Alla inlägg under februari 2011

Av Erica - 24 februari 2011 09:17


Vattenkranen på jobbet har alltid varit lite konstig på morgnarna. Det går inte riktigt att få kallt vatten direkt, så om man vill ha ett glas vatten på morgonen så måste man spola ganska mycket vatten i diskhon först.


De senaste dagarna har jag tyckt att kranen har varit extra envis. Vattnet vill liksom aldrig bli kallt, hur länge jag än spolar. Jag har fått stå där hur länge som helst med handen under strålen, men vattnet känns fortfarande ljummet varmt mot pekfingret.


Till slut har jag nu kommit på att det inte är vattnet som aldrig blir kallt. Det är jag som aldrig blir varm. Vattnet känns varmt och skönt mot mitt istappsfinger även när det har blivit så kallt att det är friskt och skönt att dricka. Det är ju sjukt!

ANNONS
Av Erica - 21 februari 2011 14:30


Ett väldigt trevligt jobbsamtal väntade i min telefonsvarare idag, när jag kom tillbaka från semestern. En som är chef för en avdelning på huvudkontoret hade ringt mig och ville att jag skulle jobba under honom. Fler juridiska arbetsuppgifter, färre resor och mer struktur, kommer det att bli. Det passar mig perfekt! Dessutom är min nya chef troligen en av de bästa cheferna på hela företaget jag jobbar på.


Om tre veckor börjar jag flyttas över till mina nya arbetsuppgifter. Inom en månad kan jag alltså kanske, möjligen, förhoppningsvis få sova i min egen säng även vissa vardagar! Det ser jag fram emot jättemycket, men jag ser lika mycket fram emot mina nya utmaningar. Jag vet inte ens exakt vad det är jag ska jobba med, men jag är inte alls nervös. Det känns som att det enda jag vet är att jag kommer att klara av det. Och jag kan inte tänka mig att det skulle kunna vara mer frustrerande, slitigt och förvirrande som det jag jobbar med nu.


Bara det faktum att jag kommer att veta vem min chef är, bådar ju gott. Så fort jag får möjlighet ska jag begära semester för min smekmånad i sommar. Semester är ju en sådan sak som jag inte har haft en aning om vem jag ska berätta för att jag tänker ta annars. Nu kan jag säga det till min chef. Det verkar inte ens helt omöjligt att man kan få ha utvecklingssamtal med honom. Han nämnde till och med högre lön, alldeles på eget bevåg, även om det han sa om den var att vi tar det samtalet i nästa steg. Först gör vi själva överflytten.


Man kan tycka att det borde vara skrämmande att inte veta vad man ska göra i sin nya roll. Jag vet inte ens vad jag kommer att ha för befattning. Men av någon anledning har jag världens största självförtroende. Jag vet vad jag inte är expert på, och jag vet att jag inte behöver skämmas för att be om hjälp med dessa saker. I övrigt vet jag att jag är riktigt bra på vad jag gör, så det finns ingen anledning att vara orolig. Sist med inte minst vet jag att min nya chef är väldigt mån om mig, så jag behöver inte försöka vara någon annan än jag är för att han ska tycka om mig. Jag har helt enkelt gått in i ett nytt, spännande, hittills okänt äventyr på jobbet och jag är inte ett dugg nervös.

ANNONS
Av Erica - 21 februari 2011 08:45


Förhoppningsvis är det här sista veckan from hell. Efter att inbjudningskorten är tillverkade och klara kommer inte bröllopsfixandet vara lika intensivt längre. Och förhoppningsvis lyckas jag sprida ut alla resterande stora projekt över längre tid (utan en Gran Canaria resa i mitten). Men nu är det en helvetesvecka kvar och då gäller det att prioritera rätt så att man inte blir besviken på att man inte hinner med allt annat.


Prio 1: Inbjudningskorten!!!


Prio 2: Bröllopshemsidan!!


Prio 3: Grekiskaläxan!


Prio 4: Stegen


För övrigt ska jag jobba, äta och sova så absolut minimum det är möjligt, utan att må dåligt. Om inbjudningskorten fortfarande inte är skickade när den här veckan är slut, så vet jag inte vad jag ska ta mig till. Förmodligen fortsätta ha dem som prio 1. Det är bara att bita ihop tills de är klara. Jag är trots allt sjukt stolt över dem och älskar varje sekund jag sitter och tillverkar dem. Det enda jag inte gillar är att inte ha tid med dem.

Av Erica - 20 februari 2011 19:30


En vecka på Gran Canaria med hela familjen, för att fira mammas födelsedag kan se ut såhär:


Redan på flygplatsen hade vi roligt!


Utsikten från balkongen kunde man inte klaga på, och poolen gillade jag!


