Jag älskar mitt jobb och jag älskar verkligen att ha komplicerade arbetsuppgifter som inte vem som helst kan ta över när som helst! Trots detta saknar jag känslan av att jobba färdigt varje dag innan jag går hem från jobbet. Just nu känns det snarare som regel än undantag att jag tar med något hem att läsa på bussen eller måste fundera ut en sak tills nästa dag. Det är en sak att inte vara färdig med hela projektet när man går hem för dagen, men jag känner inte ens att jag är färdig med den del jag måste göra just denna dag.

När jag jobbade på Posten var en av de bästa sakerna med jobbet att jag blev just färdig med jobbet, varje dag! När all post var sorterad eller frankerad var jag färdig. Högen med post är slut, alltså kan jag gå hem. Det finns inget mer att göra och jag har gjort allt jag ska göra. Det var en underbar känsla!

En liknande känsla fick jag när jag jobbade i kassan på ICA, speciellt när jag jobbade till stängning. Då hade jag jobbat klart när alla kunder hade gått ut ur butiken. Det fanns inga fler som ville handla i min kassa, alltså hade jag jobbat färdigt för dagen. När jag jobbade dag fick jag inte riktigt samma känsla av att ha jobbat färdigt, för då fanns det ju jobb kvar att göra och kunder kvar som ville handla. Men jag kunde ändå släppa jobbet för egen del. Någon annan satte ju sig i min kassa och det fanns inget jag personligen kunde jobba med till nästa dag.

Nu känner jag mig alltså aldrig färdig för dagen och saknar den känslan från Posten lite. Men jag vet att det är en fråga om prioritering, organisering och framförallt lagom mycket jobb för de antal procent jag jobbar nu. Det går att skapa en känsla av att vara färdig för dagen på det jobb jag har nu också. Men då måste jag ha en rimlig mängd arbetsuppgifter och inte minst tid till att planera mitt arbete så att jag kan visa för mig själv vad det räcker att jag gör en viss dag för att vara färdig för den dagen. Det här är tid jag verkligen inte har nu. Jag jobbar i panik så att jag hinner så mycket som möjligt och tar hem resten. Sedan märker jag nästa dag om jag borde ha hunnit mer eller inte. Jag känner mig som Crash Bandicoot som springer för livet framför en gigantisk rullande sten. Det gäller att springa så fort man bara kan för man vet aldrig när hindret kommer som gör att försprånget minskas till noll och stenen kommer i kapp och krossar en!