När jag inte har varit på yoga på länge så glömmer jag bort vad det är som är så underbart med det. Jag kommer ihåg att det är skönt att sträcka ut kroppen och att det inte är lika slitigt jobbigt som ett aerobicspass, även om man måste ta i och härda ut rätt så mycket ändå. Det är nämligen Power Yoga jag går på, så det är ju ett riktigt träningspass.

Det jag inte kommer ihåg är hur den underbara känslan som kommer efter passet känns. Man känner sig alldeles mjuk i hela kroppen. Inte stel, men heller inte mörbultad. Man går ifrån passet med en helt magisk sinnesro. Det finns liksom ingen stress kvar i världen. Man vill göra allting behagligt lugnt och långsamt, och man känner ingen oro eller rastlöshet.

Nu när jag kom hem från passet tog jag långsamt av mig skorna, lade lugnt ifrån mig nycklarna och satte mig mjukt ner i soffan. Totte jobbar, så jag är ensam hemma. Men jag satte mig bara i soffan och njöt av lugnet. Det är så befriande att sitta i soffan och inte på något sätt ens vilja slå på TV:n. Jag trivs i min egen närvaro när jag har varit på yoga.

Tyvärr var det här det enda yogapasset jag kunde gå på på vem vet hur många månader. Förra veckan, och några veckor innan det, hade gymmet stängt, typiskt nog när jag var i Göteborg. Nästa vecka, och hur många veckor som helst framåt, måste jag åka iväg och jobba på olika orter igen. Så den här veckan var den enda både gymmet hade öppet och jag var i Göteborg.

Det hade varit perfekt om jag på något sätt kunde gå på yoga speciellt de kvällar jag sover borta. Då har jag ju mer ångest och panik än vanligt av att vara ensam i ett rum där TV egentligen är den enda sysselsättningen som bjuds. Då hade det varit perfekt att gå på yoga och sedan bara vara tillfreds med sig själv och med livet resten av kvällen, och inte sakna Totte, utan att man ens behöver dränka sin ångest i TV-program.