Det blir så fruktansvärt rörigt när någon pratar skithögt i mobilen samtidigt som SJ:s personal försöker informera oss på tåget om något via högtalarna. Har man tur hör man vartannat ord som sägs i högtalarna och bara vartannat ord av vad mobilprataren säger.

Om jag pratar i mobilen när de börjar säga något i högtalarna brukar jag vara tyst och låta personen i andra änden av luren vänta tills SJ:s personal har pratat klart. Skulle jag ha något brådskande att säga eller måste förklara att jag tänker vara tyst ett tag innan jag tystnar, så brukar jag göra detta med normal samtalston eller ännu troligare lägre samtalston än vanligt. Det är dock nästan meningslöst att försöka säga något med låg samtalston när högtalarna väl har börjat ljuda, för personen i andra änden hör ändå inte vad man säger. Då håller jag hellre tyst så att andra i tåget kan få lyssna på högtalarna.

En del personer, till exempel en som sitter här intill, höjer istället rösten för att den i andra änden ska höra vad som sägs och överröstar på det sättet högtalarna. Ett jättesmart sätt om man bara bryr sig om sig själv och den man har ringt till. Ett jättedumt sätt om man har något slags vett i kroppen och åtminstone på normal artighetsnivå bryr sig om de övriga passagerarna i tågvagnen. Det är ju inte bara de två som pratar i mobil med varandra som slipper höra vad SJ:s personal säger. Vi andra missar ju också informationen. En del tänker inte överhuvudtaget, verkar det som.

Om du tycker att barn är fumliga och långsamma när de gör vardagliga saker, så försök göra samma sak med vänster hand eller baklänges. Om du i vanliga fall använder höger hand och gör saken framåt alltså. De är kanske inte så fumliga, barnen, de är bara ovana.

Jag borstade av någon anledning tänderna med vänster hand idag. Det kändes jättekonstigt och gick superlångsamt. Som att lära sig att borsta tänderna på nytt. Det måste ju vara precis så det känns för barnen när de lär sig att borsta tänderna för första gången. Tandborsten kändes som ett konstigt, främmande föremål i munnen och borstandet fram och tillbaka fick jag aldrig riktigt fart på.

Att gå baklänges på ett vanligt golv kan kännas lite svårt och man går helst ganska långsamt också. Inte konstigt att barnen ramlar omkull första gången de försöker gå. Man vet inte var man ska lägga vikten eller hur fötterna beter sig när man lyfter på ena och sätter ner den andra. För att inte tala om att springa baklänges. Det handlar mest om tur om man lyckas hålla sig uppe.

Det här ska jag komma ihåg när jag skaffar barn. Varje gång jag ska lära barnen något nytt så ska jag testa att göra det med vänster hand eller baklänges först. Då får jag förhoppningsvis förståelse för hur det känns för barnet att göra den saken för första gången och kan lättare ge bra tips.

Mitt problem är att jag sitter stilla för mycket när jag pratar. Det är därför jag inte går ner i vikt. Det är därför jag inte alltid har tid att träna. Det är därför jag inte alltid hinner med att måla naglarna, diska eller ladda upp bilder på bloggen.

När jag pratar med någon om något så sitter jag still. Inget annat blir gjort under tiden. Och jag pratar väldigt mycket på min fritid, för jag tycker om att prata med de jag tycker om. Jag pratar med Totte i telefon för att inte sakna honom så mycket. Jag pratar med mamma om träning och mat. Jag pratar med pappa om saker jag undrar hur de fungerar. Jag pratar med vem som helst om vad jag tänker på, för att jag sorterar mina tankar bäst genom att förklara dem för någon annan.

Om jag kunde springa medan jag pratade skulle det bli lättare att gå ner i vikt. Jag borde försöka hitta någon att springa tillsammans med. Helst någon som alltid är i samma stad som mig. Jag borde lära mig att bara lyssna på vissa delar av samtalet när jag pratar med Totte i telefon, så som han gör med mig, så att jag kan blogga samtidigt eller åtminstone måla naglarna. Jag borde överhuvudtaget bli bättre på att få min kropp att fungera samtidigt som jag tänker på, och pratar om, något annat. Då skulle jag inte ha glömt bort att krydda köttet jag stekte idag samtidigt som jag pratade med mamma i köket.

Men man är väl som man är. Det är inte troligt att jag kommer att sluta tycka om att prata om både det ena och det andra med de jag tycker om. Och det är inte troligt att jag ska bli bättre på att utföra andra saker medan jag pratar. Jag är ju alltid så noga när jag gör saker, vill sätta mig ner och inte ha något som stör, så att jag kan sätta mig in i det och göra det rätt. Det finns inte en chans att jag kommer att börja göra dessa saker slarvigt samtidigt som jag pratar med någon om något annat.

Det jag kan göra är att tänka mer på att inte sitta ner när jag pratar. Stå upp måste ju vara lite bättre än att sitta ner. Att ta en promenad istället för att fika när man träffar en kompis kan ju inte vara omöjligt. Planera in pratandet kan också vara en bra idé istället för att bara fastna i en diskussion när som helst och sedan inte göra något annat på hela kvällen. Jag vill inte sluta prata, men jag kan ju se till att göra de viktigaste sakerna för kvällen innan jag söker mig till ett rum där det finns personer att prata med. Jag ska vända det här till något bra. Pratandet är något av det bästa i mitt liv! Jag ska inte låta det fortsätta förstöra andra delar i mitt liv!

