"Det där är inte bra för barnet!" skrek en tant efter mig när jag gick av spårvagnen med barnvagnen ner för trappstegen som jag alltid brukar göra. Jag valde att ignorera henne och då skrek hon "Hjärnskakning!" efter mig. Även om det nu skulle vara skadligt för barnet så undrar jag varför hon blev så arg för att bli ignorerad. Om jag inte hörde henne borde hon inte bli arg. Om jag hörde henne så är väl det hela utagerat. Hon har fått berätta att det är dåligt för mitt barn och jag har hört henne. Ville hon att jag skulle börja försvara mig eller? Det vore väl bara dåligt ur hennes synvinkel, för då tar jag ju inte till mig hennes tips. Ville hon att jag skulle säga "Tack för informationen!". Så sur behöver man inte bli för att jag missar att säga tack! Eller ville hon berätta mer om hur jag ska undvika att skada min bebis? Jag kollar gärna upp det själv från säkra källor på internet när jag har tid, inte från en främling på spårvagnen när jag har bråttom.

Hur var det nu med den där hjärnskakningen då? Neopold är pigg som en lärka och visar inga tecken på att ha farit illa. Jag gick en första hjälpen kurs med inriktning bebisar igår, så jag vet vad jag ska kolla efter. För ett otränat öga kan det se ut som att jag med full fart går rakt ut för trappan med barnvagnen. Det måste bli väldigt guppigt och kanske även skadligt för barnet. Men det jag gör är förstås inte alls det. Jag bromsar genom att luta vagnen bakåt och dra den mot mig. Fjädringen i vagnen gör att hjulen låter ganska mycket när de sprätter i väg över trappkanten, men när de sprätter sitter bebisen i princip still. Direkt därefter flyttar jag tyngdpunkten neråt så att vagnen som alltså redan står på nästa trappsteg vilar mot nästa trappsteg. Att förklara skillnaden mellan denna komplicerade procedur och att bara springa ner för trappan, för denna okända tant, kändes både meningslöst och helt ointressant för mig. Speciellt med tanke på att det tog min egen man, konstruktörsgeniet, flera dagar och egen praktisk övning innan han förstod skillnaden.

Dessutom kan jag starkt ifrågasätta om ett barn i Neos ålder och med den stabilitet i kropp och nacke som han har, verkligen skulle kunna få hjärnskakning ens om jag skulle springa med vagnen rakt ner för trappan. Guppandet när han sitter i knäet på öppna förskolan och vi sjunger Prästens lilla kråka är ju nästan mer våldsamt. För att inte tala om det guppande han skrattande åstadkommer själv genom att hoppa för att öka på guppandet när vi sjunger Lilla hästen Plopp på Svenska kyrkans babyrytmik. Har ingen sagt till mig då så har jag svårt att tänka mig att han skulle få hjärnskakning av att det guppar.

Men som sagt, jag tar inga risker, utan fortsätter gå av spårvagnen på det guppfria, hjulsprättande sättet, som får tanter att bli arga. För jag vet att min son inte far illa. Och det viktigaste av allt i världen för mig är att min son inte far illa. Jag skiter i om främmande tanter på spårvagnen vet om det eller inte.