Är jag den enda som aldrig har upptäckt att det heter Coca-Cola tidigare? Jag har alltid trott att det heter Coca Cola. Men överallt på burken skrivs det med ett bindestreck. Till och med deras logga har ju ett litet bindestreck. Där ser man.

Totte och jag har alltid sett på livet på olika sätt, men efter mer än två år tillsammans har vi åtminstone börjat förstå varandras synvinklar. Jag tror att jag har kommit fram till vad vi bör lära oss av varandra för att må ännu bättre, var och en för sig.

Man kan likna livet vid att plugga på universitetet, förslagsvis ett helt program. Det är indelat i separata kurser som alla bidrar till en helhet. Hela programmet styrs av en övergripande bestämmelse om vilka kurser som ska ingå, varje kurs styrs av en kursplan, medan detaljerna i kursen styrs av schemat.

Jag har alltid trott att tanken med livet är att schemat är fyllt av meningsfulla föreläsningar, lektioner och seminarier. Varje minut av varje dag är noggrant planerad så att man får ut det mesta av den. Om det finns en håltimme eller plats för självstudier så är det bara för att det är precis vad som behövs för att man ska hinna läsa ut kurslitteraturen hemma. Och självklart så måste man följa schemat. Det är ju lärda människor som vet vad som är bäst som har hittat på schemat, eller i varje fall skrivit kursplanen.

Det här har inte på något sätt varit fallet med mitt liv hittills, vid godtyckligt givet tillfälle. Visst har jag perioder i mitt liv ibland där jag lyckas upprätthålla en riktigt meningsfull ordning, men det är lika ofta det skiter sig. (Jag vill bara påpeka här att med "meningsfull" menar jag inte bara "viktiga" saker. I jämförelsen med universitetet är vissa lektioner egentligen att hitta på något roligt med den man älskar, för det är också en viktig del i livet.)

Även om jag inte lever mitt liv som jag tänker mig det, så får mitt sätt att tänka konsekvenser. Ibland får det positiva konsekvenser som att jag tar tag i saker och ting och skärper mig ett tag för att det är det jag tror att man "ska" göra. Och under den perioden det håller så mår jag riktigt bra. Men det får också negativa konsekvenser i form av att jag mår dåligt när jag inte lyckas ha ett totalperfekt planerat schema, eller (ännu värre) inte lyckas följa det. Och jag mår dåligt trots att dagarna flyter på rätt så bra ändå. Jag mår dåligt bara för att jag tror att det inte är så det "ska" vara.

Totte tänker på livet mer som en distanskurs utan obligatoriska träffar. Ganska ofta ser han på det som separata kurser, inte ett helt program i samma inriktning. Varje dag när man vaknar kan man göra det man känner för eller tycker är bäst just då. Man får bestämma själv, och man behöver inte nödvändigtvis tänka framåt så att det blir ungefär lika mycket arbetsbörda per dag fram till tentan. Skulle det finnas något schema med föreläsningar så väljer man inte att gå på de man tycker verkar viktigast, utan man går på de som infaller på de dagar man orkar gå upp i tid på morgonen när klockan ringer. Missar man att registrera sig på en kurs man tänkte gå kan man lika gärna läsa en annan istället eller vänta till nästa termin.

Självklart ser inte Tottes liv ut såhär hela tiden, lika lite som mitt liv är perfekt planerat hela tiden. Han måste ju också följa samhällets regler och hålla tider ibland. Och även om det inte är roligt så gör han också saker som att tvätta kläder och diska ibland. Men hans sätt att se på det gör att han mår lite dåligt när någonting måste planeras för att det överhuvudtaget ska bli av. Att åka utomlands på något annat än en absolut sista minuten resa skapar mycket ångest och tvättandet av kläder ses alltid som en ond, ond detalj i vardagen, även de gånger vi sorterar vitt från färgtvätt glatt pratandes och skrattandes. De positiva konsekvenserna av hans sätt att se på livet är förstås att varje gång han gör något han vill göra så kan han njuta av det, även om han enligt mitt sätt att se på det "borde" göra något annat just då.

Så jag tror att vi båda skulle kunna må lite bättre om vi lärde av varandra. Totte borde nog släppa in en och annan obligatorisk föreläsning i sitt liv, utan att se den som något negativt. En ordentlig kursplan vore inte heller helt fel, så att man kan jobba mot ett mål istället för att bara ta varje dag som den kommer. Om han absolut inte vill ha några inplanerade lektioner så kanske han skulle få en lite bättre tillvaro om han i alla fall hade ett tomt schema, alltså själva strukturen. Då vet han att första lektionen börjar klockan 8 och lunchen är mellan 12 och 13. Han behöver inte bestämma vilken lektion han vill gå på förrän han vaknar, men han vet redan att ha ska gå på en lektion klockan 8.

Det jag kan lära mig av Totte är att livet inte behöver tas på så fruktansvärt stort allvar hela tiden. Det är säkert lärda människor som har skrivit kursplanen, men det kommer ju nya rön hela tiden, och det är egentligen en sketen administratör som har lagt schemat utifrån vilka tider salarna var lediga. Tiden för självstudier är inte alls uträknad för att man ska hinna läsa boken. Det fanns bara ingen sal ledig då. Totte kan lära mig att det inte är hela världen om man väljer att inte gå på en icke obligatorisk föreläsning ibland och att ett schema med många håltimmar kan vara en bra sak. Programmets övergripande planering är dessutom inte något som man kan spika innan man ens har börjat plugga. Den ändras flera gånger innan man kommer till de sista kurserna. Känner man för det så är det dessutom helt okej att hoppa av programmet och läsa ett annat istället. Det är inte examen som är målet. Det viktiga är att man mår så bra som möjligt under tiden man pluggar.