Jag var tio minuter tidig när jag skulle hämta Neo så jag tänkte passa på och ladda busskortet i Konsums förbutik. Efter att ha tagit en nummerlapp stod jag och småskrattade lite åt de som stod i en fin kö. Det är underligt det där att man står som i kö fast man har nummerlapp. Men när det var ett nummer kvar till mitt nummer upptäckte jag att nummerlapparna bara gällde om man hade postärenden. Vakna Erica!

Ja, ja, men skylten var faktiskt ganska otydlig med en flera rader lång mening där ordet "posten" i slutet inte var varken större än övrig text eller i någon annan färg. Jag ställde mig i kön istället och tog upp plånboken ur handväskan för att vara väl förberedd. Men när kassörskan håller på och säger hejdå till kunden före mig kommer jag på att jag har mina kontokort i min lilla prinsessplånbok och inte i min vanliga plånbok som jag håller i handen. Jag fick skynda mig ner i handväskan och rota igen.

Så blir det min tur och jag hör mig själv rabbla osammanhängande ord om busskort kontoladdningar och en månad. Inte undra på att kassörskan inte förstod vad jag ville ha. Jag fick ta om det från början och skippa allt svammel. Skärpning!

Till slut gick jag därifrån mot förskolan och då hände det värsta. Jag har gått omkring hela eftermiddagen och varit stolt över att jag har gått ner i vikt såpass mycket att det till och med känns rymligare i byxorna. Magen känns inte ens som att den nuddar byxorna i fram under linningen. Precis när jag tänkte så, kom jag på att jag borde kolla det är så att magen faktiskt inte nuddar byxorna. Och mycket riktigt, jag hade gylfen öppen ... på det där sättet där sidorna glider isär och gylfen blir ett ovalt hål. Men tack och lov hade jag klänning över jeansen så ingen såg det. Känns onödigt att gå runt och vara stolt över det bara!

Nu när Neo går på förskola kan jag inte jobba över hur jag vill längre. Om Neo ska hämtas kl 15 så ska Neo hämtas kl 15. Det här är en bra läxa för mig, att lära mig att jobba tills jag slutar. Idag slutade jag kl 14, så när klockan blev 14 hade jag inget annat val än att släppa grejerna på skrivbordet, ställa mig upp och gå till bussen.

Det gick faktiskt ganska bra. Det var bara att gå. Problemet uppstår väl snarare imorgon när jag kommer dit och måste göra klart allt jag inte hann. Jag måste förbereda kvällskursen innan kursdeltagarna kommer till exempel. Men jag antar att jag lär mig prioritera efter hand. När jag inser att jag måste släppa allt och gå en viss tid varje dag börjar jag väl se till att det mest akuta blir gjort först varje dag. Jag hoppas det i alla fall!

När det såg som mörkast ut och krafterna tog slut,
då dök han plötsligt upp igen och ropade "Tittut!".

När hoppet börjat svaja och tårarna försvann,
då låg han här bredvid igen, min snälla kära man.

Han tror att jag behöver nån som dammsuger ett golv,
men jag behöver mannen min i sängen klockan tolv.

Det börjar ljusna nu till slut; han börjar nog förstå,
att livet blir en bättre plats när vi får va vi två!