När jag tänker på att det är mindre än 3 veckor kvar tills vi gifter oss, så blir jag lite illamående. Inte för att jag inte längtar, utan för att jag har så mycket kvar att fixa. Det är så mycket kvar som jag vill fixa. Det är ju kul att fixa! Jag vill vara kvar i fix-stadiet i mer än 3 veckor till!!!

Snart är ju bröllopet över. Det är inget jag ser fram emot. Festfixningsmässigt har vi passerat den punkt då det är som bäst. Den punkt då man fortfarande är mitt uppe i att fixa och fortfarande hinner utföra fler idéer man kommer på. Nu har jag istället fullt upp med att hinna göra klart det jag har påbörjat och jag är rädd att jag inte kommer att ha tid att andas medan jag gör detta, och därför inte kommer att ha tid att njuta av det. Tråkigt!

Samtidigt är jag överlycklig för att det är så kort tid kvar tills jag och Totte får vara gifta med varandra! Det ska bli jättekul och underbart! Kanske lite underbart just den dag vi gifter oss, men framförallt underbart i hela vårt liv sedan! Så det är ju bra att det roliga äktenskapet tar vid där det fantastiska bröllopsplanerandet slutar!

Jag känner mig nästan schizofren som har så olika reaktioner på de två olika delarna av samma händelse. Längtar ihjäl mig efter att få gifta mig och känner att resan bara precis börjar den 11 juni. Är tokstressad över allt som ska göras inför bröllopet och vill förlänga ut den tiden för att jag tycker att det är superkul att fixa och allt detta kommer att ta slut 11 juni. Bra att jag slipper välja. 11 juni kommer att komma inom 3 veckor, oavsett hur lång eller kort tid jag vill att det ska vara kvar!