Är det bara jag som någonsin tänker på döden? Eller varför går inte folk omkring och är förtvivlade? Alla ska vi ju dö, och ingen vet vad som händer sedan. Är det bara jag som får panik ibland för att jag ska dö?

Ofta tror jag att andra har så fullt upp med att oroa sig för små vardagsproblem att de inte har tid att oroa sig över att de ska dö. Kan det vara så att jag också slutar tänka på det, när jag har tre småbarn och det största problemet varje dag är mat och blöjor? Kommer jag att vara så upptagen att jag inte hinner ha panik över att jag ska dö?

Det är skönt att Totte också vet att det är fruktansvärt hemsk att vi ska dö. Han förstår mig när jag blir ledsen för att jag ska dö. Han blir själv ledsen ibland för att han ska dö. Det känns ibland som att vi har en liten hemlighet som ingen annan vet, bara för att ingen annan pratar med oss om det. Men vi vet sanningen. Vi vet att vi ska dö.

En enda sak kan få mig att må bättre när jag får panik över att jag ska dö, och det är att det är så otroligt lång tid kvar tills jag ska dö. Jag vet att inte det går att veta med säkerhet, men jag är i alla fall helt övertygad om att jag ska bli minst 80 år gammal. Så en liten tröst är att jag kanske hinner hitta det där lugnet som alla andra verkar ha inför döden, innan det blir min tur.

Fast just nu undrar jag bara hur det kommer sig att jag verkar vara den enda som helt plötsligt kan börja gråta på en buss för att jag kommer på att jag ska dö. Är det ingen annan som bryr sig?

För fyra år sedan, när min bror tog studenten letade jag ihjäl mig efter vit marsipan. Jag skulle baka prinsesstårtor som såg ut som studentmössor. Det är möjligt att det skulle ha gått att köpa vit marsipan från något bageri som bakar sådana tårtor, men som inte vanligtvis säljer marsipanen. Men så superviktigt var det inte, och jag vill inte behöva övertala någon om att få köpa marsipan, så jag letade bara i matvaruaffärer.

Jag minns att mamma och jag frågade på ICA KVANTUM där de har ett eget bageri också. Vi pekade på den vita marsipanen de stod och bakade med och frågade om de säljer sådan i affären. Vi blev hänvisade till gången med bakartiklar, men ingen marsipan där var vit.

Till slut köpte vi vanliga gröna marsipantäcken för tårtor och rosa korvar med marsipan för dekoration. De blev riktigt snygga, de gröna studentmössorna med rosa skärm. Men det var ju inte riktigt så jag hade tänkt det från början.

Häromdagen såg jag av en händelse att en matvaruaffär har börjat sälja vita marsipantäcken för tårtor, så att man kan göra egna tårtor som ser ut som studentmössor. Vilken otroligt bra idé! Den idén kom jag på redan för fyra år sedan!

Fast jag tror knappast att jag var ensam med att komma på den idén, för då hade de inte funnits till salu idag. Och om de hade funnits till salu för fyra år sedan, så vet jag inte om jag hade tyckt att det hade varit så roligt att göra sådana tårtor. Jag tycker bättre om att ha en unik idé och vara den enda som utför den. Nu när vit marsipan är tillgängligt för alla, så kommer jag nog inte att köpa den.

Om man sitter i första klass och viftar med sitt svarta SJ Priokort när konduktören kommer, så behöver man inte visa att man faktiskt har köpt en biljett som ligger på kortet. Han litar på en, nickar och går vidare, utan att ens ha sett om legitimationen stämmer överens med priokortet. Ibland är det skönt att vara van resenär när man åker tåg.

Tidigare har jag varit ganska missnöjd med min handkräm. Men nu har jag upptäckt en överraskande sak med den; Den fungerar bättre när man använder den.

Av någon anledning trodde jag att det räckte med att köpa den och ställa den på hyllan, för att mina händer skulle må bättre. Jag var inte alls nöjd. Knappt någon skillnad alls på händerna. Bara irritation över att jag inte kan ta handkräm just nu, för jag ska precis diska, eller jag ska precis duscha, eller vad som helst.

Efter att jag började följa min systers råd, och ta på handkräm varje kväll innan jag somnar, så har den fungerat mycket bättre. Händerna är mindre torra och irritationen har nästan helt försvunnit. Nu ska jag nästan aldrig blöta ner händerna precis efter att jag tagit på handkräm. Tänk vad bra saker kan vara ändå, bara man använder dem!

Igår när jag kom tillbaka efter en riktigt härlig långpromenad, låg Valdemar på sängen och tittade på TV. Han måste ha slagit på TV:n själv, för inte kan väl jag ha lämnat den på, när jag var ute i mer än en timme. Men jag förstår honom. Hur kul är det att ligga ensam på ett hotellrum och inte ha något att göra? Det är klart att man slår på TV:n. Bara han inte tittade på något barnförbjudet.

