Allvaret har börjat igen. Tidigare idag tog jag tåget bort från Totte och den trygga verkligheten i Göteborg. Imorgon börjar jobbet på riktigt. Jag jobbade några mellandagar och jag jobbade måndag, tisdag den här veckan, men jag har inte jobbat med skarpt läge på tre veckor nu. Därför känner jag mig lite nervös inför morgondagen.

Dessutom är det lite oklart om det är tänkt att jag ska göra mitt jobb som jag brukar eller inte, för det har varit en del möten om det. Fast jag har inte fått vara med på eller höra resultatet från det sista mötet, så jag kan ju inte göra på något annat sätt än det vanliga, antar jag. Möjligen ska jag jobba olika beroende på vilken ort jag är på. Det känns inte bra att jag inte riktigt vet.

På tåget läste jag igenom några gamla sms som jag hade kvar i mobilen. De vittnade om panikångest, arbetsdagar fram till kl 21 och omöjlighet att sova utan Totte. Då började jag förstå vad den oidentifierade känslan jag har haft i magen de senaste två dygnen beror på. För trots att jag vet att jag har glömt bort hur hemskt det är att vara utan Totte, så har jag inte riktigt kunnat föreställa mig att det skulle vara så hemskt. Men när jag läser texten som jag själv har skrivit till Totte, med helt ocensurerade känslor, då förstår jag att det verkligen är hemskare än jag nu tror.

Magkänslan hade inte glömt. Magkänslan kom ihåg att det skulle bli ett helvete så fort jag måste sova utan Totte fler än två dygn i sträck. Magkänslan kom ihåg att det är mycket värre att bo hemma hos mina föräldrar när man jobbar hela tiden och måste åka därifrån på helgen när det börjar bli roligt, än vad det var att bo hos mina föräldrar när alla var lediga och firade jul. Magkänslan vet att jag kommer att bli frustrerad när jag inte kan vika inbjudningskort på kvällen om jag har någon timme över, för att jag inte har de fina papperen med mig. Magkänslan vet att jag kommer att bli stressad och känna mig hjälplös när jag vill diskutera gästlistan med Totte, men han sitter vid datorn och bara lyssnar ytterst halvhjärtat på vad jag säger i telefonen. Och jag tror att magkänslan misstänker att min vilja att äta nyttigt igen, nu när helgerna är över, enbart kommer att leda till en känsla av värdelöshet och inte alls till nyttigare mat, för det har jag inte tid med.

Så trots att jag lämnade Göteborg med gott humör, helt inställd på att göra det bästa av situationen och bara med en liten oidentifierad känsla i magen, så anlände jag till Uppsala med en fullt utblommad oro att det kommer att bli en precis lika jobbig vår som det var höst. Och det känns ännu jobbigare så här nära bröllopet. Vad underbart det skulle vara om jag kunde ta ledigt hela våren och bara jobba med att få bröllopet klart och träna varje dag så att min kropp var klar för bröllopet. Önsketänkande. Men tänk vad underbart det skulle vara att få jobba från kontoret i Göteborg hela våren och kunna ägna varje kväll åt att fixa med bröllopet eller gå på step up. Det är väl ändå inte helt orimligt begärt? Hoppas, hoppas!

Mitt i natten kunde Totte och jag inte sova för att vi blev besatta av att ta reda på vad roten ur 0,5 är. Knäppt! Vi var bara tvungna att få veta vad roten ur 0,5 är. Efter mycket gissande och diskuterande tog vi fram en miniräknare. Den hade i och för sig inte roten ur-funktion, men vi kunde kolla upp våra gissningar. Då visade det sig att våra gissningar var ganska nära, men inte riktigt rätt. Vi kom också fram till att man inte kan uttrycka roten ur 0,5 i något exakt tal.