag var tvungen att köpa en ny duk med matchande servetter. Och stora korgar att arrangera frukt i. Dessutom var det absolut nödvändigt med stearinljus i en speciell rökgrå nyans för att bryta av mot allt det röda. Jag var i sju olika butiker innan jag hittade de där rökgråa stearinljusen.”

- ur Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein