Måndag måste vara en bra dag att börja träna igen. Jag undrar var mina hantlar är i allt visningsstädkaos. Och jag undrar var mitt gymkort för Göteborg är. (Dumt nog har jag koll på det för Uppsala, fast jag inte ska dit på ett tag nu.) Snön har visserligen försvunnit, men jag vågar inte riktigt lita på att det inte är halt någonstans, så jag vågar inte springa utomhus riktigt än. Vi får se vad jag ska hitta på, men att träna idag vore väldigt bra!

Grekiskapluggandet har fått hålla sig undan för bröllopsbestyrens skull ganska länge nu, men idag har jag i alla fall strukturerat upp vad det är jag har missat. Det känns som att det kan bli svårt att ta igen, men det känns inte omöjligt.

Tre läxor har jag redan missat att lämna in, fast tiden har gått ut, men jag tror inte att det är hela världen om jag bara lämnar in dem innan tentan. Det mest akuta nu är ett Adobe Connect möte på tisdag. Jag vet seriöst inte om det mötet kommer att gå så bra för mig, men jag tänker i alla fall försöka.

Imorgon tänker jag plugga från sekunden jag kommer hem från jobbet till sekunden jag ska gå och lägga mig. Efter det får vi se hur förberedd jag känner mig inför tisdagen. När det gäller resten av pluggandet så tycker jag bara att det skulle kännas tråkigt att ge upp. Jag kanske inte orkar eller har tid att lämna in alla läxor till slut. Jag kanske inte kommer att hinna lära mig allt till tentan. Men det får vi se då, när kursen är slut. Just nu tycker jag bara att det är roligt att lära mig det jag lär mig, när jag har tid.

Mitt mål är inte att till varje pris bli godkänd på grekiskakursen. Om jag känner att jag har bröllopsbestyr som är viktigare eller roligare så går de först. Men så länge kursen är igång så tänker jag inte ta ut förlusten i förskott. Om det går så går det. När jag väl pluggar så tycker jag att det är jättekul! Jag är helt enkelt inte redo att ge upp än.

Bilderna jag tog på lägenheten i februari har jag inte haft tid att lägga upp förrän nu. Såhär såg vår nya lägenhet ut för en månad sedan, alltså. Huset ser nästan helt klart ut utifrån. De har till och med tagit bort byggställningarna. Det bådar gott!

Bäddad säng är något som bara förekommer i ytterst sällsynta fall hemma hos mig och Totte. Detta trots att ju sängen står i vardagsrummet, i och med att vi bor i en etta. Det känns liksom aldrig prioriterat att bädda sängen. Dessutom är ju sängen mycket mindre mysig när den har överkast på. Obäddad är den mycket mer inbjudande och går att använda även på dagen, till att läsa en bok i eller gömma sig under täcket.

Inte ens när vi har besök bäddar vi sängen. Vi kanske lägger täcket snyggt, men vi lägger inte på något överkast. Fast någon gång ibland kan det hända att vi anstränger oss och bäddar med överkast, när vi har fest till exempel, eller nu inför visningen av lägenheten.

De senaste två nätterna har jag bott på hotellrum, i ett helt osnobbigt enkelrum. Det som slog mig när jag skulle gå och lägga mig första natten, var att det inte fanns något överkast. Sängen var fint iordninggjord med täcket perfekt utslätat och så, men det fanns inget överkast. När jag hade kommit in i rummet från början, tänkte jag inte på att det inte fanns något överkast. Det är alltså inget som skulle ha gjort det nämnvärt mycket mer trivsamt i mina ögon. När jag kröp upp i sängen på kvällen och tittade på TV, märkte jag inte heller att det saknades överkast. Det var bara väldigt smidigt att puffa till kuddarna som ryggstöd.

Förvånansvärt nog upptäckte jag inte att det inte fanns något överkast förrän jag inte var tvungen att plocka bort det, vika ihop det och hitta någon lämplig plats att göra av det. Annars är det det man alltid måste göra på hotellrum, försöka hitta en bra plats att förvara överkastet när man sover. Jag tycker att det känns så otrevligt att slänga överkastet på golvet, så jag brukar alltid vika ihop det och lägga det i en fåtölj eller liknande. Men det är ofta tungt att vika ihop och i vägen om man vill sitta i fåtöljen på morgonen. (Jag bäddar inte på morgonen, utan lämnar överkastet åt städerskan.) Faktum är att överkastet mest bara brukar vara besvärligt.

En gång gömde jag överkastet i ett skåp ovanför garderoben. Då lät städerskan det vara hela veckan och snyggade bara till täcket. Den här gången fanns det alltså inte ens något överkast. Dessa två gånger har varit bland de bästa vistelserna jag har haft, ensam på hotell. Det är jätteskönt att slippa bädda upp! Och den här gången märkte jag alltså inte ens att överkastet saknades, förrän jag märkte att jag slapp ta undan det. Överkast är väldigt överskattade!

