En av de värsta saker jag vet är när någonting gör min duschupplevelse dålig. Jag har sagt det flera gånger och jag säger det igen: Jag tror att meningen med livet kan vara att duscha! Så underbart tycker jag att det är att duscha - när ingenting stör.

På senaste tiden har min duschupplevelse blivit sämre och sämre här hemma. Den ena anledningen är att våra hyllor för schampoo har suttit uppe med sugproppar och på senaste tiden har ramlat ner väldigt ofta. Den andra anledningen är att jag har förvarat balsamet på golvet i duschen för att hyllorna inte ska belastas och ramla ner, och min mage har blivit så stor nu att det är jobbigt att böja sig ner till golvet, speciellt i den trånga duschen.

Därför är jag nu väldigt glad att vi har köpt nya hyllor till duschen. De sitter på en stång som man spänner fast mellan golvet och taket i hörnet. Det finns alltså inga sugproppar som kan lossna. Otroligt skönt! Vi behövde heller inte borra i kaklet, vilket vi inte vet hur man gör. Hyllorna är även stora och rymliga. Jag är supernöjd!

Såhär bra blev det:

Det tog rekordlång tid och både flytt och uttröttande graviditet kom emellan, men till slut fick vi iväg dem, tackkorten för bröllopet. Hoppas att folk uppskattar att varje kort är handskrivet med en personlig hälsning där vi tackar för just presenten vi fick från dem!

När man ser hur mycket ludd som hamnar i torktumlaren så kan man fråga sig hur kläderna ens har tillräckligt mycket tyg kvar för att sitta ihop. Ändå tycker jag inte att det märks något på kläderna. Konstigt!

Den här speldosan fick vi av bebisens farmor. Eftersom bebisen har utvecklat hörseln redan så spelar jag den för magen ibland. Hoppas att jag inte hinner tröttna på melodin innan bebisen är född!

Magen är onekligen stor nu, fem och en halv månad in i graviditeten. Men det är ju inte så konstigt. Förutom en bebis som är ca 35 cm lång och väger ca 900 g nu, så har jag även 1,5 liter extra mycket blod i kroppen, ungefär 800 ml fostervatten i magen, en moderkaka som förser bebisen med det den behöver och en livmoder som är mycket större än den brukar vara.

Framifrån tycker jag inte att det syns så mycket. Jag ser bara tjock ut, precis som innan jag blev gravid. Kanske lite tjockare än vanligt, men man kan inte vara säker på att jag är gravid.

I profil tycker jag att det är ganska uppenbart vilket tillstånd jag befinner mig i.

Två dagar efter melodifestivalens första delfinal kommer jag nu på mig själv med att ha en låt på hjärnan. Men det är inte ett av årets bidrag. Det är The Monikers bidrag från förra året, Oh My God. Den har jag inte tänkt på sedan dess. Jag tyckte inte ens att den var särskilt bra, även om den var mycket bättre än hans bidrag i år. Konstigt att det är den jag har på hjärnan och inte något av årets bidrag!

När det gäller saker som är värre än smärta, som jag skrev om häromdagen, så vill jag lägga till att behöva kämpa vidare trots att man är fysiskt utmattad. Det här är förmodligen någonting jag kommer att behöva göra vid förlossningen och det finns inga genvägar runt det. Om det hade funnits något man kunde ta mot fysisk utmattning hade jag hellre tagit det än att ta något mot smärta.

Under tjejmilen får jag alltid ont i benen efter ett tag, även om det inte gör så jätteont. Dessutom blir jag fysiskt utmattad, av naturliga orsaker. Flera gånger har jag sprungit vidare på ren vilja och tyckt att det är riktigt jobbigt att kämpa vidare fast jag är helt slut. Men inte en enda gång har jag funderat på att sluta springa bara för att det gör ont i benen. Om jag fick välja mellan att lägga mig ner och vila samtidigt som det gjorde ondare än någonsin i benen, eller kämpa vidare längre än en mil när orken är helt slut samtidigt som all smärta i benen var borta, så skulle jag välja att vila och ha ont.

Kämpa är något man måste bestämma sig för. När man inte orkar längre så är det jättejobbigt att kämpa vidare. Att ha ont är en passiv handling. Det är bara att ligga och ta emot. Inte svårt alls. Men självklart inte roligt heller.

Det jobbigaste är att jag både kommer att ha ont och vara tvungen att kämpa vidare när jag är helt fysiskt utmattad, under förlossningen. Men med peppande och positivt tänkande kommer man långt. Smärtan är en sak, men det jag vill ha mest hjälp med är att klara av att kämpa vidare när jag är helt slut.

Sean Banan har aldrig varit min favorit. Faktum är att jag inte står ut med honom överhuvudtaget. Men ikväll lyckades jag faktiskt tycka att något han gjorde var bra. Det var ju absolut inte en schlagerlåt, och jag skulle förmodligen skämmas om den skulle tävla för Sverige i Azerbaijan. Trots detta gjorde låten mig glad och jag kan inte säga att den var dålig.

Thorsten Flinck hade jag inte heller så stora förhoppningar på. Jag har trott att han är för ”svår” för mig. Men det visade sig att man inte alls behövde kunna tolka konstig poesi från ett blödande hjärta för att gilla den här låten. Melodin var riktigt bra och refrängen satte sig ganska fort.

Loreen hade jag ingen uppfattning om överhuvudtaget. Jag kan inte minnas att jag någonsin har sett henne förut, trots att hon tydligen har varit med i Melodifestivalen förut och jag har sett alla avsnitt. Det visade sig att hennes låt också var bra. Dessutom kan jag stå för den om den blir Sveriges bidrag till Eurovision Song Contest. Bra att den gick till final!

Totalt sett gick det med andra ord nästan som jag ville. Thorsten hade gärna fått gå till final istället för Dead By April, men annars är jag nöjd. Jag hoppas på att Thorsten går vidare från Andra Chansen, om det inte dyker upp något riktigt bra bidrag i de andra delfinalerna. Dead By April var egentligen också ganska bra, förutom att låten helt förstördes av plötsliga inhopp av sångare nummer 2 som bara skrek i micken.