Jag går av bussen och känner solens strålar kyssa min kind. Våren ler mot mig och jag känner mig lycklig. Jag hinner stanna upp i mitt inre och inse att jag är riktigt lycklig. Jag har varit det länge nu, men det syns bäst i vårsolen.

Jag tittar ner på min mage och är lika lycklig över livet där inuti som över Totte och att jag nu är gift med Totte. Det känns för första gången inte helt skrattretande att tänka att jag är vuxen. Men det känns inte helt sant heller. Jag är bara lycklig för att just Totte är min man, lycklig för att just Embryon ligger i min mage och lycklig för att våren kom i år också.

Jag känner mig ensam på ett bra sätt, när jag går här ensam i solen. För jag är ju inte ensam på riktigt. I magen är min bebis med mig. Ringarna på mitt finger påminner mig om att Totte alltid är med mig. Jag hör vårfåglarna kvittra, fast jag inte ser dem. Om bara några minuter kommer jag fram till mina föräldrars hus där pappa väntar och mamma och min bror kommer senare. Mobilen tar emot ett sms av min syster.

När man har alla dessa personer med sig, inom sig, kan man vara lycklig av att vandra ensam i vårsolen.

Vi människor måste grovt ha missuppfattat begreppet tid. Att ge tid en annan betydelse har potential att lösa alla de stora frågorna: Vad fanns innan Big Bang? Vad finns där universum tar slut? Vad är meningen med livet? Vad händer när vi dör? Inget av det där är klurigt längre om tid är något helt annat än vad vi tror att det är. Kanske kommer allting att framstå som uppenbart en dag när tid inte längre är tid. Det skulle vara skönt!