Alla inlägg under januari 2012

Av Erica - 7 januari 2012 23:28


Äntligen har vi varit på IKEA och köpt bokhyllor. Nu ska det väl gå att packa upp en del av flyttkartongerna i alla fall. Det var svårt så länge vi inte hade några möbler att lägga sakerna i.


Såhär när jag ser resultatet är jag nästan glad att extrahyllorna inte fanns i rätt färger. Det ser ju mycket coolare ut nu, än vad det skulle ha gjort annars. Att vara lite unik är alltid bra!


ANNONS
Av Erica - 7 januari 2012 23:24


Här är de första bilderna på Embryon:


Ligger och softar


En klumpfot


Profil på ansiktet när Embryon ligger på rygg

ANNONS
Av Erica - 4 januari 2012 16:12


Läkaren råkade inte säga vare sig ”hon” eller ”han”. Det känns skönt. Däremot sa hon någonting annat som jag inte var beredd på och som jag inte riktig vet vad det innebär. Först tänkte jag att hon måste vara helt dum i huvudet om hon tror att det är okej att säga så fast vi inte vill veta vilket kön det är. Sedan tänkte jag att det kanske inte har någonting alls med könet att göra. Hon var ju så noga med att säga ”den” hela tiden och sedan verkade hon inte alls tycka att hon försade sig när hon sa det här. Hon sa det till och med fler gånger.


Det känns nästan ännu värre nu, än om vi bara hade fått veta könet. Jag tyckte om känslan när Embryon bara var en bebis och inte hade något potentiellt kön överhuvudtaget. Ifall någon frågade tyckte jag om att bara säga att jag inte vet, att det är 50 – 50. Men nu känns det inte alls som 50 – 50 längre. Det handlar mer om att lista ut risken för att läkaren är ett pucko. Om hon är ett pucko som inte tänker på vad hon säger så är det 100 – 0 till ena könet nu. Men om hon är ett annat pucko, som pratar så konstigt utan att koppla det till kön, så är det 67 – 33. Och oavsett vilket pucko hon är, så kommer jag att känna mig som ett pucko när barnet föds, om det är det könet, och jag ändå inte har känt mig 100 % säker från och med nu. Jag hatar det här!

Av Erica - 4 januari 2012 08:00


Förra gången vi var på ultraljud sa vi att vi inte ville veta vilket kön barnet har. Det tyckte barnmorskan var helt självklart att respektera och skulle aldrig få för sig att berätta något utan att fråga oss först. Trots detta kallade hon och läkaren, som tog över undersökningen, barnet för ”han” vid två tillfällen. Jag lägger inte så stor vikt vid det, för jag tror inte att de själva hade hunnit kolla könet när de sa detta, men jag tycker ändå att det är oprofessionellt.


När man inte vet vilket kön någonting har så händer det lätt att man säger ”han”. Man gör det när man pratar om en hund eller en katt som man inte vet könet på och man gör det utan att tänka på att man gör det. Flera av mina släktingar har dessutom kallat läkaren för ”han”, innan de fick veta att hon är en kvinna. Totte kallar Embryon för ”han” hela tiden, trots att han omöjligt kan veta vilket kön det är. Av den här anledningen spelar det inte så stor roll att barnmorskan och läkaren sa ”han” om barnet innan jag tror att de ens hade kollat själva vilket kön det är. Att kalla någon för ”han” ökar inte möjligheten att det är just en kille.


Om man däremot kallar någon för ”hon” är det jättestor möjlighet att det är just en tjej. Nästan ingen kallar en hund eller en katt för ”hon” om de inte vet att den är av det kvinnliga könet. Inte många skulle kalla en läkare för ”hon” heller, utan att veta att det är en kvinna. En sjuksköterska däremot är det mycket troligare att man kallar ”hon” än ”han” eftersom yrket av tradition är kvinnligt. Ett barn däremot tror jag snarare följer samma regler som hund och katt. Hade de kallat mitt barn för ”hon” vid första undersökningen hade jag varit helt övertygad om att de ser att det är en tjej, trots att de sa det så tidigt att jag inte trodde att de hunnit kolla könet än.