Våra diskhanddukar är borta, och jag hatar det! Jag hatar det för att de är helt underbara, rosa, fina, rosa bandet edition. Jag hatar det för att de suger upp vatten från tallrikar som inga andra handdukar jag någonsin har stött på. Jag hatar det för att det är jag som har köpt dem och vill inte behöva hitta nya att köpa.

Men även om vi hittar handdukarna redan idag, så hatar jag ändå att de är borta. För det innebär nämligen att en av tre saker har inträffat. En av tre saker som jag hatar:

1. Totte går inte att lita på, för att han tappar bort mina saker när jag inte är hemma. Det här alternativet är sant om handdukarna försvann under de tre veckor jag var borta hemifrån. Det skulle vara hemskt om det är sant, för jag vill absolut kunna lämna mina saker i Tottes vård, både utan att de kommer bort och utan att de blir trasiga.

2. Tottes mamma går inte att lita på, för att hon förskingrar saker när hon hjälper oss att städa. Det här alternativet är sant om handdukarna försvann den galna helgen jag kom hem från att ha varit borta i 3 veckor, när hon hjälpte oss att städa hela lägenheten inför fotograferingen av mäklaren. Hon hade mest hand om köket, medan Totte och jag var i andra delar av lägenheten. Det vore hemskt om det här var sant, för hon är verkligen jättesnäll som hjälper oss och jag vill absolut kunna känna mig trygg med mina saker i hennes händer.

3. Jag själv går inte att lita på, för att jag tappar bort mina egna saker och kommer inte ens ihåg att det är jag själv som har gjort det. Det här alternativet är sant om handdukarna var borta redan innan jag åkte bort och var borta i tre veckor (såvida det inte var Totte som slarvade bort dem då) eller om de kom bort när jag ensam gjorde sista städningen precis innan fotografen kom. Det här skulle vara jättehemskt om det är sant för det betyder att jag inte är kapabel att hålla ordning på mina egna saker. Jag hatar att inte ha kontroll på vad jag själv gör! Det vore en sak om Totte eller hans mamma har slarvat bort dem. Då kan jag i alla fall skälla på dem och har rätt att bli sur. Men om det är jag själv som har slarvat bort dem så är det mig det är fel på. Då vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Lika frustrerande som att veta att det är en av dessa tre som är sanningen, lika frustrerande är det att inte veta vilken av de här tre som är sanningen. Om vi hittar diskhanddukarna så kanske omständigheterna kan berätta för mig hur de kom bort, men det är inte säkert. Och om vi aldrig hittar dem så kommer jag aldrig få veta hur de kom bort. Det hatar jag! Det hatar jag mycket mer än det faktum att de är borta!

Toalettuppfräschare är något av det värsta jag vet! Jag vet inte varför, men jag börjar ha några teorier om vad det kan bero på.

De är till för att toaletten hela tiden ska vara ren och fräsch, men jag får snarare upplevelsen av att de aldrig blir färdigstädade. När det sitter en liten behållare i toaletten hela tiden är det precis som om man hela tiden skulle ha alla sina flaskor med rengöringsmedel framme och synliga hela tiden. Ja, man kanske har städat klart, men man har inte plockat undan efter sig än.

Dessutom luktar de. Jag antar att det är meningen att det ska lukta gott, men jag är inte imponerad. När det luktar blommor eller citron inne på toan så vet jag att det egentligen bara döljer en annan lukt. Det blir krock i min hjärna på något vis. Jag vill helst att det inte luktar någonting alls inne på toa, men om det ska lukta något så får det hellre lukta illa. Då vet jag vad jag har att handskas med. Luktar det bara lite illa så vet jag att jag överlever ändå. Luktar det mycket illa vet jag att det är bäst att vänta med att besöka toaletten. Men om det luktar citroner kan det mitt vad det är blandas med illalukt som håller mig fången tills jag är klar.

Idag upptäckte jag en helt ny anledning till att hata toalettuppfräschare. När jag kom in på toan på jobbet låg det ett papper kvar i toaletten. Någon innan mig hade alltså inte lyckats spola ordentligt. Jag vet varför. Jo, för att när man spolar i toaletten på jobbet skummar det så mycket från toalettuppfräscharen att man inte ser om det är något papper kvar, blandat med allt skum. Alltså är det omöjligt att upptäcka att man måste spola en andra gång. Det problemet uppstår aldrig utan toalettuppfräschare. De är helt enkelt bara till för att dölja, men de gör det bara svårare att ta reda på om det verkligen är rent eller inte!

Det är ganska vanligt att saker inte går som man har tänkt. Inte minst när man har ett helt bröllop att planera. Men när det gäller inbjudningskorten så kan jag meddela att de blev precis så bra som jag hade tänkt mig. De ser nästan exakt ut som min prototyp, som jag gjorde för mer än ett halvår sedan, med undantag för några rena förbättringar.

