”Hej, jag ringer angående er resa till Aten.” sa kvinnan i telefonen. Vår resa till Aten, tänkte jag helt förvirrad, ska jag till Aten? ”Ert flyg är ändrat till kl 11.45 Det var 12.45 det skulle gå annars, va?” pratade hon på, och jag förstod ingenting. ”Du kanske har en mailadress så att jag kan maila den nya tidtabellen?” fortsatte hon, när det började gå upp för mig att jag faktiskt ska åka på smekmånad till Grekland om mindre än en månad.

Det var bra att hon märkte att jag inte fattade någonting, så att jag får det på mailen istället. Smekmånaden är så långt bort för mig just nu att jag knappt ens vet vilken dag vi åker, än mindre vilken tid eller från vilket flygplats. Jag koncentrerar mig på att klara av bröllopet nu, så får vi se sedan hur det var med smekmånad. Trevligt att bli lite påmind om att det kommer en skön, lång semester någonstans i bröllopsfixandets ände, när man har lyckats gifta sig!

Nog visste jag att det fanns en chans att jag skulle bli godkänd på grekiskatentan, men jag tycker ändå att det är helt fantastiskt att jag blev det. Jag har absolut inte pluggat så mycket som det egentligen behövs den här våren. Jag hade knappt pluggat alls till tentan förrän dagen innan. Det är jag inte alls stolt över.

Nu har jag bara fått veta att alla som skrev tentan har klarat den. Jag vet alltså fortfarande inte hur många poäng jag fick, men det måste ju innebära att jag också har godkänt. Förhoppningsvis får jag godkänt på kursen också, för jag har lämnat in precis så många inlämningsuppgifter som läraren sa att man behövde för att bli godkänd.

Det är helt sjukt att jag har klarat av det här samtidigt som flytt, nya arbetsuppgifter, varannan vecka i Falun och framförallt bröllopsbestyr! När det såg som mörkast ut på grekiskafronten bestämde jag mig för att jag inte var redo att ge upp, och då visste jag att jag skulle kunna klara det. Allt det handlar om är vilja att lägga ner energi på det.

Sista veckan innan tentan hade jag bestämt mig för att jag inte prioriterar grekiskan, för jag tycker att bröllopet är viktigare just nu. Så när jag skrev tentan var det på vinst och förlust. Men det verkar ju ha gått bra. Det gäller att inte ge upp, för man kan klara av allt man ger sig in på! Det viktigaste är att inte ge sig in på något man inte vill klara av!

Det känns riktigt dåligt att fortfarande inte veta var alla saker till bröllopet är. Det är en mardröm att flytta medan man bröllopspysslar! Dessutom känns det riktigt dåligt att ha så mycket kvar att pyssla. Jag hade velat vara färdig med både placeringskorten och festhäftena nu!

Men det värsta är ändå att vi ska dö, Totte och jag. Inte inom någon nära stående framtid, förhoppningsvis, men någon gång ska vi dö. Det känns dåligt att gifta sig och vara tillsammans för alltid, när man vet att för alltid kommer att ta slut. Vi vill inte dö. Vi vill vara gifta i all evighet.

Nu kämpar vi med att i alla fall hålla oss levande fram till vigseln. Både Totte och jag tänker mycket på att vi inte vill dö innan vi har hunnit gifta oss. Vi tänker på vad som skulle hända med den andra, om en av oss dör. Vi vill verkligen gifta oss först. Det är det enda som känns viktigt just nu.

Jag hoppas att det känns bättre när vi väl har gift oss. Då har vi klarat det delmålet. Då kanske det inte är lika hemskt att dö sedan, i framtiden. Eller så är det ännu värre, för att det känns större att ens make dör än att ens sambo gör det. Fast jag tror att det blir bra ändå.

Om jag kan så ska jag uppslukas av sidenband i rätt färger, de här sista dagarna innan bröllopet, och tycka att det är superviktigt att alla rosetter blir perfekta. Om jag tänker så så hinner jag inte fundera så mycket på att vi ska dö, Totte och jag. Då kommer bröllopsdagen innan jag hinner blinka!