”Börjar plugga grekiska idag!” står det på Facebook att jag skrev som status för exakt ett år sedan idag. Det känns som en hel evighet sedan jag började plugga grekiska! Det kan inte stämma, var det första jag tänkte, men det är faktiskt sant.

All grekiska jag kan idag har jag alltså lärt mig på ett år. Nu har jag till och med börjat glömma bort en del grekiska, för det var ändå tre månader sedan jag skrev sista tentan. Dessutom har vi redan haft vår smekmånad i Grekland som var en av anledningarna till att jag ville kunna lite grekiska. Det känns som att grekiskan är ett avslutat, nästan bortglömt kapitel för mig, och ändå var det bara ett år sedan jag började, full av entusiasm. Jag vill gärna lära mig mer grekiska i framtiden, men just nu ligger det åt sidan, och det känns konstigt att det var överstökat så fort.

Till saken hör att jag inte var gift när jag började plugga grekiska heller. Det känns nästan också som en evighet sedan. Jag vet att det är mindre än tre månader sedan jag gifte mig, men det känns som att det är en evighet sedan jag inte var gift. Jag kommer dessutom ihåg den där veckan då jag började plugga grekiska. Det var då vi förtvivlat insåg att vi inte hade råd att ha bröllopsfesten på den restaurang vi hade bokat då. Vi hade bara precis börjat planerat bröllopet, och nu är det över.

Karriärmässigt låg jag på en annan nivå än nu också. Jag åkte land och rike runt till olika orter varje vecka. Just den dag jag började plugga kommer jag ihåg att jag bodde på ett halvbra hotellrum i Nyköping. Nu jobbar jag med helt andra arbetsuppgifter på huvudkontoret, och i princip de enda resor jag gör är mellan Göteborg och Falun.

Boendesituationen är helt annorlunda nu än då, men ändå lite samma. Då som nu hade vi köpt och delbetalat vår lägenhet, men ännu inte fått nycklarna. Då visste vi att det var ca ett år kvar tills vi får nycklarna. Nu vet vi att vi får dem på måndag. Men den största skillnaden är att vi bodde kvar i Tottes gamla lägenhet då, och även om det var trångt så hade jag tillgång till alla mina saker om jag bara orkade leta fram dem i källaren. Nu bor vi tillfälligt hos Tottes mormor och morfar med endast ett fåtal egna ägodelar och resten instuvat i ett Shurgard-förråd. Så när det gäller sakerna så bor vi sämre, men själva lägenheten är inte lika trångt möblerad.

När det gäller alla aspekter förutom boendet, så känns det som att det har gått väldigt fort. Jag kan inte fatta att det bara var ett år sedan jag började plugga grekiska, bara ett år sedan vi påbörjade bröllopsplanerandet på riktigt och bara ett år sedan jag desperat jobbade i botten på detta företag. Men det känns som att det är mer än ett år sedan vi flyttade ut från Tottes gamla lägenhet för att tillfälligt bo hos hans mormor och morfar. Det känns som mycket mer än ett år sedan vi köpte lägenheten som skulle byggas, och det är faktiskt ett och ett halvt år sedan, men det känns ännu mer än så. Det är konstigt att ett år kan kännas så olika beroende på vad man tänker på.

Tre och en halv minut bättre än förra gången jag sprang, var jag när jag gick i mål efter att ha sprungit Tjejmilen 2011. Förväntningarna jag hade på mig själv var låga, så jag är riktigt överraskad att jag faktiskt lyckades slå min egen tid.

Sjukdom, smekmånad och besvärlig boendesituation har samantaget lett till att jag har tränat löpning endast tre pass de sista två månaderna inför Tejemilen. Av den anledningen var jag glad att bara ta mig runt. Jag sprang i ganska behaglig takt och försökte inte pressa mig till det yttersta.

Troligen gick det bättre nu än för två år sedan, för att jag ändå har mer rutin nu, och faktiskt har sprungit bortåt en mil några gånger de senaste åren. När jag sprang Tejemilen 2009 hade jag aldrig ens sprungit längre än 5 km förut, och inte ens det hade jag gjort mer än ett par gånger.

Att det trots allt gick så bra får mig att längta till nästa år. Nog ska jag väl klara av att springa Tjejmilen 2012 ännu snabbare om jag dessutom tränar ordentliget månaden innan! Förhoppningsvis är jag inte sjuk då och boendesituationen kommer med all sannolikhet vara bättre. Någon smekmånad blir det definitivt inte, men dock eventuellt en kortare utlandssemester. Allt talar för att det ska gå ännu bättre nästa år!