Förlossningen är avklarad och världens mysigaste son är belöningen. Men på grund av att han är för tidigt född är vi fast här på sjukhuset. Vi har det jättebra och är jätteglada, men samtidigt är det väldigt jobbigt att inte få åka hem. Neo är nästan störst här på avdelningen med sina 2192 gram. Saker och ting får så konstiga perspektiv. Man fattar att det hade kunnat gå så himla mycket värre om han till exempel bara hade bestämt sig för att födas två veckor ännu tidigare. Vi känner oss lyckligt lottade som bara har sondmatning och gips att handskas med.

Samtidigt är det en så konstig vardag jämfört med en vanlig persons vardag. Till och med jämfört med en vanlig nybliven mammas vardag, inbillar jag mig. Igår tyckte jag att det var en bedrift att borsta tänderna, medan det är hur enkelt som helst att skicka ett mail eller uppdatera Facebook med bilder på Neo. Att orka är en stor faktor rent fysiskt. När man måste upp och mata i en timme var tredje timme hela natten har man inte mycket ork till att borsta tänderna sedan.

Men framförallt avgör man hur lätt eller svårt saker är att göra beroende på hur man kan hantera Neo samtidigt. Skicka ett mail från iPhonen kan jag göra med ena handen samtidigt som jag har Neo i knäet, alltså är det lätt att orka. Borsta tänderna måste jag gå till toaletten i korridoren och göra. Då måste jag antingen ta med honom och försöka klara allt med en hand eller komma överens med Totte så att han stannar med Neo medan jag plockar fram necessären, tar på mig anständiga kläder och går och borstar tänderna. Det är oändligt krångligt! Oftast känns det inte värt det heller. En ren mun ger inte så mycket tillfredställelse.

Idag fick jag dock ett ryck och sminkade mig till och med med mascara. Livet kommer nog att fortsätta vara konstigt när vi kommer hem, men jag längtar ändå sjukt mycket efter att kunna borsta tänderna naken och enkelt lägga Neo på skötmadrassen bredvid mig!