Valdemar gömde sig i ryggsäcken, både när vi flög och när den läskiga städerskan var på hotellrummet.


14 februari var det alla hjärtans dag, så Totte fick en överdrivet gulliduttrosa present med bland annat ett vitlöksrivjärn som han uppskattade och använde direkt.


Det var även mammas födelsedag 14 februari, så vi firade stort. I brist på en traditionell tårta satte vi ljusen i en rulltårta och hade även en glasstårta att njuta av.


Även om det blev en hel del skumpa och härliga drinkar på semestern, så tror jag inte att den här muppiga bilden på mig går att skylla på alkohol. Ibland är jag bara helt enkelt konstig.


Såhär såg den ena stranden vi besökte ut. Här beskådad uppifrån höjden på en av våra promenader.


Det är inte bara jag som kan se muppig ut. Här är vi i Las Palmas och shoppar.


Sammanfattningsvis var semestern helt underbar, sällskapet otroligt trevligt och värmen fantastiskt härlig!

Av Erica - 20 februari 2011 12:15


När vi lämnade Gran Canaria i igår eftermiddag var det 20 grader varmt och sol. När vi landade på Arlanda senare på natten var det 21 minusgrader. Det är en skillnad på mer än 40 grader. Snacka om ”Välkommen till verkligheten.”! Vintern är fortfarande kvar och det är bara att börja jobba igen.


Jag kan aldrig föreställa mig att man någonsin ska behöva ha jacka ute, när det för tillfället är 20 grader varmt. Och jag kan aldrig föreställa mig att man någonsin ska kunna gå utan jacka, när det för tillfället är 20 grader kallt ute. Men nu var det så kort tid mellan de två tillfällena att jag nog för första gången fortfarande kunde komma ihåg hur det kan vara sant.


40 grader kallare på 6 timmar är inget jag rekommenderar. Men jag antar att det var bättre än att inte åka alls. Solbrännan sitter trots allt kvar, hur hårt kylan än biter i kinderna!

Av Erica - 13 februari 2011 10:30


Flygplansfönstret visar världen i miniatyr, långsamt svepa förbi där utanför. Det tar ganska lång tid att glida förbi en hel liten udde. Men jag vet ju att vi egentligen flyger riktigt fort. Hur kan det komma sig att det ser ut som att vi flyger så långsamt?


Det går upp för mig att den lilla udden som det tog ”ganska lång tid” att flyga förbi (kanske 5 minuter) nog var Danmark. Hela Danmark. Det är det här miniatyrperspektivet som förvillar mig. Hade vi åkt såhär fort på en motorväg hade träden bara svischat förbi. Men från luften kan man glida förbi hela världsdelar harmoniskt, långsamt fort.

Av Erica - 11 februari 2011 09:57


I morse stod jag och väntade på bussen i 35 minuter. Det var svinkallt, hur mycket snö som helst och elaka vindar blåste snö i ansiktet på en. Då tänkte jag på Gran Canaria. ”Imorgon eftermiddag är jag på en plats där snö inte finns och värmen troligen är tillräcklig för att jag inte ens ska behöva ha jacka på mig.” tänkte jag. Härligt!


De andra som stod och väntade på bussen med mig, klagade jättemycket och anmärkte på alla bussar som åkte förbi åt andra hållet och borta vid en annan gata. De tyckte att ju fler bussar som åker åt andra håll, desto sämre för oss. Då måste vi ha missat minst 4 bussar. De försökte ringa bussbolaget och ringde sina nära och kära, och varnade för snökaos. Jag såg det som ett gott tecken att bussarna kom på rätt tider åt andra hållet. Självklart kommer det att åka förbi två bussar åt andra hållet innan vår buss kommer, ifall det är så att en buss åt vårt håll har fastnat och inte dyker upp. På dem lät det som att alla bussar hade fastnat i snön eller var jätteförsenade, helt enkelt att inte en enda buss gick som den ska.


När jag hade stått där i de 30 minuter det tar mellan bussarna, enligt tidtabellen, plus 5 minuter som jag var i god tid innan den första skulle ha gått, så kom mycket riktigt en buss. Den bussen kom, var i tid och hade inga problem att köra in oss till stan. Det är klart att det kan vara fler bussar som är försenade idag, men att vi stod och väntade i 35 minuter tyder inte på någonting annat än att det var problem med en enda buss, den vi skulle ha åkt.


Väl inne i stan blev det problem med en enda buss till, den vi åkte. Den kom inte upp för backen som ligger precis när man kommer in till stan. Efter att ha försökt flera gånger släppte bussföraren av oss, så jag gick helt enkelt till jobbet sista biten. Jättebra, massor av steg! Det tråkiga var ju att frysa och få snö blåst i ansiktet hela vägen. Det hade jag velat ha en paus ifrån. Jag går gärna. Det vill jag inte ha en paus ifrån, men vädret vill jag ha en paus ifrån. Varför händer sådant här inte när det är fint väder och sommar? (Jag vet, ni behöver inte förklara det för mig.)


