Vädret gör mig illamående just nu. Ena dagen ska det regna den 11 juni, andra dagen ska det vara strålande solsken, och ibland är det uppehåll fast molnigt. Man undrar ju vad det är för vits med 10 dygns-prognoser när de ändrar sig helt och hållet flera gånger innan dagen väl kommer.

Hur gärna jag än vill så kan jag inte påverka vädret. ”Det finns inget dåligt väder; det finns bara dåliga kläder.” brukar det ju heta. Då kan jag säga att sämre kläder än en svindyr, vit brudklänning som släpar i marken, kan man nog inte ha en regnig dag. Trots det tänker jag inte ha andra kläder, utan hoppas istället på att vädret ska passa klänningen.

Det stör mig att det inte hjälper att förbereda, planera eller fixa. Vädret kommer bli som det blir ändå. Det positiva är att vi får använda vårt fina, vita paraply med spets om det regnar. Men jag mår fortfarande illa av att inte veta hur det blir. Imorgon när jag kollar prognosen så kan det ju vara tillbaka på solsken.

”Hej, jag ringer angående er resa till Aten.” sa kvinnan i telefonen. Vår resa till Aten, tänkte jag helt förvirrad, ska jag till Aten? ”Ert flyg är ändrat till kl 11.45 Det var 12.45 det skulle gå annars, va?” pratade hon på, och jag förstod ingenting. ”Du kanske har en mailadress så att jag kan maila den nya tidtabellen?” fortsatte hon, när det började gå upp för mig att jag faktiskt ska åka på smekmånad till Grekland om mindre än en månad.

Det var bra att hon märkte att jag inte fattade någonting, så att jag får det på mailen istället. Smekmånaden är så långt bort för mig just nu att jag knappt ens vet vilken dag vi åker, än mindre vilken tid eller från vilket flygplats. Jag koncentrerar mig på att klara av bröllopet nu, så får vi se sedan hur det var med smekmånad. Trevligt att bli lite påmind om att det kommer en skön, lång semester någonstans i bröllopsfixandets ände, när man har lyckats gifta sig!

Nog visste jag att det fanns en chans att jag skulle bli godkänd på grekiskatentan, men jag tycker ändå att det är helt fantastiskt att jag blev det. Jag har absolut inte pluggat så mycket som det egentligen behövs den här våren. Jag hade knappt pluggat alls till tentan förrän dagen innan. Det är jag inte alls stolt över.

Nu har jag bara fått veta att alla som skrev tentan har klarat den. Jag vet alltså fortfarande inte hur många poäng jag fick, men det måste ju innebära att jag också har godkänt. Förhoppningsvis får jag godkänt på kursen också, för jag har lämnat in precis så många inlämningsuppgifter som läraren sa att man behövde för att bli godkänd.

Det är helt sjukt att jag har klarat av det här samtidigt som flytt, nya arbetsuppgifter, varannan vecka i Falun och framförallt bröllopsbestyr! När det såg som mörkast ut på grekiskafronten bestämde jag mig för att jag inte var redo att ge upp, och då visste jag att jag skulle kunna klara det. Allt det handlar om är vilja att lägga ner energi på det.

Sista veckan innan tentan hade jag bestämt mig för att jag inte prioriterar grekiskan, för jag tycker att bröllopet är viktigare just nu. Så när jag skrev tentan var det på vinst och förlust. Men det verkar ju ha gått bra. Det gäller att inte ge upp, för man kan klara av allt man ger sig in på! Det viktigaste är att inte ge sig in på något man inte vill klara av!

Det känns riktigt dåligt att fortfarande inte veta var alla saker till bröllopet är. Det är en mardröm att flytta medan man bröllopspysslar! Dessutom känns det riktigt dåligt att ha så mycket kvar att pyssla. Jag hade velat vara färdig med både placeringskorten och festhäftena nu!

Men det värsta är ändå att vi ska dö, Totte och jag. Inte inom någon nära stående framtid, förhoppningsvis, men någon gång ska vi dö. Det känns dåligt att gifta sig och vara tillsammans för alltid, när man vet att för alltid kommer att ta slut. Vi vill inte dö. Vi vill vara gifta i all evighet.