Jag är inte på något sätt besviken, sådär som man kan vara ibland när någonting inte blir precis som man har föreställt sig, även om det ändå blir bra. Nej, utan dessa inbjudningskort är precis så bra som jag ville att de skulle vara. Såhär i efterhand tycker jag absolut att det var värt alla långa timmars klippande, fixande och klistrande för att få dem precis såhär bra!

När man verkligen vet vad man vill så ska man inte ge upp. Om man kämpar vidare så kan man nå sitt mål, med ett precis så bra resultat som man har föreställt sig! Det känns bra! Men med det sagt så vill jag meddela att jag inte tror att jag har någon jättetydlig bild av någonting mer vad gäller bröllopet överhuvudtaget. Det känns också bra, för då behöver jag inte kämpa dygnet runt för att förverkliga några fler drömbilder. Självklart måste jag lägga ner tid på att planera och fixa, men resten kan nog bli bra på olika sätt. Jag är öppen för förslag. Jag måste inte göra det på det mest besvärliga och tidskrävande sättet för att få något specifikt jag vill ha.

Papper och pyssel är min grej. Inbjudningskorten blev precis så fina som jag ville ha dem. My work here is done!

Äntligen har jag makt över mitt eget liv igen. Inbjudningskorten till bröllopet är färdiga. Det känns som att jag inte har kunnat göra någonting annat, eller ens tänka på någonting annat, än inbjudningskorten i en månad nu. Veckan from hell blev snarare tre veckor from hell. Jag har nästan suttit med de där korten dygnet runt och varit tvungen att säga ”nej” till Totte varje gång han vill göra något. Dessutom har jag varit tvungen att säga ”Jag vet inte och jag har inte tid att tänka ut vad jag vill.” när han har frågat om han ska göra något. Det har känts som att min oförmåga att ägna mig åt någonting annat har förlamat både honom och mig. Konstigt, för när han inte ägnar sig åt något annat än dataspel dygnet runt, så förlamar det inte mig från att till exempel diska eller möblera om.

Med tanke på att jag har haft veckor from hell, så har de ändå varit riktigt trevliga. Det enda negativa har varit stressen över att inte ha tid att göra någonting annat. Det jag faktiskt har gjort har jag inte på något sätt vantrivts med. Jag älskar att sitta och pyssla. Egentligen har det här varit några av de bästa veckorna i mitt liv. Det har varit underbart att få klippa, klistra, skapa, anpassa och färdigställa. Jag har till och med tillåtit mig själv att verkligen göra allting så perfekt som jag vill göra det. Nog för att jag egentligen inte har haft tid, men ska man göra något perfekt så är det väl ändå inbjudningskorten till sitt eget bröllop. De gör man ju bara en gång. Det har varit underbart att sitta och tillverka dem, och det har varit hemskt att inte kunna göra någonting annat.

Nu när jag ändå är klar så känns det som att jag har kommit tillbaka till vekligheten. Redan när jag höll på med att lägga de sista korten i kuverten, så började jag automatiskt låta mig själv börja tänka på andra saker. Jag planerade morgondagen lite, och tänkte att det nog är dags att måla om de extremt försummade naglarna. Jag har tid att blogga igen, och tid att läsa andras bloggar igen. Det känns som att komma tillbaka till livet.

Tyvärr får jag inte överdriva min frihet nu, för dessa veckor med inbjudningskortstillverkande har lett till att jag ligger efter med en hel del andra saker. Det blir med andra ord hårt jobb och väldigt lite slappande de kommande veckorna också. Men det ska ändå bli skönt, för då kommer jag ändå att kunna bocka av saker vart efter jag blir klar med dem. Inbjudningskorten har varit som en enda stor post som det inte har hänt någonting med förrän det var helt klart, och gick att bocka av, igår.

Ikväll ska vi tvätta för första gången på mer än en månad. Sedan gäller det för mig att ta tag i mitt revisorsjobb i bostadsrättsföreningen. Därefter måste jag försöka komma ikapp med grekiskapluggandet. Jag vet inte ens om det kommer att gå. Jag ligger så mycket efter med grekiskan att jag seriöst misstänker att jag inte kommer att klara av att lära mig allt till tentan. Men jag ska göra ett försök. Om jag hinner lära mig hälften så klarar jag inte tentan, men jag har i alla fall kvar kunskapen som jag väl har lärt mig. Kanske hinner jag till omtentan. Vi får se. Bara jag inte lägger allt krut jag har på det, för det finns oändligt mycket saker kvar att fixa med bröllopet också. Det är verkligen dags att beställa tårta och boka hotellrum. Dessutom måste jag hålla bröllopshemsidan uppdaterad från och med nu, eftersom folk snart får sina inbjudningskort och surfar in där. Livet är tillbaka, så även alla miljoner olika saker jag måste göra.