Jag har nyss varit ute och sprungit min vanliga runda som jag springer när jag bor hos mina föräldrar. Det var inte roligt. En massa saker runtomkring gick fel och det ledde till att jag inte blev så motiverad heller. Jag som i vanliga fall tycker att det jobbigaste med att gå ut och springa är att man måste byta om före. Nu var det en massa sådant trassel jag var tvungen att stå ut med.

Först var jag tvungen att packa upp mina löparskor och min regnjacka ur kassar, för jag hade haft med mig dem hem i helgen och faktiskt tränat även då. (Duktig Erica!) Men tanke på att jag tycker att det är jobbigt att ta på sig överhuvudtaget, så var det nära att jag struntade i att springa bara för att det blev ett extra moment med påklädningen.

Sedan upptäckte jag att jag hade glömt mina fingervantar och mina kära earbags hemma i Göteborg. Sist jag sprang tog jag av mig fingervantarna redan i början av passet, för att det blev för varmt, så jag tänkte att det inte gjorde något. Men fy vad kallt det blev när det regnade på fingrarna!

Regnet gjorde också att jag var tvungen att stänga luvan på regnjackan så mycket att jag knappt såg något när jag sprang. Väldigt obekvämt! Dessutom var jag tvungen att flytta på min iPod så att det inte regnade på den. Det var inte ett uppskattat stopp i mitt flow.

Efter bara några meter insåg jag att jag hade glömt reflexerna. Men jag vände inte om för det kändes som att jag aldrig skulle komma iväg igen om jag gick in. Dessutom har jag en reflex på min regnjacka, så det gjorde kanske inte så mycket.

Halvvägs ungefär var det nära att jag började gråta. Det är så mycket skit på jobbet just nu att det känns som att jag ska bryta ihop när som helst. Men jag började inte gråta. Det värsta är att jag får astma när jag anstränger mig fysiskt och är ledsen samtidigt. Alltså inte att jag måste kippa efter luft när jag gråter, för det måste ju alla. Nej, jag får ett riktigt sugrör i halsen bara jag är nära till tårar. Det stannar kvar ett tag efter att jag har blivit glad också, fast jag inte alls är nära att gråta längre. Så jag sprang och kämpade med luften en liten bit.

Det känns inte som att det här träningspasset gav så speciellt mycket. Ett tag sprang jag så långsamt att jag hade undgått att bli diskad från en gångtävling. Men det är väl som man brukar säga: Varje steg räknas. Fast tyvärr är jag inte så säker på att varje steg räknades, när stegräknaren i min iPod låg och skramlade i bröstfickan istället för att sitta på den regnblöta höften.

De här skorna är underbarast i hela världen och passar absolut perfektast till min brudklänning:

Men de är slut i min storlek och har dessutom 9 cm hög klack, vilket är 6 cm för mycket om Totte fortfarande ska vara längre än mig när vi gifter oss.

Hur ska jag någonsin kunna hitta några skor att gifta mig i? Jag hade bestämt mig för att köpa dessa när jag insåg att de bara fanns kvar i storlek 41. Besvikelsen är enorm!

Varför känns livet tungt just nu? Varför har jag så mycket att göra nu? Varför känner jag inte för att ta tag i saker nu? Varför är jag trött fast jag har sovit 9 timmar?

Varför får jag inte vara med Totte just nu? Varför är det så jobbigt att bo på olika ställen? Varför kan jag inte koncentrera mig just nu? Varför är det så svårt att hinna ha roligt?

Varför kan jag inte bestämma mig för vad som är viktigast just nu? Varför kan jag inte lyckas med allt, så att jag slipper bestämma vad som är viktigt? Varför hänger inte allt på mig? Varför måste jag lita på andra människor?