Nu är jag helt säker på att vinterhalvåret har börjat. Jag vet inte varför det heter halvår egentligen, för det pågår oftast från september till april, alltså minst åtta månader. Under den perioden är allting lite sämre och vissa saker mycket sämre. Livet blir svårare att leva och stundvis även meningslöst.

Det började i förrgår med att jag frös på kvällen och inte ens blev varm när jag duschade. Sedan följde en natt då jag bytte från tunt påslakan till tjockt duntäcke, vilket gjorde mig nöjd och varm den natten. Sedan fortsatte det igår med att jag frös inomhus hela dagen, fast jag hade långärmad kofta och jeans. Mina händer är ständigt kalla och stela, hur jag än beter mig. På kvällen igår gjorde det ont i öronen när jag var ute och sprang, trots att jag hade proppat igen dem med hörlurar. Det brukar tyda på att det är vinterluft ute och dags för mig att börja använda earbags. Till slut bekräftades alla mina misstankar i morse när jag absolut inte ville gå ur sängen, bara för att det var kallare i rummet än under täcket. Vintern är här!

Så nu följer en åttamånadersperiod där jag inte kan skriva ordentligt på datorn för att mina händer är så stela att det är obekvämt. Varje morgon från nu till maj kommer jag att vara tvungen att uppbåda hela min kraft för att tvinga mig själv att vika undan täcket på morgonen fast hela min kropp skriker att det är fel. Det kommer att vara svårare och jobbigare att gå utomhus för att vantar och mössa måste tas på varje gång, och stor tung kappa som gör att man knappt kan röra sig. Springa kommer snart att vara uteslutet även med earbags för att luften är för kall att andas när man flåsar. Men det värsta av allt är ändå att under hela tiden jag är inomhus kommer jag att vara kall, hur mycket kläder jag än har på mig. Jag kommer ständigt att vara lite irriterad på kylan och lite deprimerad för att jag inte kan studsa runt och leva mitt glada liv som vanligt.