Glasögonsituationen visar fler och fler dåliga sidor för var dag som går. En av de jobbigaste grejerna jag har upptäckt är att det inte går att snegla på folk på öppna förskolan för att lite diskret se om det är någon jag känner. Jag måste stirra ordentligt på dem med hela ansiktet riktat åt deras håll för att kunna se dem genom glasögonen. Idag var jag tvungen att prata med en som jag inte kände eftersom jag nästan vridit nacken av mig för att möta hennes blick. Jag vill kunna smyga på folk. Det här är hemskt!

Men dagens nya upptäckt är att jag är helt blind i duschen. Jag duschar ju inte med glasögon, alltså är allt suddigt i duschen. Det här är säkert ingen nyhet för vanliga glasögonbärare, men jag är van att ha linser i duschen så det är nytt för mig.

När jag skulle spraya ut lite rakgel i handen så kom det inget. Det tyckte jag var konstigt tills jag upptäckte att handen jag höll flaskan med var full med skum. Jag hade hållit flaskan bakochfram. Efter att till slut lyckats raka mig under armarna tittade jag ner och funderade på att raka mina ben. Men jag såg inte ett hårstrå på hela benet, så jag lade ner det. Jag vet att benen är håriga för jag har sett det när jag har haft glasögon på. Det är för långt mellan ögon och ben helt enkelt, så håren suddas bort. Det sista som hände var att jag såg något skräp eller vad det var. Det såg läskigt ut och ungefär naturlig storlek för en äcklig insekt. Jag visste inte om jag skulle bli rädd för den eller om det bara var smuts från mig. Det kändes besvärande.

Så med håriga ben och en halvtömd flaska rakgel gick jag ut ur duschen, rädd för mitt eget strumpludd. Då var glasögonen inte helt fel att få på sig ändå. Världen kom tillbaka till mig sekunden de landade på näsan. Men jag kan inte säga att jag har vant mig vid glasögonen mer för varje dag. Jag längtar snarare mer efter mina linser för varje dag som går. Jag vill inte vara ett blindstyre i duschen!