Två olika sorters muffins bakade jag i helgen. Såhär fina blev de:

Stressad tvingade jag ner mig i sängen, för jag måste sova nu. Men tankarna ville inte sluta arbeta och det kändes som att jag hade massor kvar att göra idag. Jag har inte laddat över grekiskalektionen till mobilen. Jag har inte laddat upp muffinsbilderna till bloggen. Jag har inte kollat upp alla budgetposter på bröllopsbudgeten, och jag hann bara med en förkortad träning med hantlarna innan jag slängde mig i säng.

Men så ska jag ju inte tänka. Det har jag ju lärt mig själv. Det är det jag har hunnit med som räknas, inte det jag har kvar. Ett lugn infann sig när jag insåg att det jag har hunnit med idag långt överstiger det man kan förvänta sig av en person som kommer hem från jobbet tre timmar innan hon måste gå och lägga sig för att få åtta timmars sömn.

Sedan jag kom hem idag har jag lagat matlådor, anmält mig till fortsättningen på grekiskakursen, rensat min inbox från 136 mail, beställt Dermalogicaprodukter, kollat upp hindersprövning, tvättat underkläder, mailat en potentiell bröllopsfotograf och, som sagt, till och med hunnit träna, om än en förkortad version. Jag kan vara nöjd med det jag har hunnit med idag, oavsett hur mycket det finns kvar att göra.

Fast hur nöjd och lugn jag än blev av att tänka så, så kunde jag inte låta bli att ligga och formulera mailfrågor till kocken som är ansvarig för vår bröllopsmiddag, så jag fick helt enkelt studsa upp ur sängen igen och dra iväg ett mail till honom också. Ingen idé att inte få det gjort när jag ändå bara kommer att ligga vaken och inte kunna sova förrän jag har fått ner mina frågor på papper.

När datorn ändå är på så passar jag på att blogga lite också. Sedan är jag helt nöjd med vad jag har åstadkommit idag. Synd bara att det fortfarande är så fruktansvärt mycket kvar att göra imorgon!

När folk runt omkring en använder ens egen förkylning som samtalsämne vid kallpratandet, så vet man att man inte längre kan förneka eller förtränga att man är förkyld. Mitt halsont och allmänna trötthet är alltså inte något jag har inbillat mig, och inget jag borde ignorera till förmån för en löparrunda. Det syns alltså på mig att jag är förkyld. Typiskt!

Det känns som att jag alldeles nyligen blev frisk. Ska man inte vara frisk tillräckligt länge för att hinna komma igång med träningen då, innan man blir sjuk igen? Eller är det för att jag inte hade börjat träna och jobba upp immunförsvaret som jag blev sjuk igen? Jag tror att det är den förrädiska vinden som blåste rak igenom mina öron i söndags när jag var på marknad. Dumt nog hade jag inte tagit med mig mina earbags. Så jag kanske får skylla mig själv att jag är sjuk nu.

Om det går att göra sig själv sjuk, så borde det gå att göra sig själv frisk också. Jag ska försöka med god mat och gott sällskap ikväll. Man blir väl frisk av att skratta, eller hur är det? Sedan ska jag se om jag kan få till ordentligt med sömn i natt också. Snacka om att det skulle vara värt det, även ur en tidseffektiv synvinkel, om tillräckligt med sömn verkligen gjorde mig frisk. Då skulle jag ju kunna jobba mycket fortare imorgon, så då gör det inte något om jag inte hann med allt jag ville göra innan jag gick i säng ikväll. Vi får se hur det går!

Det är mycket med allt just nu, vilket är kul tycker jag. Det enda jag inte gillar är när jag inte hinner sova, för då orkar jag inte utföra alla saker jag är upptagen med på dagen på ett bra sätt.

Nya arbetsuppgifter på jobbet har lett till långa dagar och extra mycket flängande kors och tvärs i Sveriges långa land. Jag är jätteglad att jag får vara med på det här tillfälliga projektet, för det har mer med juridik att göra än något annat jag har jobbat med. Men det blir ju ändå jobbigt när man ska hinna med projektet utöver alla sina vanliga arbetsuppgifter i tre veckor.

Grekiskakurssidan har legat nere i två dagar, men började fungera igen idag. Det är jag glad för. Att logga in stup i kvarten och bli stressad över att inte kunna plugga kostar både tid och ork som jag inte har, till ingen nytta. Nu ikväll har jag pluggat ikapp lite, och känner mig glad igen.

Löparskorna ligger kvar i kassen jag tog hit dem i. För ovanlighetens skull är inte slötittande på TV anledningen till att jag inte har varit ute och sprungit, så på ett sätt så känner jag mig rätt så nöjd. Men jag skulle ändå vilja hinna med någon runda den här veckan. Under tiden vägrar jag hissen på jobbet, som den här veckan ligger fyra trappor upp.

Utgång förra helgen tillsammans med en kompis jag inte hade träffat på mycket länge ledde till en intressant och jätterolig natt, och ett telefonnummer från en väldigt söt kille till henne. Jag minns inte när jag verkligen bara hade kul senast, innan det, utan att tänka på något viktigare jag har att göra.

Nu fick jag femton minuter att andas och kände att jag hade tid att skriva ett blogginlägg. Det känns skönt! Men mitt upptagna liv fortsätter. Imorgon blir det middag med en annan kompis som jag inte har träffat på ett tag nu. Sedan, på torsdag, har min syster och jag lyckats planera in budgetmötet för bröllopet på hennes enda lediga dag i oktober. (Som visade sig inte vara helt ledig ändå, så jag ska göra mitt bästa för att inte vara i vägen medan hon bakar paj samtidigt som vi planerar budget.) Slutet av veckan måste jag intensivt jobba med projektet, intensivt plugga grekiska och, mest av allt, intensivt umgås med älskade underbara Totte som är bäst i hela världen!