Plötsligt kunde jag inte andas idag när Totte jag var ute och gick. Jag försökte dra in luft, men det var tvärstopp. Det kändes ungefär som det första andetaget man försöker ta efter att man har svalt fel när man dricker vatten, fast utan något vatten att hosta upp. Dessutom fortsatte det vara omöjligt att andas, så jag visste inte vad jag skulle göra. Jag försökte hosta, men det gick inte så bra det heller först.

Totte ringde 112 medan jag tog av mig halsduken och knäppte upp jackan. ”Min flickvän kan inte andas.” hörde jag honom säga medan jag tvingade mig själv att inte få panik. När jag försökte ta ett stort andetag för att få in luft genom munnen insåg jag att jag kommer att dö om jag fortsätter så här. Jag vet ju att min ansträngningsastma bara kommer när jag är ledsen och upprörd. Det sämsta jag kan göra är alltså att få panik. Inte för att det här var någon astma (det var mycket värre) men det skulle ju inte hjälpa att få astma också.

Så till slut försökte jag istället ta ett pyttelitet andetag med näsan, och det gick faktiskt. Totte var nära att be om ursäkt till 112 och lägga på, men jag skakade på huvudet. Jag kunde ju fortfarande inte andas genom munnen, och bara pyttesmå andetag genom näsan. Det försökte jag signalera till Totte, men han förstod inte. Fast han förstod ju att det fortfarande inte var bra, för jag kunde inte prata.

Lagom till att Totte fick en sjukvårdare att prata med i telefonen, så fick jag tillbaka förmågan att i alla fall andas ut genom munnen och således också prata, eller snarare väsa fram några ord i taget. Jag hostade och harklade mig, men jag vet inte om det egentligen hjälpte. Efter ett tag kunde jag ta djupa andetag med näsan, men det kändes som astma när jag andades in genom munnen, när det väl gick att andas in genom munnen överhuvudtaget. Vid det laget kände jag i alla fall att jag skulle överleva det här om det bara inte blir värre. Jag får väl andas med näsan resten av mitt liv.

Nu när jag faktiskt kunde prata lämnade Totte över telefonen till mig. Sjukvårdaren undrade om det gick att andas som vanligt nu, men det tyckte jag inte att det gick. Lite som astma ungefär. Sedan frågade hon om jag är allergisk mot något, men det är jag ju inte. Jag var ganska skärrad vid det laget så när hon frågade igen om jag kunde andas som vanligt svarade jag att jag nog kunde det, men att jag bara känner mig rädd fortfarande. Hon undrade om jag ville åka till sjukhuset, men det kändes onödigt nu när jag kunde andas igen, tyckte jag. Hon tyckte att jag skulle ringa 112 igen om det hände igen, men att jag annars kunde gå till vårdcentralen på måndag för att se vad det kan ha berott på och om det finns någon risk att det händer igen.

Efter händelsen går jag omkring och tänker på hur jag andas hela tiden. Jag är nästan rädd för att svälja bara för att jag kanske sväljer fel. Men jag vet ju inte om jag svalde fel när det hände. Jag tror att jag precis skulle säga något till Totte och andades in för att börja prata, och då gick det inte att andas in plötsligt. Men jag upplevde det aldrig som att det fanns något i vägen i luftstrupen. Fast det borde ju ha varit något, till exempel slem eller saliv. Jag har haft slemhosta till och från i flera veckor, men just idag innan händelsen har jag inte hostat någonting. Efteråt däremot har jag hostat en del. Om inte annat hostar jag för att jag blir rädd varje gång det finns lite slem i halsen, så jag hostar hellre upp det än riskerar att inte kunna andas igen.

Om jag tänker på hur hemsk händelsen var, jämfört med andra saker man kan råka ut för, så är jag lite kluven. Det är klart att det är jobbigt att inte kunna andas, men det gjorde inte direkt ont. Och jag fick ju i mig lite syre igen innan jag var i närheten att svimma eller så. Sedan när jag kunde andas bra med näsan så var det ju inte någon skillnad jämfört att välja att andas med näsan frivilligt. Det enda jag verkligen inte skulle vilja uppleva igen är egentligen rädslan. Om jag visste att jag skulle gå igenom samma sak igen och att det skulle gå exakt likadant denna gång, så att jag visste att jag skulle få tillbaka luften innan det blir farligt, då skulle jag inte vara rädd. Då skulle jag kunna tänka mig att gå igenom samma sak igen. Men det kommer man ju aldrig att kunna veta. Alltså så skulle jag bli lika rädd igen om det hände igen. Därför skulle jag hellre vilja uppleva att till exempel slå i knäet i skrivbordet igen (vilket jag gör lite nu och då på jobbet) även om det gör fruktansvärt ont, än att råka ut för det här igen.