På min väg till jobbet satt jag plötsligt på rumpan på trottoaren. Jag brukar inte halka och ramla, men den här gången var det som att det inte fanns något alternativ. Jag gick, helt obehindrat, och så plötsligt satt jag ner. Jag märkte knappt ens att jag ramlade. Det fanns inget att parera, för jag upplevde aldrig att det var halt.


Nu är inte jag den som är pinsam av mig, så jag reste mig helt enkelt upp igen, utan att titta mig omkring och bekymra mig för hur många som hade sett mig. Sedan hann jag gå fyra steg till innan jag satt ner på rumpan igen. Fortfarande utan att bry mig om ifall jag skulle tycka att det var pinsamt eller inte, så satt jag kvar på rumpan, log lite för mig själv och tänkte ”Det här är ju nästan komiskt.”. Jag tänkte även att det inte var någon idé att ställa sig upp igen om jag bara ska ramla hela tiden.


Troligen satt jag kvar lite för länge, för det kom fram en man och ville hjälpa mig upp. Det kan han väl få göra, men jag kunde ta mig upp själv. Han påpekade att jag nog hade för dåliga skor. Jo tack, jag vet. Mina riktiga vinterskor är ju kvar i Göteborg. Där har vi rimligt vinterväder, där mina vadderade lågskor jag har på mig idag fungerar alldeles utmärkt. Han hjälpte mig upp och gick därifrån. Fortfarande inte pinsamt, men jag orkar inte behöva prata med människor. Att prata med människor är alltid jobbigt. Och nu ville alla som gick om mig fråga hur det gick. Tur för dem att det hade gått bra för mig. Jag är nämligen inte den som svarar att det gick bra om jag har ont någonstans, och det enda de vill höra är att det gick bra.


Till slut fick det hemska vädret mig att gå in på Hemköp och värma mig lite. Där hände två dåliga saker. Det ena var att jag bestämde mig för att köpa en fralla med vitt bröd och solrosfrön, vilket är sämre än att inte äta något extra mellanmål alls, men bättre än att köpa choklad, som var min första tanke. Det andra dåliga som hände var att världens långsammaste Hemköp-arbetare stod och plockade upp nya frallor. Jag ville inte gå fram och vara i vägen när han höll på, och jag ville ju helst ha mitt bröd från den nyaste plåten han höll på att packa upp. Så jag väntade och väntade och väntade, medan han pratade med kunder, pillade naveln och gick enormt långsamma steg helt utan energi fram och tillbaka mellan plåtstället och frall-lådorna.


Jag lovar att det tog honom en halv minut varje gång han skulle gå de (seriöst) tre stegen tillbaka till plåtarna. Jag förstår inte hur han gjorde. Jag skulle inte kunna jobba sådär långsamt om jag så ansträngde mig till mitt yttersta. Killen i frukten hann lägga upp frukt från en hel vagn under tiden den här killen bara fick i en enda plåt. Det är helt sinnessjukt.


Till slut fick jag min fralla ändå, och stolt som en tjockis över att frallan inte var gjord av choklad gick jag vidare mot jobbet. Väl framme är det fler än jag som har fastnat i snökaoset, så vi kan ändå inte riktigt dra igång med något, alltså gjorde det inget att jag blev extra försenad av frall-incidenten. Nu hoppas jag bara att jag slipper handskas med vädret något mer idag. Fast det skulle kanske vara lite härligt om det är extra dåligt väder imorgon bitti, så att det sista jag ser av Sverige, innan semestern, är hemsk, förfärlig snö. Då blir det en härlig kontrast att landa på Gran Canaria!

Av Erica - 8 februari 2011 22:19


Det är inte så mycket som har hänt med vår lägenhet, men däremot med omgivningen. Den största skillnaden är att ett träd är borta; det träd som gjorde att det nästan inte syntes någonting alls på bilderna i somras. Det gillar jag, för då kommer hela huset att synas utmärkt på bilderna nu i sommar när huset är klart!


Annars är det bara fasaden som fortsätter att växa fram. Vår lägenhet var ju redan klar förra månaden, men nu har nästan hela huset fått fasad. Jag tror att det blir ett riktigt fint hus. Nöjd och glad!



Presentation

Tidigare år

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2011 >>>

Omröstning

Ni som har egna bloggar: Vilken månad har ni mest besökare?
 Januari
 Februari
 Mars
 April
 Maj
 Juni
 Juli
 Augusti
 September
 Oktober
 November
 December

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Sju Sorters Drömmar med Blogkeen
Följ Sju Sorters Drömmar med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se