Magen är onekligen stor nu, fem och en halv månad in i graviditeten. Men det är ju inte så konstigt. Förutom en bebis som är ca 35 cm lång och väger ca 900 g nu, så har jag även 1,5 liter extra mycket blod i kroppen, ungefär 800 ml fostervatten i magen, en moderkaka som förser bebisen med det den behöver och en livmoder som är mycket större än den brukar vara.

Framifrån tycker jag inte att det syns så mycket. Jag ser bara tjock ut, precis som innan jag blev gravid. Kanske lite tjockare än vanligt, men man kan inte vara säker på att jag är gravid.

I profil tycker jag att det är ganska uppenbart vilket tillstånd jag befinner mig i.

Två dagar efter melodifestivalens första delfinal kommer jag nu på mig själv med att ha en låt på hjärnan. Men det är inte ett av årets bidrag. Det är The Monikers bidrag från förra året, Oh My God. Den har jag inte tänkt på sedan dess. Jag tyckte inte ens att den var särskilt bra, även om den var mycket bättre än hans bidrag i år. Konstigt att det är den jag har på hjärnan och inte något av årets bidrag!

När det gäller saker som är värre än smärta, som jag skrev om häromdagen, så vill jag lägga till att behöva kämpa vidare trots att man är fysiskt utmattad. Det här är förmodligen någonting jag kommer att behöva göra vid förlossningen och det finns inga genvägar runt det. Om det hade funnits något man kunde ta mot fysisk utmattning hade jag hellre tagit det än att ta något mot smärta.

Under tjejmilen får jag alltid ont i benen efter ett tag, även om det inte gör så jätteont. Dessutom blir jag fysiskt utmattad, av naturliga orsaker. Flera gånger har jag sprungit vidare på ren vilja och tyckt att det är riktigt jobbigt att kämpa vidare fast jag är helt slut. Men inte en enda gång har jag funderat på att sluta springa bara för att det gör ont i benen. Om jag fick välja mellan att lägga mig ner och vila samtidigt som det gjorde ondare än någonsin i benen, eller kämpa vidare längre än en mil när orken är helt slut samtidigt som all smärta i benen var borta, så skulle jag välja att vila och ha ont.

Kämpa är något man måste bestämma sig för. När man inte orkar längre så är det jättejobbigt att kämpa vidare. Att ha ont är en passiv handling. Det är bara att ligga och ta emot. Inte svårt alls. Men självklart inte roligt heller.

Det jobbigaste är att jag både kommer att ha ont och vara tvungen att kämpa vidare när jag är helt fysiskt utmattad, under förlossningen. Men med peppande och positivt tänkande kommer man långt. Smärtan är en sak, men det jag vill ha mest hjälp med är att klara av att kämpa vidare när jag är helt slut.