Nu har vi flyttat ut allt från den lägenhet där Totte och jag bodde våra första 3 år tillsammans. Det känns lite konstigt att jag aldrig mer ska tillbaka dit. Vi har många fina minnen från den lägenheten, även om den var alldeles för liten för oss. Och ännu fler fina minnen har vi från gräset utanför!

Även om jag hatar att inte ha någon ordning på mina saker, och hatar att inte ha tillgång till alla mina saker, så känns det inte alls så hemskt att bo hemma hos Tottes mormor och morfar nu, med bara de nödvändigaste sakerna i en enda röra på deras golv. Det känns som att det i princip är så jag har levt hela tiden, i den gamla lägenheten också. Dessutom är jag ju van att resa och bara bo i en resväska, så det är inget konstigt med det.

Det värsta är att jag just nu har dålig koll på vara alla saker till bröllopet är. Förhoppningsvis finns allt i de kassar på golvet där jag tror att det finns, men jag har inte haft tid att packa upp dem och se efter. Det stör mig enormt att jag inte kommer att ha tid att packa upp det förrän tidigast om en vecka heller. Jag ska bara hem en snabbvisit på torsdag och sedan åka igen. En vecka utan att få något pysslat med bröllopet är extremt mycket tid, nu när det är mindre än 4 veckor kvar!!!

Men det är skönt att vi har flyttat klart nu i alla fall, så behöver jag inte tänka mer på det! Här hade jag velat lägga in en bild på den tomma lägenheten eller en bild på hur rörigt det är där vi bor nu. Men jag vet inte var kameran är, och även om jag visste det så har jag inte internet på min privata dator dit jag laddar över alla kamerabilder. Mobilen har jag tagit några kort med, men den sladden för att ladda över till datorn har jag ingen aning om var den är. Den har varit borta i flera veckor!

Min brudklänning har kommit!!! Jag kan inte med ord beskriva hur glad, förväntansfull, uppspelt och livrädd jag är! Det är helt fantastiskt att den faktiskt blev beställd på riktigt och kom i tid på riktigt, och allt det där som jag i december oroade mig för att jag bara hade drömt.

Det går inte att beskriva känslan av att veta att man snart får prova den utan motsvarighet dyraste klänning man någonsin har köpt! Självklart är jag orolig för att den kanske inte är lika underbar i verkligheten som jag vill att den ska vara. Men mest är jag bara obeskrivligt glad och tycker att det ska bli jätteroligt att äntligen få se den på!

Egentligen är det helt omöjligt att jag inte ska tycka om den. Den är helt underbar och det är den enda brudklänning jag egentligen tyckte var fin överhuvudtaget. Mitt hjärta stannade när jag såg den! Så klänningen kommer jag nog att tycka om. Det värsta är att jag kanske fortfarande inte tycker om mig själv, och då kan helhetsbilden bli lite av en besvikelse. Jag har gått ner ca 5 kg sedan jag beställde den. Helst vill jag gå ner lika mycket till, men det kan bli svårt att hinna tills nästa fredag när jag ska prova den!

På fredag ska den provas, med rätt skor och BH på. Sedan ska den sys upp, förmodligen ganska mycket för jag är ju så kort. Under tiden får jag kämpa på mitt håll med att bli nöjd med hur jag själv ser ut. När bröllopsdagen väl kommer får korsettryggen sköta de sista justeringarna.

Direkt efter jobbet började vi flytta grejer, till tippen, till vårt Shurguardförråd och till Tottes mormor och morfars lägenhet där vi ska bo tills vi får flytta in i vår nya lägenhet i september. Det tar mycket längre tid än man tror att packa ner saker från ett helt kök i flyttkartonger.

Totte trodde att vi skulle vara klara kl 22. Han hade nog inte räknat med att det tog tid alls att packa lådorna. Han trodde att det ”bara är att ta grejerna och åka iväg med dem”. Jag var lite mer realistisk, men trodde ändå att vi skulle kunna hinna klart innan dagen var slut.

Klockan 4 på natten orkade vi inte flytta mer, så då åkte vi hem till det nya stället och sov vår första ”natt” där. En timme och 45 minuter blev det, innan det var dags att gå upp och åka till jobbet.

Man kan tycka att det låter drygt, men vi fick ändå en hel del gjort. Det var definitivt värt det! Och dessutom nödvändigt, för om det nu tog så himla mycket längre tid än vi trodde att det skulle göra, så hade vi inte hunnit färdigt tills det var dags att lämna över nycklarna om vi inte hade hållit på så länge som vi gjorde i natt.