Resten av kvällen fick Valdis och jag i alla fall sällskap av varandra. Han tittade vidare på TV:n, fast från mitt knä, medan jag mest tittade på bröllopsklänningar på Internet. Valdis är inte så intresserad av sådant. Fast han kommer nog att tycka att jag är snygg den dagen Totte och jag gifter oss. Då kanske han blir avundsjuk och vill ha en egen klänning. Eller en fin kostym.

På den här bänken hade det varit helt underbart att sitta och njuta av solen tillsammans med Totte. Att sitta på bänken helt ensam är inte alls lika kul. Kärleken betyder allt. Utan människor att dela sitt liv med är livet inte alls lika underbart.

Totte, jag saknar dig! Jag älskar dig!

Den arbetsplats jag jobbar från den här veckan känns som att den skulle vara ganska rolig att ha som sin arbetsplats. För mig är det inte så roligt, för jag bor ju på vandrarhem och hittar inte ens till kopiatorn. Dessutom känner jag ju inte de andra som jobbar här så bra. Men om man jobbade här dagligen, och bodde på den här orten, så skulle det nog vara ganska idealt.

De som jobbar här fikar tillsammans varje dag samma tid på förmiddagen, och sedan samma tid varje dag på eftermiddagen. Lunchen är också samma tid varje dag, men då händer det att en del åker iväg och äter, medan andra stannar kvar. Den här sortens gemenskap har jag inte på mitt jobb i vanliga fall.

På de flesta orter är det jag och en person till som kommer dit för att göra vårt jobb. Vi har oftast inte tid att ta fikapaus på för- och eftermiddag, men även om vi skulle ha tid så har vi svårt för att få in en sådan rutin när vi aldrig är på samma ställe, och inte vet i förväg hur stressig dagen kommer att bli. Dessutom är vi bara två stycken. Det skulle vara roligt att ha den gemenskapen som uppstår när man är ett helt gäng som fikar ihop varje dag.

Det andra jag tycker är bra är nästan tvärtemot gemenskap. Jag tycker nämligen att det verkar skönt att jobba på ett ställe där man kan välja att åka iväg och äta lunch ensam, utan att man behöver känna att man överger någon. För även om det är roligt med gemenskap så vill man ibland utnyttja sin lunchrast till att göra något alldeles ensam. Då vill man inte känna sig tvungen att umgås med någon. Finns det då ett helt gäng att umgås med, som här, så blir det aldrig problem för de andra om man själv väljer att åka iväg.

När jag jobbar i Uppsala och har bestämt lunchträff med min syster känns det mer än sällan som att jag överger min enda kollega, ifall han har med sig matlåda och trott att jag också ska stanna inne under lunchen. Men han är förstås förstående och tycker absolut att jag ska passa på att träffa min syster när jag är i Uppsala. Värre är det när jag har lust att gå och äta lunch ensam på ett visst ställe, lite snabbt, och sedan hinna med att shoppa lite på lunchen. Då känner jag mig jättetaskig om inte han heller har någon matlåda med sig och frågar mig vad jag tänker äta. Jag vill ju inte säga ”Jag ska äta på det stället, men du får inte följa med.”. Fast ändå vill jag inte säga ”På stället på andra sidan hela stan ska jag äta, om du vill äta med mig så måste du följa med mig ända dit.” och jag vill inte heller svara ”Vi kan äta ihop, där vi brukar äta.” för då vet jag att det blir supersvårt för mig att äta snabbt och hinna iväg och shoppa. Om jag har sagt att vi kan äta tillsammans så kan jag ju inte gå när han hämtar kaffe, bara för att jag hellre shoppar än dricker kaffe. Det skulle vara mycket lättare att ha egna lunchplaner om man var flera kollegor som jobbade på samma ställe, och därför aldrig behövde lämna någon helt ensam.

Fast det är inte enbart antalet kollegor som gör att jag tycker det verkar roligt att jobba här. Det är förstås just dessa kollegors personligheter som får mig att tycka om den här arbetsplatsen också. Dessutom har de en hel del utrustning här som jag skulle behöva när jag jobbar, men som inte finns på flera av de ställen jag åker runt på. Platsen där lokalerna ligger är väldigt fin också. Så jag kan ju drömma om att jobba här, men jag vet att jag inte kommer att tycka om det på riktigt om jag inte flyttar hit permanent, med Totte och allt. Helst vill jag i så fall flytta hit vänner och shoppingcentret Nordstan i Göteborg också. Men det kommer ju inte att hända, så jag behöver inte få upp hoppet.

Det är bättre att tänka på vad jag kan ta med mig från den här arbetsplatsen, för att en eventuell fast arbetsplats i Göteborg ska bli så rolig som möjlig att jobba på i framtiden. Jag ska se till att införa gemensamt fika både för- och eftermiddag till exempel. Extra bra med fikat är att vi nästan bara äter frukt och ibland en macka, så man behöver inte bli tjock bara för att man umgås i fikarummet två gånger om dagen.