Nu kämpar vi med att i alla fall hålla oss levande fram till vigseln. Både Totte och jag tänker mycket på att vi inte vill dö innan vi har hunnit gifta oss. Vi tänker på vad som skulle hända med den andra, om en av oss dör. Vi vill verkligen gifta oss först. Det är det enda som känns viktigt just nu.

Jag hoppas att det känns bättre när vi väl har gift oss. Då har vi klarat det delmålet. Då kanske det inte är lika hemskt att dö sedan, i framtiden. Eller så är det ännu värre, för att det känns större att ens make dör än att ens sambo gör det. Fast jag tror att det blir bra ändå.

Om jag kan så ska jag uppslukas av sidenband i rätt färger, de här sista dagarna innan bröllopet, och tycka att det är superviktigt att alla rosetter blir perfekta. Om jag tänker så så hinner jag inte fundera så mycket på att vi ska dö, Totte och jag. Då kommer bröllopsdagen innan jag hinner blinka!

Juni är här. Det är månaden då jag gifter mig med Totte, månaden då jag byter efternamn och månaden då jag måste bli klar med alla bröllopsgrejer. Det känns härligt att juni är här, men det är stressande också!

Vissa saker har löst sig på bra sätt. Jag hittade en helt underbar liten handväska som jag köpte direkt. All vilja att sy en egen är som bortblåsta. Där sparade jag in många timmar! Men andra saker dyker upp hela tiden. Vi hade noga planerat var filmkameran ska stå i kyrkan och vem som ska ta den därifrån till festen. Däremot hade vi inte planerat hur filmkameran skulle ta sig till kyrkan på morgonen. Man måste verkligen dubbelkolla allt!

Det skrämmer mig att det fortfarande finns sådana luckor. Jag tror inte att folk kommer att bli glada om jag på den stora dagen vägrar att gå in i kyrkan tills någon har åkt hem och hämtat filmkameran. Därför går jag hellre igenom allt nu innan, tusen gånger om ifall det behövs. Totte gillar inte det. Han säger att det blir bra ändå. Men jag vet att det är han och inte jag som kommer att tycka att det blir dåligt när jag snällt väntar på kyrktrappan på att någon ska komma med kameran. Det är alltid han som blir missnöjd när jag kräver att något ska göras om eller göras bättre. Därför vill jag planera i detalj, så att så lite som möjligt behöver göras om på den stora dagen. Han får hellre vara sur på mig nu än på bröllopsdagen!

Sommaren brukar komma i juni, och vädret ska mycket riktigt bli bra i helgen. Tyvärr ser dock inte prognoserna lika bra ut för nästa helg, då vi gifter oss. Jag har inget emot om vi behöver använda vårt fina paraply, men det skulle vara jobbigt om det är helt blött och söligt på marken. Fast väderprognoser ändrar ju sig hela tiden, så jag ska inte börja tro på den förrän ett par dagar innan.

Tråkigt nog börjar jag känna att det inte är så mycket som kommer att hända i juni. Ena veckan jobbar vi som vanligt utan att vara gifta och andra veckan jobbar vi som vanligt som gifta. Vi kommer fortfarande att bo kvar hos Tottes mormor och morfar och vi kommer fortfarande inte ha semester. Självklart blir själva bröllopsdagen speciell, men det känns inte som att det kommer att leda till någon stor förändring. När vi flyttar till vår egen lägenhet i september kommer det nog att kännas mycket mer att vi blir en egen, riktig familj.

Det bästa med juni är förstås att jag får Totte till min äkta man, men som en klar tvåa kommer att jag får tillbaka min förlovningsring. Jag har saknat den i flera veckor nu, sedan vi lämnade in den för putsning. När vi gifter oss får jag tillbaka den och det är jag så glad över! Men då ska jag ha en vigselring på samma finger också, så det kommer inte att kännas likadant. Förhoppningsvis kommer det att kännas bättre!