Det finns en som inte håller med. Vid ett tillfälle på sena kvällen var Totte redo att bränna upp alla saker vi äger och har, bara för att slippa packa dem och slippa flytta dem. Det värsta är att han menade allvar också. Han ville åka med allt till tippen, utan att ens kolla igenom grejerna. Det han egentligen ville ha kvar skulle han köpa nytt sedan istället, till exempel hans svindyra kaffemaskin och globalknivar. Att det skulle vara extremt oekonomiskt är bara toppen av isberget av argument jag hade för att stoppa honom från att genomföra den idén. Men inget verkade bita på honom. Han ville fortfarande slänga skiten.

Jag kände mig minst sagt desperat där ett tag. Det är svårt att samarbeta när man har helt olika bilder av vad som är det önskvärda resultatet. Men vi fick upp farten igen till slut. Totte fick helt enkelt inse att grejerna måste packas ihop och köras iväg, oavsett om de ska slängas eller inte. Om vi dessutom ska diskutera huruvida de ska slängas eller inte, tar det bara längre tid att packa ner dem.

Nu ska vi se hur länge vi ska jobba idag och hur mycket vi hinner flytta i eftermiddag, innan vår utflyttningsfest ikväll. Jag hoppas verkligen att vi ska hinna bli helt färdiga, för jag har inte tid att flytta några fler dagar. Lördagen är fullbokad och på söndag åker jag till Uppsala och sedan vidare till Falun, där jag jobbar tills dagen innan vi lämnar över nycklarna. I värsta fall blir det en flyttnatt till ikväll, efter festen.

Mitt jobb har inte varit så superstimulerande idag. Allt jag har gjort har gått att göra med musklickningar. Därför har jag suttit här med hakan i ena handen, sett uttråkad ut och jobbat med andra handen. Men egentligen krävdes det ganska mycket tankeverksamhet också, så det är inte bara handen som har fått jobba.

Nu har jag gått över till en annan arbetsuppgift, som framförallt går ut på att läsa text på papper. Detta gör jag med hakan i ena handen och en överstrykningspenna i den andra. Jag ser inte så väldigt aktiv ut idag när jag jobbar, men jag får faktiskt mer gjort än på länge!

Mitt mål var att klara VårRuset på under 30 minuter. Jag gick i mål på 26.52 och poserar här stolt med medaljen runt halsen!

Om ett par timmar bär det av i VårRuset. Jag ska springa det för andra gången, och den här gången är jag mer förberedd. Jag vet inte om det innebär att jag kommer att kunna springa det fortare, men jag tror i alla fall att jag kommer att njuta mer av det.

När jag berättar för folk att jag ska springa VårRuset så säger de ”Åh, jaha!” som att det faktiskt är någonting värt att berätta. Och förra gången, när jag berättade att jag hade sprungit VårRuset så sa de ”Vad kul! Hur gick det?” som om det också var någonting värt att berätta.

För mig är det kul att ha något att berätta för folk, som de faktiskt bryr sig lite om, men personligen tycker jag inte att det är så superspeciellt att springa VårRuset egentligen. Det enda jag gör är ju att springa 5 km (som inte ens är 5 km, utan 4,6 km). Springer 5 km gör ju jag varje vecka, så för mig är det ju ingen speciell grej. Men mina vanliga löparrundor är det ingen som vill höra något om.

Fast det är klart att jag förstår grejen. VårRuset är ändå ett event, där många personer springer 5 km samtidigt. Då är det av någon anledning värt mer än när jag gör det själv. Detta trots att VårRuset inte är en tävling och ingen riktig tidtagning sker. Förra gången rycktes jag faktiskt med av den speciella känslan, både på uppvärmningen, under själva loppet när folk hejade på, och när jag kom i mål och möttes av världens stoltaste Totte.

Trots detta känns det inte som att jag ska göra något superspeciellt ikväll. Jag ska ju bara springa 5 km, precis som jag gör en kväll varje vecka. Det roligaste med att springa VårRuset är fortfarande att få berätta för folk innan att man ska göra det, och att berätta för folk efteråt att man har gjort det.

Det har inte hänt så mycket med lägenheten sedan sist jag tog bilder. Utvändigt är den ju helt klar, förutom uteplatsen, så det som händer syns väl inte.

Vi har fått ett inflyttningsdatum nu i alla fall, i september. Vi hade hoppats på augusti, men då får vi helt enkelt stå ut till september istället. Man undrar ju vad de ska göra i fyra månader, när det redan ser klart ut!