Idag ska vi på återbesök och reglerna har ändrats drastiskt. Vi har gjort fostervattensprov och läkaren har studerat barnets kromosomer. Hon frågade mig också i telefonen, när hon berättade att allt var normalt, om vi ville veta vilken ”sort” bebisen är. Jag är alltså helt övertygad om att läkaren vet med 100% säkerhet vilket kön barnet är. Därför är det idag lika avslöjande om hon råkar säga ”han” som om hon råkar säga ”hon”. När man inte vet könet kan ett ”han” slinka ut utan att betyda något, men man säger inte ”han” om någon som man vet är en tjej. Råkar läkaren säga ”han” idag så är jag alltså helt övertygad om att det inte är en tjej. Och råkar hon säga ”hon” är jag lika övertygad som jag skulle ha varit förut om att det är en tjej.


Det värsta är att det är helt omöjligt för mig att inte höra om läkaren råkar försäga sig. Min hjärna jobbar för snabbt. Jag kan inte låtsas att jag inte hör. Och det som ovan har tagit mig fyra långa stycken att förklara är något som min hjärna tänkte ut på en sekund, fast jag försökte låta bli att tänka på det. Det är med andra ord inte jag som ägnar alldeles för mycket tid åt att analysera. Jag är bara för logisk och för uppmärksam för att låta bli att veta direkt vilket kön vår bebis är, om läkaren försäger sig idag. Det tycker jag är synd, för jag vill verkligen inte veta.

Av Erica - 1 januari 2012 13:01


Vissa saker är självklara. Andra saker är inte självklara. En del saker är självklara för vissa människor, men inte för andra. I dessa fall uppstår ofta konflikter. Någon blir arg för att man förtydligar något som den som lyssnar tycker är självklart. Någon annan blir arg för att en person inte har gjort det den ska utan tillsägelse, fast det visar sig att den personen inte tyckte att det var självklart.


Totte tycker inte att det är självklart att han ska städa undan på mitt (ja, vi har gemensam ekonomi men jag tycker att jag får kalla det "mitt" även om Totte inte tycker det) skrivbord, som han har lånat hela julen medan jag var i Uppsala. Han tycker inte att det är självklart att han ska flytta undan sina saker så fort han får tid så att jag kan ta fram mina saker och ställa där och börja använda skrivbordet igen.


Därför sitter jag nu vid Tottes skrivbord, där vi har den stationära datorn. Men jag har flyttat hit min kontorsstol, för jag tycker att den är skönare än Tottes stol. Så jag satt här och surfade runt lite, läste Dilemmas blogg och tog det lugnt. Sedan kände jag mig färdig, så jag ställde mig upp och skulle gå härifrån.


Mitt i min rörelse där jag bytte tillbaka kontorsstolarna slog det mig hur självklart jag tycker att det är att jag ska byta tillbaka stolarna. Jag hann inte mer än ställa mig upp så kände jag liksom att det var någonting jag hade lånat tillfälligt och är klar med nu och därför lämnar tillbaka direkt på en gång. Och hade jag inte känt det så hade jag sett det. Tottes stol hade jag ju ställt alldeles bredvid, så att jag skulle snubbla på den och komma ihåg att byta tillbaka så fort jag ställde mig upp.


Trots att jag är irriterad på Totte just nu för att han inte respekterar mina saker och "lämnar tillbaka" skrivbordet som han lånat av mig, så kan jag alltså inte ens låta bli att visa respekt för hans saker, utan lämnar gensat tillbaka dem när jag har lånat dem klart. Hur kan någonting som är så självklart för en person vara så totalt främmande för en annan person?

Presentation

Tidigare år

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7 8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2012 >>>

Omröstning

Ni som har egna bloggar: Vilken månad har ni mest besökare?
 Januari
 Februari
 Mars
 April
 Maj
 Juni
 Juli
 Augusti
 September
 Oktober
 November
 December

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Sju Sorters Drömmar med Blogkeen
Följ Sju Sorters Drömmar med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se