Rädsla griper tag i mitt bröst, när jag tittar i almanackan och inser att det nästan bara är en månad kvar till bröllopet. Jag är inte rädd för att gifta mig. Nej, utan jag är rädd att jag inte ska hinna fixa allt som jag så gärna vill fixa, men inte måste fixa, såsom att sy en egen handväska som matchar klänningen. Dessutom är jag rädd för att allt ska bli tråkigt när bröllopet väl är över. Inte tråkigt att vara gift med Totte; det är nog superkul! Men det kanske blir tråkigt för mig att inte ständigt ha hundrafyrtioelva saker att göra hela tiden. Mest tråkigt att inte få hitta på små söta idéer att få förverkliga.

På ett sätt inser jag att det är omöjligt, per definition, att hinna med allt jag vill göra till bröllopet. Hur mycket jag vill göra bestäms nämligen av hur lång tid det är kvar, och jag siktar alltid aningen högre än vad som är möjligt. Jag kommer självklart på nya saker hela tiden, så det skulle ju aldrig gå att vara klar. Ifall det var praktiskt möjligt och i övrigt önskvärt att flytta fram bröllopet hela tiden, tills den dag då jag kände att jag har planerat och fixat allt perfekt, så skulle vi nog aldrig gifta oss. Med oändligt med tid så skulle jag hitta på saker att fixa i en oändlighet plus ett!

Trots denna omöjlighet att bli färdig med allt så kan jag inte låta bli att hitta på fler idéer. Det vet jag, så det är ingen idé att försöka ändra på. Men jag känner ändå att det är dags att börja prioritera lite. Kanske några av de första idéerna jag hade, men inte har fixat än, går att skippa nu för att jag har kommit på så många andra idéer som ligger mig varmare om hjärtat. Och kanske några av de nya idéerna i och för sig är väldigt bra, men totalt orimliga att genomföra när man kommer på dem så sent. Jag ska nog satsa på att få de ”viktigaste” sakerna klara först och sedan får jag välja ut vilka saker jag verkligen vill göra och vara nöjd om jag hinner med dem.

Inget som är kvar att göra är egentligen riktigt viktigt, men jag tycker i alla fall att det är viktigare att få klart placeringskorten, så att folk kan veta var de ska sitta, än att sy en matchande handväska som jag ändå tänker tvinga någon annan att bära och inte vilja hålla koll på under festen. Om bröllopet var imorgon skulle det inte bli katastrof. Vi skulle ha allt som absolut behövs (förutsatt att alla saker vi har bokat, men inte behöver lyfta ett finger själva för att fixa, var bokade till imorgon och inte till juni). Så jag vet redan att det kommer att bli en bra dag och en fin fest, med våra egna temafärger. Ändå är det tusen saker kvar att fixa om jag ska få alla små detaljer precis som jag vill ha dem.

Risken att jag skulle bli uttråkad när bröllopet är över är nog inte så stor, när jag tänker efter. Jag kommer till att börja med ha fullt upp med att fixa inför smekmånaden. Och sedan är det ju en del beställningar av framkallade bröllopsfoton att fixa med också. Efter det flyttar vi in i vår nya lägenhet och har nog inte tid att vara ett dugg uttråkade förrän vi har gjort i ordning allting hemma. Efter det kanske det kan bli lite tråkigt, men på något sätt är jag helt övertygad om att vi kommer att få något annat kastat i knäet på oss, även om vi inte letar. Och skulle det vara lugnt ett tag efter allt detta fixande, så skulle det nog bara vara skönt. Ett litet tag, i alla fall.

Men med allt detta att göra efter bröllopet är jag ändå rädd att jag kommer att sakna just den sortens fixande som jag får göra nu. Att med hyfsat stor budget få fixa supergulliga puttenuttsaker som ca 70 pers inte har något annat val än att titta på. Jag kan väl alltid stansa ut ett rosa pappershjärta om jag vill, men det ger liksom inte samma slags nöjdhetskänsla att göra ett enda och visa det för Totte som sitter upptagen vid datorn, som att göra jättemånga som jag sätter fast på inbjudningskort och skickar ut till 90 bjudna gäster. Men varför inte, när jag tänker efter? Det finns inte en enda detalj på hela bröllopet som jag egentligen gör för gästernas skull. Allting jag gör, gör jag bara för att jag själv tycker om det. Förutom en del saker som jag gör bara för att Totte tycker om det, men resten av gästerna får tycka vad de vill. Vi har ju inte rosa och grönt färgtema för att gästerna gillar dessa färger. Jag har ingen aning om vad de gillar för färger. Vi har grönt och rosa färgtema för att jag och Totte gillar dessa färger. Jag ska nog fortsätta göra supergulliga saker även efter bröllopet och sedan bara visa dem för mig själv!